Den gömda skatten
En av de vackraste ruinerna i Visby är den efter kloster-kyrkan S:t Lars.
I den här e-boken får du läsa en bra historia om hur en dröm leder till en spännande jakt efter en skatt gömd i en av kyrkoruinens väggar.
Den här e-boken innehåller en berättelse skriven av en av de främsta experterna på Gotlands historia. Karl Johan Bergman ägnade en stor del av livet åt att kartlägga och skriva om fornminnen och sevärdheter.
E-boken handlar om en kvinnlig bekant till Bergman som får en dröm att det finns en skatt i ruinen. En händelse som inträffade sommaren 1859. Exakt vad som sedan hände är fortfarande ett mysterium.
Bokens illustration är gjord av kände konstnären C. S. Hallbeck.
Eftersom den här texten skrevs på 1800-talet så innehåller den mått, ord och personer som inte är så bekanta i dag. Därför har vi kompletterat originaltexten med en kortfattad ordlista, se i slutet av texten.
Den drömda skatten i S:t Lars i Sankt Lars kyrkoruin
Den här texten publicerades ursprungligen år 1875 i tidskriften ”Svenska Familj-Journalen” med rubriken ”Gotländska anekdoter. I. Den drömda skatten i S:t Lars”. Den är sedan utgiven som e-bok av E-boksforlaget.se med titeln ”Den gömda skatten i Sankt Lars kyrkoruin år 1875”. E-bokförlaget har givit ut en stor mängd historiska böcker värda att läsa.
Författare till texten är Carl Johan Bergman (1817–1895).
En varm och vacker söndagseftermiddag för sexton år sedan var jag hos en borgerlig familj i Visby bjuden på barnsöl. Sedan döpelseakten med vanlig högtidlighet försiggått, spridde sig gästerna i den rymliga våningen, och hade, oaktadt all välfägnad, som flitigt kringbjöds, mäkta tråkigt, såsom det tycktes. Det var nemligen för något hvar påkostande, att tillbringa en hel eftermiddag, så sommarskön som denna, mellan skål och vägg i några qvafva rum. I en af fönstersmygarna, der jag slagit mig ned, hade jag fått till granne fru X., ett bedagadt fruntimmer af medelklassen. Vi försökte få ett samtal i gång; men för det mesta tittade vi tysta ut genom fönstret, och vi afundades de menniskor, som, fria och obesvärade, lustvandrade på gatan. »Ja, det är riktigt synd», sade fru X., »att sitta inne en dag som denna.» Jag instämde. Det blef en paus. »Men à propos», inföll min granne, »vill inte magistern, som skall ha en så bra reda på alla ödekyrkorna, säga mig, hvad den kyrkan heter, som ligger vid färgaren Wendts gård, och fins det väl till den mer än en ingång?» »Den heter Sankt Lars, och kallas äfven, i följd af en gammal saga, Södra Systerkyrkan», svarade jag. »Man kan komma till den så väl från Wendts gård, som ock, och under behagligare omständigheter, från Systergränd. Men hvarför frågar ni så?» »Jo, se! Jag har aldrig varit derinne, jag nästan skäms att tala om det; men jag har annat att göra än att, såsom de resande, springa ut och in i ruinerna.» »Men hvarför frågar ni just om S:t Lars?» sporde jag ånyo. »Den föll mig händelsevis i tankarna», sade hon med en viss förlägenhet, som hon sökte dölja under det hon sysslade med att i sin pirat nedstoppa ett saffransbröd och ett par sockerkringlor, som hon räddat efter kaffedrickningen. »Men har magistern hört, att herr A. och mamsell B. i går blefvo förlofvade?» frågade hon i tydlig mening att få samtalsämnet ombytt. »Var snäll och säg mig», bad jag ytterligae, »hvarför ni nyss frågade efter S:t Lars? Den måste på något vis särskildt intressera er, antar jag. Jag känner alla dess vrår och gångar, och skall gerna stå till tjenst med allt hvad jag vet. Var uppriktig och berätta, hvad det är, som fäster era tankar just vid den ruinen!» Det märktes genast, att hon ej gerna ville inlåta sig på den saken. Jag blef alltmera nyfiken, och upprepade ihärdigt min fråga. »Vill då magistern lofva mig att tiga, så skall jag berätta något. mycket besynnerligt om den kyrkan?» »Jag skall tiga som muren, jag lofvar er det, efter ni så önskar.» Och fru X. flyttade sin stol närmare till mig och berättade med låg röst: »Se, det var så, att jag i natt drömde om den kyrkan, i hvilken jag, som sagdt är, aldrig varit inne. Från Wendtens gård kom jag in i den genom en liten underlig dörr. Och der var så dunkelt och hemskt. Jag stod der en stund och såg mig omkring, då en munk i svart kåpa kom fram till mig och fattade mig vid handen; men jag var alls icke rädd. Han förde mig fram mellan tvenne pelare, och sedan ledde han mig till höger, in genom en dörr och uppför en trappa i muren. I hörnet af trappan stannade han, såg på mig med en blick, som jag aldrig kan glömma, och lade sin hand på en sten i väggen. Och den stenen var annorlunda tillhuggen än de andra. Just som jag skulle fråga honom, hvad detta betydde, försvann han uppe i trappan, som krökte sig till venster. — Var det ej en för besynnerlig dröm? Tror magistern att den betyder något? Kan det ej ligga en skatt gömd derinne i muren?» »Jag tror visserligen icke på syner och drömmar», svarade jag, »men jag kan ej neka, att det der låter förunderligt. Frun sade nyss, att det var synd att sitta inne en så vacker afton som denna. Välan, jag föreslår, att vi genast gå till S:t Lars, som ligger helt nära. Frun tar oförmärkt sitt parasoll, och inom en qvart äro vi tillbaka. Man bjuder just nu thé, och ingen skall märka att vi gå bort.» Fru X. tycktes bli alldeles förtjust öfver mitt förslag. Vi vandrade af till S:t Lars. Denna i rundbågsstil och i korsform uppförda kyrka är nu en af stadens mest vördnadsbjudande ruiner. Den mycket ovanliga an ordningen med breda och beqväma gångar i nästan alla sidomurarna förläner åt denna tempelruin en stor märkvärdighet, och har gifvit anledning till besynnerliga sägner och uppträden. För att så mycket som möjligt kunna kontrollera fru X:s berättelse om sin drömsyn, valde jag till S:t Lars samma väg, på hvilken hon sagt sig hafva i drömmen ditkommit. Från Wendtska gården trädde vi genom den lilla, fordom praktfulla chordörren in i kyrkan, och jag egnade en oaflåtlig uppmärksamhet åt min följeslagares allaminer och rörelser. »Ja, ja», utropade hon med oförställd öfverraskning, »precist så såg det ut. Samma små fönster och samma hvälfda tak och samma dunkelhet . . . och här . . . här kom munken emot mig . . . och så gingo vi ett stycke fram . . . jag känner igen dessa pelare . . . och så till höger, se här! ingången till trappan, der vi gingo upp . . . precist så var det i min dröm!» Hon skyndade ifrigt upp i trappgången uti norra korsarmens östra sidomur, och jag följde henne hack i häl. I hörnet, der trappan kröker sig till venster, stannade hon och utbrast med otyglad glädje: »Här, här är stenen, hvarpå munken lade sin hand. Ja, vid Gud, det är samma sten. Och deruppe i fortsättningen af trappan försvann han. Hvad skall jag tro om allt detta?» Hvad hon emellertid verkligen trodde om allt detta, syntes tydligt på hennes ögon, som i den dunkla trappgången glimtade liksom af eld. Hon tycktes redan i andanom se muren öppna sig och de gamla munkarnas gömda skatter blänka och glindra derinne. Den sten, hvarpå hon pekade, var genom sin regelbundet rektangulära form och sina afsnuddade hörn mycket olika de andra, groft tuktade qvaderstenarna, af hvilka muren bestod. »Ja, i sanning», inföll jag, »det här börjar bli alltmer och mer underbart. Jag tror, som jag nämde, ej på drömmar, men icke heller bör man alldeles förakta dem och deras möjligen profetiska innehåll.» »Hör på, fru X.!» fortsatte jag sedan vi åter kommit ned i kyrkan, »här måste något göras. Hör på mitt förslag! Ni och jag vidtala en pålitlig murare, som med erforderliga verktyg, vid läglig tid, följer oss hit, och vi låta bryta ut den der stenen. Och allt som möjligen ligger doldt innanför densamma, det blir er tillhörighet, er och ingen annans. Finner ni något af värde, så betalar ni muraren; finner ni intet, så skall jag betala honom. Blott det uttryckliga vilkor fäster jag härvid, att det blifvande fyndet, i fall det eger något värde, och af hvad metall det än må vara, skall af er inlemnas på landskansliet för att hembjudas till inlösen för statens samlingar. Det blir sålunda bättre betaldt än hos guldsmeder och gelbgjutare. Ni får hela lösesumman; men jag får nöjet att se kanhända högst intressanta fornsaker, och att bidraga till deras räddning undan förstörelsen i degeln eller smältpannan.» Med stor tacksamhet antog hon mitt förslag. Hon kunde ej nog prisa min välvilja och mitt deltagande. Hon skulle snart sända mig bud, när vi tillsammans skulle företaga oss det hemlighetsfulla skattsökandet. »Men jag får hela lösesumman?» frågade hon till yttermera visso, med en röst, som darrade af hopp och glädje. »Hela lösesumman naturligtvis!» försäkrade jag lika högtidligt som uppriktigt. Derpå togo vi hvarandra i hand, till beseglande af vår öfverenskommelse. Skyndsamt återvände vi till gästabudet, der man ännu höll på med servering af théet. Ingen hade märkt, att vi varit borta. När efter måltiden sällskapet bröt upp, och man tog farväl af hvarandra, kom fru X. fram till mig och helsade: »Tack för godt sällskap!» sade hon betydelsefullt och neg. »Kom ihåg hvad ni lofvat!» hviskade jag till svar, »och sänd mig bud, när det blir lägligt. Men tag då med er något annat än den der piraten: det kan minsann bli annat att gömma hem än saffransbröd och sockerkringlor.» Utan att förargas öfver mitt skämt, nickade hon gladt och förtroligt. »Sagdt är sagdt!» yttrade hon och kramade kraftigt min hand. Och våra vägar skildes. Under de många muntra förströelser, som den sommaren upptogo badgästerna i Visby, och i hvilka jag hade nöjet att få deltaga, glömde jag, de närmast följande dagarna, alldeles bort fru X. och hennes dröm. Men kort derefter kom jag en dag i sällskap med några resande till S:t Lars, och när jag med dem gjorde den vanliga rundresan genom de märkliga gångarna, och kom till ofvan beskrifna hörn — hvad fick jag se? Den hemlighetsfulla stenen var borta, och i muren visade sig en fördjupning så stor, att kyrkans alla reela dyrbarheter der mycket väl hade kunnat rymmas. Jag nekar icke, att jag blef ganska snopen, der jag stod och tittade in i öppningen, i hvilken jag ledigt kunde föra min arm omkring åt alla sidor. Jag sökte, i min harm, om ej möjligen något kunde vara lemnadt qvar af den drömda skatten. Men der fanns intet. Samma dag gjorde jag ett besök hos fru X., och beredde mig att dugtigt lexa upp henne för hennes brutna löfte. När jag inträdde, blef hon förlägen: hon anade mitt ärende. »Jo, frun har vackert hållit sitt ord», började jag. »Ni har varit i S:t Lars och låtit bryta bort den der stenen, ni vet, utan att underrätta mig. Var nu god och säg, hvad ni har funnit, och visa mig det!» »Magistern skall icke vara ond på mig», svarade hon i en nästan bedjande ton. »Jag kunde omöjligen låta bli att omtala saken för min man, som dagen efter den, då vi träffades på barnsölet, hemkom från en resa åt landet. Han tyckte som så, att hvad jag drömde, det angick ej någon annan än mig och honom. Han tog mig och en arbetskarl med sig, och vi hade mycket besvär att bryta ut stenen; men, sannerligen för Gud», fortsatte hon med något sväfvande röst, »och så sannt jag är en syndig menniska: der fanns intet, utom några gamla trasor och blånor. Jag vill dö på fläcken, om ej hvart ord är sanning. Magistern skall tro mig, der fanns knappt så mycket som så», sade hon och strök sina flata händer mot hvarandra med sådan kraft, att en guldring från hennes venstra hand föll klingande på golfvet. »Det vill säga“, inföll jag skyndsamt, »att det fanns guld med i fyndet, i fall jag får ta er på orden och rätt förstår sqvallret af den der guldringen. Men hvarför har ni ej förtroende för mig? Jag vill ju icke beröfva er någon del af fyndet.» Men hon fortsatte sitt bedyrande i ännu starkare ordalag. Hennes ifver förekom mig emellertid något tillgjord och väckte mina misstankar; men der var ingen bevisning möjlig. Innan jag gick, förklarade jag för henne, att sedan hon hade brutit sitt löfte till mig, ansåg jag mig ej heller bunden af mitt till henne gifna löfte att tiga med saken. Om hon funnit någon skatt i följd af sin märkliga dröm, eller icke — det är mig obekant. Bekant är deremot, att hon och hennes man kort derefter företogo en större reparation på deras hus, och att ett visst välstånd mer och mer röjde sig i deras hushållning. Men — dertill kunde ju medlen ha kommit från något annat håll. Det enda derför, som är visst och sannt i denna lilla berättelse, är — i sina grunddrag — skildringen af hennes dröm och den otvetydiga bekräftelsen af dess innehåll, ådagalagd vid hennes och mitt gemensamma besök i den romantiska och sagolika ruinen. C. J. Bergman
Personer och gamla ord
Bergman, Carl Johan.
[1817–1895] Författare från Gotland. Amanuens vid museet i
Uppsala. Mest känd för sina böcker om Gotland: ”Gotland och
Visby i taflor” (1858), ”Visby” (1885) och ”Gotlands geografi och
historia i lättfattligt sammandrag” (1870).
Blånor.
De fibrer som blir över vid beredning av lin och hampa. Används
ibland för att göra grova textilier.
Chor.
Gammaldags stavning för kyrkans kor.
Gelbgjutare.
Hantverkare som enbart arbetar med gjutning med mässing.
Hallbeck, Karl Svante.
[1826–1897] Svensk illustratör från Göteborg som startade Ny
Illustrerad Tidning. Flyttade till USA på 1860-talet som tecknare
för Svenska Familje-Journalen.
Pirat.
Större väska av broderat tyg. Ordet användes bara i Sverige.
”Mellan skål och vägg”.
Svenskt uttryck som betyder att något sker i förtrolighet. Ordet
skål i fornnordiskan användes om gårdens huvudbyggnad