Sankt Hansskolan/Läroverket

Sankt Hansskolan ligger i kvarteret Läroverket 1, Sankt Hansgatan 32. För de lite äldre personerna i staden heter byggnaden Läroverket, eller om man vill vara mera korrekt Visby Högre Allmänna Läroverk. Byggnaden har varit läroverk från år 1859 till 1968, alltså i 109 år och gymnasium har funnit i byggnaden från 1859 till 1971. Antalet elever var vid starten dryga 155 och ökade till omkring 1000 under slutet av perioden. Anledningen till att skolan kom att byggas var det ökande behovet av undervisning, ökat antal elever samt önskemål att samla elever från Storskolan (lärdoms- och apologist-skola) och Gymnasiehuset i en gemensam skola. Men sammanslagningen av gymnasiet och Storskolans elever visade sig inte rymmas i det gamla gymnasiet vid Strandgatan, varför. Kungl. Maj:t anmodade domkapitlet att snarast sörja för att bygga ett nytt läroverk. Diskussionerna kring en gemensam skola påbörjades under 1850-talet, men i avvaktan på att en skolbyggnad fanns på plats var organisationen för ett samgående klart först år 1857. Sankt Hansskolan (Lilla Sankt Hansskolan), som då var en folkskola, fanns redan i området, nybyggd alldeles intill. Läs också om Visbys alla skolor i en separat artikel.

Medeltid -1700-talet

Medeltiden
Kvarteret var under medeltiden uppdelat i minst fyra kvarter och var sannolikt fullbyggt med stenbyggnader. Dessa finns dokumenterade och idag bevarade under mark. Exploateringsgraden i kvarteren lär under medeltiden ha varit hög. Vid de arkeologiska utgrävningar som företagits i den västra delen, 1930, och i den östra, 1940, frilades delar av grunder till sex medeltida stenhuslängor vilka var traditionellt placerade, parvis i öst-västlig riktning i kvarteren. Merparten av dessa lär helt eller delvis ha raserat under stadens stagnation under senmedeltiden. Norra delen av kvarteren var under medeltiden indelad i ytterligare tre mindre kvarter. Dessa tre kvarter delades av en T-formad gränd, som löpte mellan S:t Hansgatan-Stettinergränd-Schweitzergränd.

1600-talet
På 1646 års karta markerades endast de västra delarna av kvarteret som bebyggda. Tvärgränden i den T-formade gränden var igenlagd vid mitten av 1600-talet.  Enligt uppgift från 1697 års karta var kvarteren indelade i tillsammans tio fastigheter. Enligt kartan skall ett badhus vid namn ”S:t Jöran” ha klarat sig från att ha raserats. Byggnaden har inte påträffats vid någon utgrävning och antas därför ha varit belägen ungefär mitt i dagens kvarter.

1700-talet
Fyra av de raserade stenhusen ut mot S:t Hansgatan genomgick ombyggnader vid 1700-talets andra hälft, vilket resulterade i två kända stenhus med långsidorna mot S:t Hansgatan. Det södra av de båda stenhusen byggdes om till spinnhus och innehöll det så kallade Kollbergska huset. Det norra huset kallades det Andrée/Cedergrenska huset.

Visby får ett Läroverk

Kvarteret rivs för att ge plats åt skolan
År 1829 bestod det nuvarande kvarteret Läroverket av två kvarter, vilka var bebyggda med stenhus, som utgjordes av sammanbyggda medeltida murverk, samt var kvarteren bebyggda även med trähus. De två kvarteren innehöll fem fastigheter vid tiden för planeringen av den nya skolbyggnaden. De två omnämnda byggnaderna, det Ahlbergska huset, som låg norr om Bremergränd och Doctor H Andrées som låg längst åt norr, inköptes 1850 för 11 333 Rdr 16 sk. Bko. Det Ahlbergska huset, även kallat Kollbergska huset under mitten 1700-talet, hade tidigare ägts av Pehr Säve, far till P. A. Säve. Resterande fastigheter exproprierades 1855, varefter all dess bebyggelse revs, omfattande sex bostadshus, varav fyra i sten, fyra stallar av sten och trä, ett brygghus och två magasin av sten. Ett mindre bostadshus i skiftesverk, ”Perskammaren”, flyttades av P. A. Säve till hans dåvarande tomt, nuvarande Kapellet 1, vid Bremergränd.

Läroverksbyggnaden uppförs
Staten skulle stå för hela kostnaden för inköp av fastigheterna och byggandet av läroverksbyggnaden genom ett anslag på 50 000 Rdr Bko. Professor Fredrik Wilhelm Scholander fick uppdraget att upprätta ritningar för byggnaden. Uppförandet av skolbyggnaden vekade ha utförts i regi av Domkapitlet. Byggnaden uppfördes i två plan i gotisk stil med murar av kalksten, skiljeväggar av gjuten betong, socklar, portar, fönsteromfattningar, och trappor av huggen Ölands- och Gotlandssten samt tak av plåt, kopparfärgat. För uppvärmning av huset byggdes det in kakelugnar. Vid grundgrävningar för huset visade det sig att rikt givande vattenådror gick över området, vilket medförde att en omfattande dränering måste utföras. Runt huset och fram över skolgården byggdes stensatta tunnlar, vilka mynnade ut under S:t Hansgatan för att via en träränna fortsätta in i  kv Annexet. Dräneringstrummorna, som fortfarande fungerar, är på vissa avsnitt så stora att man i hukande ställning kan ta sig fram i tunnlarna. Vattenådrorna kan ge en förklaring till att ett badhus skulle ha funnits, enligt uppgifter från 1697, vid nuvarande stora entrétrappan.

Invigningen
Den 26 augusti 1859 kan så skolan invigas av biskopen Anjou. Hela händelsen tilldrar sig stort intresse i staden och tidningarna rapporterar detaljerat från tilldragelsen. Inför invigningen hade två dikter skrivits. Några rader ur den ena dikten återges här, skriven av Carl Johan Bergman, läroverkslärare, lokalpolitiker och skald.

          Tempel, som viges i dag åt de ädlaste mödor på jorden,
          viges åt bildningens värf, tempel för forskning och bön!
                    ------
          Hell, din församling  är här – en skönare, rikare finn´s ej:            
          Våren med svällande knopp, sommarn som knyter sin frukt;
          Hjertan ej kylda, ej skrumpna ännu af orolig beräkning;
          Rosiga kinder, som ej sorgernas frost har förblekt;
          ------  

Invigningen föregås av att skolungdomarna samlas i gamla skolan och tågar tillsammans med rektor Carl Cramér och lärarna till den nya skolans solennitetssal (aulan). Ungdomarna sjunger efter ankomsten en ”cantate” komponerad av direktör Schörling med text av magister P. A. Säve. Biskopen håller tal och uppehåller sig kring inskriptionen över stora porten till byggnaden: ”Timor Dei initium sapientiae”, (Gudsfruktan är vishetens begynnelse). Efter biskopens tal ställer rektorn Cramér hjärtliga och manade ord till skolungdomarna.

Texten till en av verserna som sjöngs under invigningen och som Säve skrev, återges här:

          Se här vårt Nya Läro-hus! Det står,
          på gruset rest så skönt som konstnär´n tänkte.
          Det skall nu fostra Gotlands skönsta vår,
          som landets mödrar åt dess framtid skänkte.
                            För Dig, Du Gotlands unga Hopp!
                            Går höga porten festligt opp.
 

Läroverksbyggnadens innehåll
Skolbyggnaden beröms för sitt vackra utseende. Den är ungefär 43,5 lång och 22,5 som största bredd. Bottenvåningen rymmer 12 större och mindre klassrum och vaktmästarbostad åt baksidan. Den övre våningen innehåller tre rum för läroverkets samlingar, en rit- och musiksal, bibliotekssal med arbetsrum för bibliotekarien, två rum för rektorsexpeditionen och lärarkollegiet samt en festsal, 18 x 9 meter, med rumshöjden 5,1 meter. Festsalen är inredd i medeltida stil. En del av byggnaden har källare där det bl.a. finns slöjdsal för pojkar och toaletter. Hela byggnaden kostade 135 000 Rdr Rmt och de inköpta tomterna 17 000 Rdr Rmt. Av denna summa har staten bidragit med 90 000 Rdr och resten från Stiftets byggnadskassa, som vid tidpunkten för invigningen ännu för en del häftar i skuld. Inredningen i skolrummen är till största delen ny och har bekostats av läroverkets egen kassa med 1500 Rdr. Viss inredning har tagits med från den gamla skolan bl.a. till ritsalen.

På långsidan mot skolgården mitt i byggnaden är huvudingången med läroverkstrappan placerad, där tusentals studenter skulle komma att springa ut under årens lopp när examen var godkänd.  Från läroverkstrappan sjungs våren in av sånggruppen NS (Nio sångare) varje Valborg med de klassiska vårsångerna. Över trappan finns texten ”TIMOR DEI INITIVM SAPIENTIAE” (Gudsfruktan är vishetens begynnelse). Över trappan finns också årtalet när byggnaden uppfördes, MDCCCLIX.

Ris och ros åt Läroverket
Läroverksbyggnaden förorsakade förstås både kritiska uttalande och berömmande ord. Kritiken gällde rivningen av de båda medeltida byggnaderna, det ingrepp som gjorts i det medeltida rummet samt mot att S:t Hansgatans i övrigt slutna karaktär nu brutits. Men de kritiska rösterna gällde även byggnaden utseende. Den gästande sakkunnige konsthistorikern C. G. Brunius uttryckte sig: ”Vi tillstå, att detta hus, ehuru ganska ansenligt, gjorde på oss ett föga behagligt intryck; emedan vi då ej kunde, liksom vi nu ej kunna, rätt fatta, hvad byggnadsstil där månde vara. Man har trott samma stil vara hanseatisk”. P. A. Säve, normalt antikvariskt mycket medveten, tycktes vara nöjd med Läroverket, ”vårt nya prydliga i fornstil byggda skol-hus, detta vettets och det sunda förnuftets tempel, kanske det vackraste i Riket”. Säve bodde ju också granne med det nya Läroverket, i byggnaden hörnet S:t Hansgatan och Bremergränd (B16).

Arkitekten Scholander tog mycket hårt tills sig av kritiken. Han och Säve hade funderingar på att sätta upp en tavla i aulan med namn på förtjänta gutar. Tavlan skulle ha tomrum, som eleverna skulle tänka att de själva en dag kunde fylla ut. Så blev det dock inte.

Nu mer än 150 år senare betraktar många Läroverket som en vacker byggnad representativ för 1800-talet arkitektur i Visby.  Byggnadsinventeringen i Visby uttrycker det så här:

          Fastigheten har även ett stort arkitektur- och kulturhistoriskt värde genom den väl bevarade
          bebyggelsestrukturen från mitten av 1800-talet, de arkitektritade skolbyggnaderna, vilka är
          mycket representativa för sin tid.

Visby högre elementarläroverk

Visby högre elementarläroverk
Läroverket kom alltså att ersätta det gamla Gymnasiet vid Strandgatan och Storskolan. Från gymnasiet kom omkring 20 elever år 1859. Gymnasiehuset såldes till Sundhetsnämnden 1860. Från Storskolan kom omkring 135 elever. Skolhuset, som ju var statligt finansierat, skänktes efter segslitna diskussioner till staden och kom att kallas Tekniska skolan. Det Sundahlska huset, som låg intill Tekniska skolan, såldes för skolkassans räkning. Läroverkets officiella namn blev Visby högre elementarläroverk och omfattade klasserna 1-5, 6:1, 6:2, 7:1 och 7:2. En gemensam skola i Visby för högre studier hade äntligen förverkligats. De yngre barnen och de som inte ville studera vid Läroverket gick i folkskolan S:t Hans skola (Lilla S:t Hans skola) fram till 1893, då Solbergaskolan öppnades och Lilla S:t Hansskolan blev därefter en småskola.

Gymnastikhuset
När Läroverket öppnade 1859 fanns det ännu inte någon gymnastiksal. Om eleverna inte hade någon gymnastik över huvud taget eller hade tillgång till någon annan lokal är ovisst. Kanske fick de gå till byggnaden på Kyrkberget, byggnaden som under olika tider kallats Lancasterskolan, Slöjdskolan och elevhem. Dit fick eleverna i Gymnasiehuset vid Strandgatan gå för att ha sina gymnastiklektioner. År 1863 var gymnastikhuset färdigbyggt. Det var byggt av trä med plåttak och innehöll en sal med måtten ungefär 18 x 9 meter och rumshöjden 5 meter samt en förstuga. Kostnaden var 10 000 Rdr för byggnaden. Den var utrustad för 900 Rdr med alla apparater för en gymnastikhall med floretter, målskjutningsgevär m.m.

Studentaxamen, problem och förbättringar
Elevantalet ökade snabbt under 1860-talet till över 200 elever och den första ”kullen” med 3 examinander tog studenten 1865. Under slutet av 1870-talet var antalet elever nästan 300. Lemke tog över som rektor efter Cramér och näste rektor var N. A. Forsberg. Forsberg tog upp tre problem för skolan 1876; bristen på lärosalar, förslitningen av möbler och inredning samt den otillräckliga uppvärmningen av huvudbyggnaden med kakelugnar och gymnastikbyggnaden med järnkaminer. Ingenting hände på dessa områden men 1880 kunde Forsberg redovisa ett par förnyelser. Belysningen under den mörka årstiden bestod av stearinljus i små låga ljusstakar på pulpeterna. När ljuset nästan var slut fick eleverna, med ljusstumpen som bevis på behov av nytt ljus, gå till vaktmästarfrun för att få ett nytt ljus. År 1880 installerades fotogenlampor uppburna av stora prydliga kronor som ersatte stearinljusen samt hade nya pulpeter anskaffas samma år. Pulpeterna utgjordes av bord för två elever med särskiljda stolar för varje elev, bordsskiva av hållbar ek och nerfälld plats för bläckhornet. År 1886 fick skolan en utvändig klocka som gjorde utringningar under skoltid vid varje full timme. Staden skulle bidraga med halva kostnaden, dock högst 350 kr, det under förutsättningar att skolan stod för driftskostnaderna och att urtavlan var upplyst under den mörka årstiden till kl. 20-21.

Annexet
Bristen på klassrum var akut när elevantalet uppgick till 300 elever år 1880. Man hade gjort en del åtgärder som att hyra två rum i rådhuset, ta i anspråk som klassrum både expedition och en del rum för samlingar, men det hjälpte endast marginellt. Rektorn skickade en lång skrivelse till myndigheterna om situationen. Det diskuterades att bygga två flyglar eller att bygga på en våning på huvudbyggnaden. En annan lösning kom till stånd när det visade sig möjligt att förvärva byggnaden mitt emot på andra sidan S:t Hansgatan, det Ehingerska huset. Huset hade tidigare varit artillerikasern från 1839 några år och var från år 1844 fattighus. Beslut om förvärv togs 1882 sedan landstinget beviljat ett engångsbelopp på 10 000 kr och en lånegaranti på lika stort belopp. Staden, som ägde byggnaden, subventionerade köpet med 5000 kr och övertagandet sattes till år 1885, eftersom ett nytt fattighus måste byggas. Annexet omfattade ett trevåningars hus mot S:t Hansgatan och en flygel i en våning inåt gården. Arkitektens förslag till ombyggnad med en rektorsbostad i övervåningen fick slopas. Resultatet blev en enklare ombyggnad, som delvis var klar 1886, och att skolan disponerade en del av byggnaden medan resten hyrdes ut, vilket gällde 5 rum och kök till Domkapitlet. Först 1890 var ombyggnaden klar, så att kemilaboratorium, bibliotek och naturhistoriska samlingar kunde flyttas över till Annexet.

Innertaket rasar
Huvudbyggnaden var också i behov av viss nödvändig renovering. Den var välbehövlig för vid själva avslutningen av läsåret 1891 rasade en del av innetaket i aulan, ”lyckligtvis utan att förorsakat någon skada”. Den nye rektorn Gustaf Jacobsson kunde år 1892 summera den senaste tidens utveckling med en suck enligt följande. ”Härmed är den länge påtänkta och för sitt utförande opåräknadt lång tid kräfvande omändringen af den dyrköpta egendomen med dess gamla, bristfälliga hus omsider bragt till ett, så långt förhållandena det medgifvit, tämligen nöjaktigt slut.”

Visby högre allmänna läroverk, 1906-1932

Visby högre allmänna läroverk
Samtidigt som man nu hade fått flera lokaler till Läroverket, började antalet elever sjunka. Från att har varit omkring 300 elever 1880, sjönk antalet årligen för att nå botten 1895 med endast 138 elever, alltså färre elever än vid starten. Osäkert är om nedgången på något sätt hängde samman med att flickskolan startade sin verksamhet vid ungefär samma tidpunkt som minskningen av elever började. Först när Visby högre elementarläroverk 1906 ombildades till Visby högre allmänna läroverk började antalet elever att åter öka. Vid ombildningen ersattes Lärdoms- och apologistskolan med en realskola och ett gymnasium. Realskolan var 6-årig fram till 1928, medan gymnasiet var 4-årigt med reallinje och latinlinje fram till 1961. Förmodligen gick de som fortsatte till gymnasiet endast 5 år i realskolan. År 1910 hade antalet elever ökat till 201 fördelat med 153 i realskolan och 48 i gymnasiet.

Annexet byggs till
År 1910 hade Läroverket fått en ny läroverkstadga och en ny rektor, Richard Steffen. Den nye rektorn överlämnade en skrivelse 1910 till Visby stadsfullmäktige, där han påtalade de brister som skolan fortfarande hade. Han påpekade inledningsvis att staden endast spenderat 5000 kr för Läroverket, vilket var knappt något jämfört med andra städer i landet. Han betonade särskilt olägligheten med frånvaron av centralvärme och elektriskt belysning samt den nästan totala bristen på arbetsdugliga institutionslokaler. Steffen begärde en utredning och en kommitté tillsattes med rektorn, skolläkaren, en byggmästare och två inflytelserika kommunalmän. Efter två år var kommittén färdig med sitt yttrande. Man hade beräknat kostnaden för att höja läroverksbyggnaden en våning, och kommit framtill att det var omöjligt att ta kostnaden för detta med en halv miljon. I stället kom man med förslaget att höja Annexets flygel från en våning till tre våningar. Bygget beslöts och genomfördes huvudsakligen under 1914 för en kostnad av drygt 50 000 kronor. Påbyggnaden hade tillfört ritsal, musiksal, rymliga lokaler för kemi och bilogi samt större lokaler för de utrymmeskrävande biologiska samlingarna och dessutom en biblioteksvåning. Det hela medförde att en del lokaler i huvudbyggnaden frigjordes och vid den här tidpunkten flyttades en del fornsakssamlingar till Gotlands Fornsal där de deponerades. Centralvärme och elektrisk belysning infördes i Annexet och elektrisk belysning i huvudbyggnaden. En del kritik fanns mot nybygget, vilket främst gällde att det arkitektoniska vackra Annexet, som avsevärt försämrats och förfulats genom påbyggnaden, vilket skolläkaren tidigare påtalat och reserverat sig mot. Det fanns också synpunkter på att planlösningen inte heller var bra med labyrintartad rumsfördelning och krångliga kommunikationsförbindelser.

Läroverket blir samskola
Under den närmaste tiden efter annexbygget blev det ganska tyst vad gällde lokaler och andra investeringar i läroverksbyggnaderna. Skolan fick dock telefon installerad i rektorsexpeditionen och en ny utbyggd fysikinstitution utfördes. Centralvärme installerades i huvudbyggnaden under slutet av 1920-talet. Frågan om gymnastikbyggnaden utbyggnad togs också upp, dock utan resultat. Under slutet av 1920-talet hade antalet elever ökat till omkring 250 och en ny rektor tillträdde. En ny läroverksorganisation infördes även och Läroverket blev på allvar en samskola när gymnasiet öppnades för flickor 1924. Den 6 åriga realskolan ersattes av en 4-årig från 1928 och med även en 5-årig från 1929, som båda öppnades även för flickor. Eleverna kunde ansöka att fortsätta sina studier efter klass 4 eller klass 5 i folkskolan då de fick börja den 5-åriga realskolan eller efter klass 6 i folkskolan då de fick gå i den 4-åriga realskolan. De som sedan fortsatte sina studier genom att söka till gymnasiet gick vanligtvis inte det sista året i realskolan, vilket de elever som tog realen gjorde. Gymnasiet var då 4-årigt och ledde om allt gick väl till studentexamen. Gymnasiet hade två huvudlinjer, real- och latin-linjerna. Efter två års studier delades linjerna i grenar där vissa ämnen skiljde. För reallinjen kunde man välja mellan matematisk, biologisk eller social gren, medan för latinlinjen fanns helklassisk eller halvklassisk gren. Denna ordning gällde i princip fram till 1964 förutom att en allmän linje tillkom 1955.

Visby högre allmänna läroverk, 1932-1968

Huvudbyggnaden får en ny våning
Under 1930-talets början ansågs huvudbyggnaden så sliten att en upprustning ansågs absolut nödvändig. Lokalbehovet hade också blivit större med den nya organisationen och antalet elever ökade sakta år från år. Det var dessutom nödvändigt med dubbla gymnastiksalar, eftersom skolan nu hade blivit en samskola. Man beslöt att genomföra den påbyggnad med ytterligare en våning för huvudbyggnaden som tidigare hade diskuterats vid flera tillfällen samt att renovera lokalerna i huvudbyggnaden. Arbetena genomfördes under åren 1932-1934. Byggnadsrådet G. A. Nilsson i Byggnadsstyrelsen hade upprättat ritningarna för påbyggnaden. Som så ofta uppstod kritiska röster mot utformningen. Det fanns de som ansåg att huset proportioner blev bättre med ett högre hus för det långa huset, medan andra tyckte att byggnadens stillöshet och kolossala dominans accentuerades. Den tekniska lösningen var intressant när det gällde hur taket lyftes upp med domkrafter för att ge plats till den nya våningen. Bygget skulle genomföras under ett läsår, var det planerat, men det blev två år på grund av en konflikt inom byggfacket. Skolundervisningen fick pågå under rök och damm och provisoriska lokaler fick lånas av Tekniska skolan.

Jörlanders bistra kritik
Rektorn Henrik Jörlander var inte särskilt imponerad av den nya påbyggnaden och inte heller skolan som helhet, när han tillträder som ny rektor. Han gör en summering i årsredogörelsen 1935 av skolans utveckling från starten på 1850-talet. Kritiken är påfallande hård mot vidtagna åtgärder. ”Läroverket är härigenom för generationer framåt hänvisat till sina båda gammalmodiga byggnader, vars brister inga ombyggnader kunna fullständigt avhjälpa.”  Om huvudbyggnadens skick vid tidpunkten när han kom till Läroverket säger han drastiskt. ”Emellertid framträdde allt tydligare byggnadens stora brister och otjänlighet för sitt ändamål, så att den till slut torde ha varit en av de sämsta, måhända rent av det allra sämsta läroverket i landet.” Jörlander ansåg att man redan från början skulle ha placerat staden läroverk utanför ringmuren med större möjlighet att expandera verksamheten genom tillbyggnader när elevantalet ökade.

Det är givetvis lätt att vara efterklok. När diskussionerna inleddes kring byggandet av läroverket på 1850-talet kunde knappast någon ana att antalet studerande skulle öka så kraftigt. Då var det logiskt att bygga en skolbyggnad som täckte dåtidens behov med en viss marginal för expansion och med den finansiering som var möjlig. Den viktigaste orsaken till att uppföra läroverket var ju att får en samlad skola för den högre utbildningen. Och man valde ett läge som låg centralt i staden, så att de flesta elever och lärare lätt kunde ta sig till skolan. Vid den tidpunkten hade det säkert vållat häftig kritik om skolan placerats långt utanför den centrala staden för att förvissa sig om eventuella framtida expansionsmöjligheter.

Ny gymnastikbyggnad
Sommaren 1936 rustades Annexet upp, dock utan några större förändringar av rumsindelningen. Frågan om gymnastikbyggnaden blev allt mer akut på grund av dåligt underhåll samt otidsenlig funktion när gäller flickornas möjlighet till gymnastik. Flickorna på Läroverket, som kraftigt ökat till antal, fick ha sina gymnastiklektioner i Flickskolan. Beslut kom till sist från Stadsfullmäktige att bygga en ny gymnastikbyggnad med två salar på platsen för den gamla gymnastikbyggnaden. Arkitekterna Nils Ahrbom och Helge Zimdal ritade den nya byggnaden 1939. Den stod färdig 1941 och betraktades av skolöverstyrelsens gästande gymnastikkonsulent som de bästa gymnastiklokaler som fanns i landet. Byggnaden uppfördes i två våningar med två salar i den övre våningen, pojkarnas sal 10×24 meter och flickornas sal 10×20 meter. Till varje sal hörde i bottenvåningen två omklädningsrum och ett duschrum med toaletter. Där fanns också ett lärarrum. Sannolikt gjordes även renoveringar och förbättringar i huvudbyggnaden. Kanske ordnades bättre ventilation och annat som Jörlander kritiserat. När Jörlander 1941 lämnade Visby kunde han trots allt med tillfredsställe konstatera han lyckats genomföra en hel del förbättringar i skolan.

Kraftig ökning av antalet elever
Det som ingen förutsett blev ändå veklighet. Antalet elever hade under åren 1935-1945 ökat måttligt med 100 från omkring 300 till 400, men under 1945-1955 ökade antalet med 300 elever till 700, för att öka med ytterligare 300 under 1955-1965 till 1000 elever. Efter att gymnastikbyggnaden färdigställts 1941 gjordes knappast något för att öka lokaltillgången trots det ökandet antalet elever. Fastighetsunderhållet eftersattes och förnyelse av material var ringa. Fram till 1950-talet mitt tycktes viljan till upprustningar ha gått i stå.

Klassrum i fem olika byggnader
Under mitten av 1950-talet blev situation så allvarlig när det gällde lokaltillgången, så att något måste göras. I huvudbyggnaden gjordes omdispositioner för att ge plats åt flera klassrum. I etapper övertog man en baptistkyrka, Immanuelskyrkan, invigd 1889 och som låg på andra sidan Bremergränd strax söder om huvudbyggnaden. Kyrkans lokaler var knappast särskilt lämpade som skolrum, men närheten var förstås ett stort plus. Kyrkans lokaler blev klassrum för latinklasserna på gymnasiet. Man disponerade också under flera år lokaler i Tekniska skolan, den tidigare gamla Storskolan som låg vid domkyrkan. Läroverket fick också disponera en del i dåvarande Sankt Hansskolan (Lilla Sankt Hansskolan), som låg strax intill vid S:t Hansgatan. Så småningom kom läroverket att helt ta över hela byggnaden som blev det tredje annexet. Här inrättades skolkök i vindvåningen omkring 1960, så att eleverna inte längre behövde äta lunch ”ute på sta’n”. Under omkring åren 1955 till 1965 var Visby Högre Allmänna Läroverk utspritt i fem olika byggnader, med alla de olägenheter som det medförde för elever och lärare att förflytta sig mellan lektionerna. Men värre skulle det bli. Lite ljus i eländet med lokaler var det elevhem som Visby stad inrättade på kyrkberget omkring 1960. Den tidigare Lancaster- skolan och sedan slöjdskolan byggdes om så att de äldre eleverna från landsbygden kunde bo i staden under studietiden.

Gymnasiet förändras
Gymnasiet i Visby fick 1955 en partiell allmän linje, som 1961 ersattes av en 3-årig allmän linje. Från år 1964 fick gymnasiet också en teknisk gren av reallinjen och från samma år fick gymnasiet även en handelslinje i samverkan med Kalmar handelsgymnasium. Detta år upphörde intagningen till de 4-åriga real- och latinlinjerna, som successivt ombildades till 3-åriga gymnasielinjer.

Utbyggd gymnasieskola i innerstaden överges
Det var inte bara det ökade antalet elever som krävde flera lokaler. Skolans ständiga skolreformer medförde krav på rymligare lokaler samt modernare och fylligare undervisningsmaterial. Det starkare kommunala inflytandet ställde ökade resurser till skolan, som i Visby 1958 underställdes Visby skolstyrelse.  Lärarkåren föryngrades med modernare utbildning som följd, Alla dessa faktorer tillsamman med tillkommande linjer på gymnasiet, medförde att hastigheten ökade på skolans anpassning och förändring till ständigt nya krav. Redan kring 1960 gjorde skolöverstyrelsen klart att det på längre sikt vore orealistiskt att planera för en utbyggnad av Läroverket i innerstaden. Innan tanken på utbyggnad i innestaden helt övergavs skissades många arkitektförslag på olika alternativa utbyggnader. Ett förslag var två flygelbyggnader på skolgården ner mot S:t Hansgatan, ett annat var en ny stor byggnad bakom gymnastikbyggnaden, andra förslag var väster om Annexet ner mot Mellangatan och förslag fanns även att bygga söder om Bremergränd. När det omkring 1966 blev framkom att skolan skulle omfatta inte bara linjer motsvarande gymnasiet utan också fackskola och yrkesskola, stod det klart att det inte gick att bygga ut i tillräcklig omfattning i innerstaden.

Sista studentexamen
Planerna för skolan fick nu inriktas på två parallella linjer. Dels planera för den fortsatta undervisning i innerstaden, med de lokalproblem som var rådande, och i väntan på en nybyggd skola, dels planera för den nya skolan utanför innerstaden. Dessutom skulle den gamla skolformen fasas ut för en ny skolordning, som gällde från år 1966, det år som skolan också kommunaliserades. År 1966 byttes namnet Visby Högre Allmänna Läroverk till Säveskolan. Den gamla skolformen fanns kvar för de elever som ännu hade kvar några år till examen, men 1968 tog de sista eleverna studentexamen, vilket också blev den största kullen som utexaminerades vid skolan, 135 studenter. De sista elever som tog realexamen gick ut skolan år 1970.

Säveskolan i innerstaden

Säveskolans namn
Säveskolan startade år1966 i de gamla lokalerna för Läroverket. Valet av namn på skolan var nog rätt självklart. Prosten Pehr Säve från Roma var en av initiativtagarna till det första gymnasiet i staden och han blev också den första rektorn för denna skola. Pehr Säves hus låg på den tomt, som sedan blev en del av Läroverkets tomt. Sonen Per Arvid Säve var inte bara museiman och samlare av gotländska minnen utan också läroverkslärare, och dessutom bodde han granne med Läroverket.

Det nya gymnasiet
Det nya gymnasiet som startade 1966 omfattade flera linjer än tidigare gymnasium. Eleverna kunde nu på gymnasiet välja mellan Humanistisk-, Samhällsorienterad-, Ekonomisk-, Naturvetenskapisk- och Teknisk linje. År 1968 tillkom vuxengymnasiet och 1970 startade fackskolan med Social-, Ekonomisk-, och Teknisk inriktning. Året därpå integrerades gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan till gymnasieskolan.

Lokaljakten
År 1967 slutade dåvarande rektor John Fåhraeus och lektor Lennart Bohman blev Säveskolans nya rektor. Bohmans stora problem den närmaste tiden var att få tag på lokaler till den utökade verksamheten. Ett fjärde annex tillkom till läroverket 1967, då en del av Tekniska skola togs över och där huvuddelen av det nya tekniska gymnasiets institutioner förlades. Något år lånande man lokaler i Stadshotellet, senare lånades istället lokaler i Flickskolan vid Mellangatan. För realskolans praktiska ämnen, hushållsgöromål, hemkunskap och slöjd var man i stor utsträckning beroende av lokallån vid folk- eller grundskolorna och Flickskolan. Gymnasiets och fackskolans ekonomiska och tekniska utbildning har för de mer praktiska delarna krävt nära lokalsamverkan med yrkesskolan vid Länna och Centrala verkstadsskolan vid Broväg och hamnen. Totalt har Säveskolan haft lokaler i ett tiotal byggnader inom och utom innerstaden. Detta har förstås varit besvärande med förflyttning mellan olika byggnader underr korta raster för både elever och lärare och även administrativt krävande.

Klassrummet överges
Undervisningen hade hela tiden sedan skolans start huvudsakligen skett i det ”egna klassrummet”. För några ämnen som kemi, fysik och biologi samt för övningsämnen musik, slöjd och gymnastik hade speciella rum används i undervisningen, medan för alla andra ämnen hade undervisningen skett i klassrummet. Från mitten av 1960-talet övergick skolan till all undervisning i ämnesrum. Fördelen var att det lättare gick att ordna så att undervisningsmaterial och teknisk apparatur fanns anpassad för ämnet i respektive rum. Språkundervisningen förlades helt till Lilla S:t Hansskolan, svenska till översta våningen i huvudbyggnaden, samhällsvetenskapliga ämnen återfanns i mellersta våningen och så vidare. Nackdelarna drabbade förstås eleverna som hela tiden fick rotera hit och dit mellan varje lektion. Det som också var besvärande var brist på grupprum i anknytning till ämnesrummen.

Aulans vidare öden
Vid mitten av 1960-talet slopade man den bänkindelning som aulan hade haft. Aulan hade fungerat både som samlingssal, konsertsal och skrivsal. Den tidigare morgonbönen som ägt rum i lokalen ändrades till morgonsamlingar, så småningom utdöende, i en intilliggande biograf. Inredningen gjordes om, så att aulan nu enbart skulle bli en skrivsal, vilket snart visade sig var ett stort misstag. Behovet av en samlingssal ökade genom nya former av undervisning och kulturaktiviteter. Man fick ompröva det tidigare beslutet och en ny kombinationsinredning lämplig för både skrivningar och föreläsningar kom åter på plats. Aulan blev åter en samlingsplats för skolan, och staden återfick en hörsal och konsertsal, välkänd för sin fina akustik. Aulan representerar skolans utveckling under 100 år med charmfull stilblandning från 1800-talets fursteporträtt och C. G. Hellqvist-kopia, med 1930-talets muralmålningar av Yngve Lundström och 1960-talets moderna stolsinredning.

Läroverksepoken i Visby är över
Ju närmare uppbrottet från den gamla skolan, desto starkare upplever många lärare och elever de gamla byggnadernas trivselvärden. Inte minst skolans charmfulla läge mitt inne i innerstaden, med närhet till övriga kulturinstitutioner, affärer och caféer, kommer att saknas efter flytten. Alla traditioner som uppstått under den långa läroverksepoken kommer att upphöra och endast finnas kvar som bleknande minnen hos de som varit med under Läroverkets tid. Sommaren 1971 går flytten till den nyuppförda skolbyggnaden i Länna park. Den mer än 110 år långa perioden för Läroverket är över.

 Säveskolan i Länna park

Lite kortfattat kan det vara intressant att ange vad som kom att följa efter gymnasiet utflyttning från innerstaden till Länna Park. Avgörandet för valet av plats var tillgången på tomtmark samt förläggning dit det sedan 1960 funnits nya lokaler för yrkesskolan. Yrkesskolan skulle ju ingå som en integrerad del av gymnasiet. Märkligt är att skolan kom att ligga på mark som under fyra generationer tillhört familjen Säve och kallades för de Säveska åkrarna. Marken testamenterades av P. A. Säve till Gotlands Fornvänner 1879.

När Säveskolan i Länna invigdes 1971 omfattade den 1500 elever och över 150 lärare samt ett 50 tal övrig skolpersonal. Den var det enda gymnasiet som då fanns på Gotland. Skolan ritades av arkitekten Olof Hagberg och kostade 20 miljoner att bygga. Huvudbyggnaden är uppförd i två våningar och innehåller lokaler för den teoretiska undervisningen. Den intilliggande aulan utgör en egen byggnad som står i förbindelse med huvudbyggnaden. De befintliga yrkespaviljongerna byggs ut så småningom och senare uppförs byggnader för matsalar och gymnastiksalar samt anläggs planer för idrott. Läs mer om Säveskolan i artikeln om Visby skolor.

Sankt Hansskolan, LM-skola

Läroverket blir S:t Hansskolan
Redan höstterminen 1971, samma är som Säveskolan flyttade till Länna området, togs det gamla Läroverket över av grundskolan. Åtminstone gällde det klass ett för barn som bodde i innerstaden. År 1981 var ombildningen av läroverksbyggnaden till Låg och Mellanstadieskola (LM –skola) helt klar och elever från klass 1 till klass 6 kom att utnyttja den gamla skolan, som fick namnet S:t Hansskolan. För att inte blanda samman namnet med den bredvidliggande S:t Hansskolan, tidigare småskola och numera Gotlands konstmuseum, har den senare istället blivit kallad Lilla S:t Hansskolan. Verksamheten i S:t Hansskolan har senare utökats med förskola, så att numera finns barn i skolan från 6 till 12 år. År 2018 gick det 196 barn i S:t Hansskolan och 2019 var antalet 183.

Fritidsverksamhet
I skolan finns också ett lokal- och verksamhetsintegrerat fritidshem med fem avdelningar; Riddaren, Väpnaren, Klockaren, Ringaren samt storbarnsfritids för mellanstadieelever som håller till i Smedjan.

Extern undervisning
Slöjdundervisningen sker i lokaler på Norrbackaskolan. Eleverna får då prova på textilslöjd, samt trä- och metallslöjd under ett läsår. I årskurs 6 har de hemkunskap och moderna språk på Solbergaskolan, vilken är den högstadieskola som eleverna kommer att gå i när de lämnat klass 6 och S:t Hansskolan.

De mystiska underjordiska gångarna

Många av Visbys byggnader har sina legender, sagor eller berättelser. För ringmuren finns dessa i t.ex. Jungfrutornet och Kajsarn. De flesta ruinerna har någon legend eller saga att berätta. Många av de kända byggnaderna har också intressanta legender eller berättelser, mer eller mindre sanna, t.ex. Lythbergska huset, Kronstallet, Liljehornska huset och Flickskolan. S:t Hansskolan/ Läroverket har sina mystiska underjordiska gångar.

De underjordiska gångarna upptäcktes 1957 av några arbetare vid ombyggnadsarbeten av Läroverkets toaletter, som ligger i källaren vid den södra gaveln. Det var Hugo Hellenberg, Tyko Sandelius, båda från Visby, och K. G. Sandström från Hörsne som fann öppningarna till gångarna. Upptäckten satte naturligtvis fantasin i rörelse och många trodde att det rörde sig om underjordiska gångar från något kloster. Gångarna sträcker sig och förgrenar sig under läroverksbyggnaden, skolgården och in under S:t Hansgatan. Den sammanlagda längden av gångarna, murade av kalksten, uppskattades till cirka 210 meter (från ritning där gångarna lagts in) med en höjd omkring 1,50 – 1,60 meter och bredd 60 – 70 cm. Taket i gångarna är lagda genom överkragning, en gammal byggnadsmetod. Skolans vaktmästare C Wickman berättade att han sprungit i dessa gångar som skolgrabb i seklets början och då ryktades det om att det fanns ett nät av gångar under skolgården, som grävdes upp i början av 1900-talet men som sedan lades till igen.

 Gotlänningens medarbetare gav sig in i gångarna 1957. Man hade tagit upp två gångar, en åt ost och en åt väst. Försedd med ficklampa valde han den östra. ”När man kommer ner i den 60 till 65 centimeter smala gången tycks man hamna i en annan värld, det är alldeles mörkt och tystnaden störs bara av ett sakta porlande vatten på det kullerstensbelagda tunnelgolvet. Man måste böja sig en aning då gången är 170-180 centimeter hög och i skenet av en ficklampa tar man sig varligt fram under jorden. Efter några meter viker då en gång av åt höger och stoppar vid Immanuelkyrkans källare. Fortsätter vi i den vänstra gången delar den sig efter en bit, en går rakt österut och slutar vid gymnastikhuset och den andra svänger långsamt mot norr. Trampar man på i den gången kommer man om en stund fram till ännu en förgrening, där går en gång mot DBV:s sparbank och stoppar rakt under gatan. Den andra gången svänger åt öster i en rund båge.” Kommen så långt började reportern bli blöt om skorna, gången delade sig åter och den västra gick ut under skolgården. Samtidigt blev det så lågt i tak att han nästan fick krypa fram. Gången gick nu under gatan, han hörde bilarna och förstod att han hamnat vid Annexet på andra sidan S:t Hansgatan.

Lite olika teorier finns om varför gångarna byggts. Doktor Eric Nylén trodde att gångarna härrörde från ett kloaknät, från vilken ålder visste han inte, men så förfärligt gamla trodde han inte att de var. Efter att ha undersökt gångarnas konstruktion kom Nylén fram till att de är allt för välbyggda för att vara byggda som dränerings- eller spillvattenavlopp. I sin bok ”Visby förr i tiden” berättar Waldemar Falck att vid byggandet av Läroverket på 1850-talet anlades stensatta dräneringstunnlar ”på vissa avsnitt så stora att man i hukande ställning kan passera i dem”.

Och enligt en uppgift från slutet av 1600-talet skulle under medeltiden ett av stadens badhus ha legat ungefär vid Läroverkets entrétrapp, om det nu kan ha något samband med de underjordiska gångarna.

Med tanke på att gångarna tycks utgå från en punkt under källaren i skolhuset och därifrån leder åt alla håll skulle det mycket väl kunna var utrymningsvägar (lönnvägar)  från en försvarsanläggning eller liknande. Gångarnas tvärsnitt tycks vara anpassade för en något kort människa, en människa från medeltiden? När Läroverket uppfördes under slutet av 1850-talet kan man mycket väl ha låtit dräneringsledningar runt byggnaden mynna i dessa underjordiska gångar. Det blev ju en bra fungerande dränering.

Visby högre skolor, översikt av utveckling och förändring

Årtal	Händelser	Klasser m.m.
* -1822	Trivialskolan	I kyrkans regi
1822-1857	De förenade lärdoms- och apologistskolarna	Storskolan. Skolgatan
1822-1857	Det fristående gymnasiet	Strandgatan
1857-1906	Visby högre elementärläroverk	Klasserna 1-5, 6:1, 6:2; 7:1, 7:2
1859	Inflyttning i den nya Läroverksbyggnaden
1863	Ny gymnstikbyggnad
1865	Den första studentexamen med tre examinander
1886	Annexet vid S:t Hansgatans västra sida tas över
1906-1970	Visby Högre Allmänna Läroverk, realskola och gymnasiu
1906-1970	Realskolan
1906-1928	Realskolan	6-årig
1907	Den första realexamen med 6 examinander
1928-1970	Realskolan	4-årig, öppen även för flickor
1929-1970	Realskolan	5-årig, öppen även för flickor
1941	Ny gymnastikbyggnad	öppen även för flickor
1965	Upphörde intagning till 5-årig realskola
1966	Skolan kommunaliseras
1967	Upphörde intagning till 4-årig realskola
1969	Den största reaexamen med 171 examinander
1970	Den sista reaexamen med 116 examinander
1906-1968	Gymnasiet
1906-1968	Latin och reallinje	4-årig
1924	Latin och reallinje	öppen även för flickor
1955-1961	Allmänn linje	4-årig, öppn även för flickor
1959 c:a	Immanuelskyrkan tas för etappvis , ”andra annexet”	används av latinlinjen
1960 c:a	Lilla S:t Hansskolan tas över etappvis, ”tredje annexet”	kassrum, teckn
1961-1968	Allmänn linje	3-årig
1964-1968	Teknisk gren av realinjen
1964-1968	Handelslinje i samverkan med Kalmar handelsgymnasium
1964	Intagning till den 4-åriga latin och reallinjen upphör	omvandlades till 3-årig
1968	Den sista och största studentexamen med 135 examinander
1966-1971	Säveskolan i innerstaden, gymnasium
1966	Gymnasiet: Hum-, Sh-, Ek-, Na-, Te-linjer
1967	Del av Tekniska skolans lokaler tas över, fjärde annexet
1968	Vuxengymnasiet startar
1970	Fackskolan. Soc-.Ek-, Te-linjer
1971	Integrering av gymnasiet, fackskola, yrkesskola
1971	Säveskolan flyttar till nya lokaler i Länna
1971 – 2000	Säveskolan i Länna
2000	Säveskolan delas i R Steffen, E Andrée, Ch Polhem och Trojaborgsgymnasiet
2011	Trojaborgsgymnasiet upphör
2014	Richard Steffen, Elfrida Andrée och Christopher Polhem bildar Wisbygymnasiet

Visby högre skolor, elevantal

Årtal	Totalt antal elever	Lärdom- och apol-skolan	Gymansiet	Realskolan	Fackskolan
1822	120
1830	109	97	12
1840	164	145	19
1850	153	133	20
1860	158
1865	205
1870	223
1875	246
1880	300
1885	186
1890	173
1900	159
1905	155
1910	201		48	153
1915	242		75	167
1920	248		66	182
1925	264		91	173
1930	256		75	181
1935	287		110	177
1940	349		109	240
1945	399		118	281
1950	505		117	388
1955	708		192	516
1960	901		310	591
1965	1008		409	599
1970	813		638		175

Uppgifterna sammanställda enligt årsredogörelser eller höstterminskataloger i ”Visby gymnasium 150 år”

Fördelning mellan pojkar och flickor

Flickor intogs första gången 1924 i gymnasiet, i realskolan 1928 (4-årig) och 1929 (5-årig).

Årtal	Totalt		Gymnasiet		Realskolan		Fackskolan
	Pojkar	Flickor	Pojkar	Flickor	Pojkar	Flickor	Pojkar	Flickor
1925	247	17	74	17	173
1930	188	68	57	18	131	50
1935	182	105	71	39	111	66
1940	194	155	71	38	123	117
1945	210	189	71	47	139	142
1950	272	233	59	58	213	175
1955	381	327	111	81	270	246
1960	495	406	146	164	349	242
1965	564	444	207	202	357	242
1970	446	367	367	271			79	96

Rektorer vid Visby Läroverk

Rektor	Årtal
Cramér Carl	1837 – 1872
Lemke Otto W	1872 – 1875
Forsberg Nicolaus August	1875 – 1883
Hernlund Carl Hugo	1883 – 1884
Sprinchorn Carl Knut Sigfrid	1884 – 1886
Jacobson Per Gustaf Samuel	1886 -1906
Steffen Richard	1906 – 1928
Jörlander Henrik	1928 – 1941
Wigren Nils	1941 – 1955
Fåhraeus John	1955 – 1967
Bohman Lennart	1967 – 1971

Student vid Visby Läroverk

Hur var det att gå på Läroverket? Hur har studentlivet förändrats under de 150 åren som den högre utbildningen i Visby funnit i innerstaden? Många läsare har kanske gått på Läroverket och vill få en inblick hur skolan fungerat under olika tider, andra som inte gått på Läroverket kan kanske var nyfikna på vad det innebar att studera på ett landsortsläroverk. Dagens gymnasieelever kan nog få svårt att ta tills sig hur annorlunda skolan var när det gällde t.ex. ordningsreglerna. Det är förstås inte enkelt att på ett rimligt antal sidor beskriva studentlivets olika aspekter under så lång period, men jag skall försöka ge representativa inblickar i hur det var att vara student vid Visby Läroverk. Den tidsperiod som behandlas omfattar ungefär åren från 1820 till 1970 med betoning på åren då Läroverket fanns åren 1859 till 1971.

Uppgifterna baseras på minnesberättelser som 13 förutvarande elever vid Läroverket skrivit ner omkring år 1970. Eleverna har tagit studenten mellan åren 1920 till 1969. Uppgifterna kommer också från Lennart Bohmans reflexioner i ”Visby gymnasium 150 år”, där även dessa minnesberättelserna finns nedtecknade. Iakttagelser under min egen tid på Läroverket åren 1956 till 1963 har också kunnat komplettera bilden för hur Visbys studenter upplevde studentåren.

Läroverket och kyrkan
Läroverkets relation till kyrkan har under perioden väsentligts förändrats. Eforus, titeln för biskopen, var tillsyningsman över gymnasierna och tidigare trivialskolorna i sitt stift fram till 1905, då läroverksöverstyrelsen tog över tillsynen. Därefter behöll eforus en mera ceremoniell funktion fram till 1962, då den avskaffades helt. Enligt Skolordning 1820 måste eleverna varje söndag delta i högmässogudstjänst, ibland ersatt eller kompletterat med en speciell ungdomsgudstjänst. År 1906 ändrade dåvarande rektor Steffen plikten till varannan söndag. Hade eleven gjort något fuffens kunde straffet bli att bevista gudstjänsten varje söndag i stället för varannan. Närvaron i kyrkan kontrollerades noga av någon närvarande lärare. Gudstjänsplikten avskaffades omkring 1910. Deltagande i morgonbönen, som hölls i aulan, levde dock kvar till senare delen av 1960-talet. Befriade från morgonbönen gällde för elever som bodde långt från skolan. Undervisning i kristendom ändrades till religionskunskap. Vårterminens avslutning ägde rum i domkyrkan, även efter den nya skolreformen 1966, men då helt utan religiösa inslag.

Vem hade möjlighet att studera vid den högre utbildningen?
Ännu fram till 1930-talet registrerades yrket för föräldrarna (pappan) till elever på Läroverket, därför finns det en del uppgifter om vilken yrkeskategori föräldrarna tillhörde. Under 1820-1850 var det endast ett fåtal som tog studenten varje år och antal elever som studerade vid lärdoms- och apologistskolorna (senare motsvarande realskolan) var totalt endast lite mer än 100 elever. Vanligtvis valde barnen samma yrke som fadern.

Tabellen nedan visar procentuell fördelning över föräldrarnas samhällsställning.

	1821-1836	Vt 1856	Ht 1874
Borgare	40	44	32
Bönder	10	10	17
Präster o. läroverkslärare	13	15	8
Militärer	7	9	10
Civilämbetsmän	13	9	13
Övriga	16	13	19

Trots att flertalet av Gotlands befolkning under 1800-talet var bönder var det väldigt få barn till bönder som sökt sig till den högre utbildningen under perioden. Andelen barn till präster och läroverkslärare som gick på Läroverket under perioden var däremot hög och till antalet fler än barn till bönder, fast det förmodligen fanns högst några hundra präster och lärare på Gotland. Någon märkbar social utjämning av rekryteringen till den högre utbildningen skedde inte under 1800-talet.

Motsvarande sammanställning gjord år 1900 för föräldrarnas samhällsställning visar följande siffror i procent för 159 barn för vilka det fanns uppgifter.

		År 1900
Borgerliga yrken i staden		27
Bönder och lantbrukare		16
Präster och läroverkslärare		16
Militärer		11
Civilämbetsmän		9
Övriga		21
Varav sjökaptener, styrmän	9
Folkskollärare	4
Lägre tjänstemän	4
Arbetare, hantverkare	4

Rekryteringen i förhållande till föräldrarnas yrken har knappast förändrats sedan 1800-talet början. År 1924 finns en redovisning till vilken socialgrupp barnens föräldrar hörde för de barn som då gick i Läroverket.

Till socialgrupp 1 hörde 44 %, till socialgrupp 2 också 44 % och till socialgrupp 3 endast 12 %. Först från mellankrigstiden tror man att ovan visade fördelning ändrades och att framför allt socialgrupp 2 ökade kraftigt. Flera av tillfrågade elever från den tiden menade att medelklass var vi allihopa. Först in på 1960-talet öppnades Läroverkets portar på vid gavel för bonde- och arbetarungdomen.

Yrkesval för den högre utbildningen
Inte oväntat dominerar prästyrket som det valda yrket bland elever som gick på gymnasiet under åren 1821-1836 som framgår av tabellen nedan.

Till	Från gymnasiet	Från lärdomsskolan	Från apologistskolan	Summa
Prästeståndet	14			14
Läroverket	7			7
Militären	7	11	6	24
Civilvägen	11	13	5	29
Handel	3	26	40	69
Sjöfart		2	35	37
Hantverkare		9	66	75
Arbetarklassen o jordbruk		8	31	39
Summa	42	69	183	294

En liknande sammanställning finns gjord av rektor Lemke i årsredovisningen för 1875 gällande Läroverkets 67 studenter de tio första åren 1865-1874.

Till	Från latinlinjen	Från reallinjen	Summa
Universitet	38	4	42
Tekniskt läroverk	–	4	4
Läroverk för lantbruk o skog	2	–	2
Militäryrket	–	4	4
Civila ämbets- och tjänstemannabanor	6	6	12
Präst- och lärarämbeten	7	–	7
Andra levnadsbanor	4	4	8
Död	1	–	1
Summa	58	22	80

De flesta av ”latinarna” sökte sig arbete på univerisiteten, medan realinjens studenter i stor utsträckning valde vitt skilda yrken.

Elever från staden och landsbygden
Den sociala rekryteringen till Läroverket hänger givetvis samman med fördelningen av elever från staden och landbygden. När Storskolan och Gymnasiet vid Strandgatan slogs samman i samband med att Läroverket öppnades 1859 var uppenbarligen landsbygdsbefolkningens intresse stort med 79 elever från landsbygden av totalt 160, d.v.s. praktiskt taget hälften av eleverna kom från landsbygden. Men sätter man det i relation till befolkningsmängden fördelning detta år med omkring 5000 invånare i staden och 45000 på landsbygden blir landsbygden kraftigt underrepresenterad.

Antalet elever från landsbygden och staden

Årtal	Elever					Befolkning
	Landsbygd		Staden…		Summa	Landsbygd		Staden		Anm
	Antal	Procent	Antal	Procent	Antal	Antal	Procent	Antal	Procent
1859	79	49	81	51	160	45000	90	5000	10
1879	133	45	167	55	300	48000	87	7000	13
1898	45	34	86	66	131	44000	84	8000	16
1915	69	30	160	70	229	45500	83	9500	17
1924	67	25	197	75	264	48000	83	10000	17
1939	34	29	82	71	116	46500	79	12500	21	Enbart gymnasiet
1950	51	44	66	56	117	44500	75	15000	25
1967	234	51	227	49	461	36000	67	18000	33
1970	438	54	375	46	813	35000	65	19000	35

Från det att Läroverket öppnades 1859 fram till 1878-1879 ökade antalet elever märkbart och antalet mer än dubblerades. Den stora minskningen från 300 elever 1879 till 131 elever 1898 har förvånat många och flera olika teorier har diskuterats om vad det kan bero på. Minskningen har huvudsakligen drabbat rekryteringen från landsbygden. Den kraftiga minskningen är inte lika tydlig hos andra läroverk i landet vid samma tidpunkt. En ökad utvandring från ön har framförts som en möjlig orsak. En annan förklaring skulle vara hårdnande ideologiska och sociala motsättningar enlig P. Dahn, forskare vid Lund. Han menar också att rädsla för akademikeröverskott skulle ha kunnat bidraget till den minskande rekryteringen till läroverken. En mer trolig teori framförs av rektor Lennart Bohman, nämligen att skolklimatet vid Läroverket blivit hårdare från rektorer som tog över efter de mera tillgängliga rektorerna Pehr Säve, Carl Cramér och O. W. Lemke. De nya rektorerna efter Lemke var väldigt krävande och många elever slutade i förtid eller klarade inte av att fullfölja studierna till en examen. Rektor Jacobsons, 1886-1906, uttalande tyder också på en tuffare attityd mot eleverna ”Många för studier obekväma skulle ock därigenom drifvas att i tid lemna den för dem ej passande studiebanan, till vilken vinst för dem själfva och för det allmänna”. Han synes ha blivit bönhörd. Bohmans teori stöds också av det faktum att Flickskolan i Visby ökade sitt antal elever samtidigt som eleverna vid Läroverket minskade. Den negativa trenden tycktes vända först när realexamen infördes 1906. Då fick de som inte kunde eller inte orkade studera ytterligare fyra år en möjlighet att avlägga en examen. Från år 1939 avser uppgifterna i tabellen endast gymnasiet, eftersom det i Hemse och Slite vid den tidpunkten öppnades realskolor. Från år 1925 ökade rekryteringen av elever från landsbygden år från år för att år 1967 överstiga antalet elever från staden, men antalet motsvarar ändå inte den fördelning som skulle gälla om rekryteringen fullt ut avspeglade befolkningsfördelningen landsbygd/stad. Från många socknar var det ända in på 1960-talet endast en eller ett fåtal som gick på Läroverket.

Kamratskap och sammanhållning
Trots att elever i en klass ofta kom från olika samhällsklasser och att föräldrarna kunde ha högt avvikande ekonomiska möjligheter, återspeglades det inte umgänget mellan eleverna i en klass. Detta tycks vara den allmänna mening som de 13 studenterna framför i sina berättelser från skoltiden. Visserligen var det ofta känt till vilken samhällsklass föräldrarna tillhörde, men det var inte något som inverkade på kamratskapen. När det gällde de fattigaste föräldrarna kunde det var svårt att få pengarna att räcka till för att betala terminsavgifterna och skolböcker och en del elever fick därför nedsatt terminsavgift. När barn från landsbygden och staden under de första åren möttes, förekom det förstås ”gliringar” när det gällde dialekt och lantliga manér, men sådana trakasserier försvann efter ett tag. Realskola präglades av en hel del bus och gruff men pennalismen förekom knappast eller var sällsynt. I gymnasiet blev det lugnare när de bråkigaste eleverna inte följde med till gymnasiet utan hoppade av under realskoletiden eller valde att ta realexamen och sedan sluta. Sammanhållningen inom klassen var god och man umgicks huvudsakligen med sina klasskamrater och hade svårt att hålla kontakten med tidigare kamrater, helt enkelt för att det inte blev så mycket tid över och att man fick andra intressen. Undantag var idrotten där man fick kamrater som kunde komma från andra skolor eller arbetslivet. Att sammanhällningen var god inom klassen tyder den händelse som utspelades en vinterdag kring år 1960 under gymnastiktimmen på Gutavallen. Vi grabbar hade lyckats få hyra ishockeyrinken för en billig penning och när lektionstiden var slut hade vi ännu tid kvar av hyran, så det beslutade enhälligt att fortsätta spelet in på nästa lektion, som alltså borde vara i klassrummet. Trots att det fanns de som inte gillade att spela hockey var det inte någon i klassen som svek. Tilltaget kunde ha resulterat i hemanmärkning för alla, men det stannade vid en ordentlig utskällning. Gymnasietiden präglades av stor sammanhållning nu mellan våra tre parallella klasser, en latinklass och två klasser från reallinjen. Det blev viktigt att ingen blev utanför kamratskapen och att se till att alla skulle vara med på utflykter och de många fester vi ordnade tillsammans under Ring II, Ring III och Ring IV och inte minst studentfesterna.

Stickbaggar och läroverksgrisar
För framförallt elever från staden kunde det uppstå spänningar mellan de som gick över till Läroverket och övriga pojkar som fortsatte i folkskolan eller började arbeta. Läroverksungdomarna betraktas som lite märkvärdiga mitt sitt synliga attribut, läroverksmössan, och i en del fall ansågs de som svikare när de lämnat sitt tidigare ungdomsgäng. Läroverkungdomarna kallades läroverksgrisar och staden övriga ungdomar kallads stickbaggar. Det påstods att riktiga bataljer utkämpats mellan de två kategorierna på Klinten. Allan Degerman, student 1920, berättar om när han började på Läroverket 1910. ”När jag första gången vandrade en Visby-gata fram iklädd min nya läroverksmössa, blev jag överfallen av tre folkskolepojkar. Den ene gav mig en örfil, den andre ryckte av mig mössan, sen gick alla tre utan att säga ett ord”. De här skiljaktigheterna tycktes ha klingat av in på 1930-talet, men ännu under början av 1940-talet sågs inte läroverksungdomarna med blida ögon av alla andra skolungdomar. Åke G. Sjöberg, som dessutom kom från landet, berättar att han en höstkväll 1942 under första året på Läroverket, efter besök på Stadsbiblioteket, var på väg hem till sitt inackorderingsställe. Gående på den folktomma S:t Hansgatan rusade plötsligt tre för honom obekanta pojkar fram när han passerade Läroverket och slet av honom skolmössan. De kastade mössan mellan sig och Åke försökte förgäves ta tillbaka mössan. Han blev också mycket rädd att de skulle ge sig på honom och ge honom stryk. Till sist slängde de mössan på gatan och gick sin väg. En annan student berättade att han blivit kallad Läroverksgris av sina gamla kompisar när han första gången träffade dem efter att han börjat på Läroverket och att han då haft på sig läroverksmössan. Året var 1948. In på 1950-talet tycktes som att de här påhoppen och problemen mellan ungdomarna upphörde.

Vare lärjunge strängt förbjudet
Det var mycket som var förbjudet för eleverna på Läroverket. Det förekom att rektorn under 1800-talet bestämde vilka förbjud som skulle gälla. I 1820 år Skolordning fanns en hel brottskatalog över alla tänkbara förseelser, från bristande gudsfruktan och laglydnad till jordnära skolpojksstreck som försummelse av bön eller gudstjänst, bråk i klassrum eller på gator, fylleri, hasardspel och pennalism, samt olovligt deltagande i allmänt nöjesliv, olovligt vistande på krogar, värdshus, källare och biljarder eller överhuvud olovlig ”utegång” på staden efter angivna klockslag. För varje förutsedd förseelse angavs exakt vem som har att avdöma den och vilka straffsatser som skall tillämpas, från normalstraffens strängare skolaga till förevisning. De här ordningsreglerna kom att gälla under 100 år framåt och i vissa fall ända in på 1950-talet. Eleverna fick inte ens eller endast med rektorns tillstånd gå på teater, värdshus, krogar, källare, schweizerier eller baler. De skulle vara i sina ”kvarter”, d.v.s. inackorderingsrum vid bestämda tider och fick inte ses ute på stan på kvällarna. Lärarna, särskilt klasslärarna, hade rätt och plikt att inspektera elevernas bostäder. År 1928 ansökte rektor H. Jörlander hos skolöverstyrelsen om ändring av den första av ordningsreglerna, som lyder: »Allt vistande på värdshus eller andra därmed jämförliga offentliga lokaler är lärjunge förbjudet och får ej utan rektors tillstånd ske ens i föräldrars sällskap». Den sistnämnda bestämmelsen anser han vara synnerligen otidsenlig, och i hög grad ägnad att väcka ovilja, icke blott hos lärjungarna utan även hos deras målsmän. Han yrkar därför på att den skall ändras till: ”Allt vistande på värdshus eller därmed jämförliga offentliga lokaler är lärjunge förbjudet, så vitt det icke sker i föräldrars eller målsmäns sällskap”. I skolkatalogen under 1950-talet och in på 1960 talet fanns ordningsreglerna ordentligt inskrivna så att ingen skulle kunna vara okunnig om dem. ”Spel om pengar och penningars värde vare lärjunge strängt förbjudet” och många liknanden regler. Ännu omkring 1950 gällde att elever i realskolan skulle bära skolmössa och de fick inte var ute efter kl. 21:00 på kvällarna medan de som gick på gymnasiet fick var ute till kl. 23:00. Lokala föreskrifter fanns ännu in på 1960 som reglerade även folkhälsan. Lärjunge får ej tugga tuggummi eller äta sötsaker el. dyl. inom skolans lokaler.

Brott och straff
Finns det regler så finns det lagbrytare. Några unga rebeller hade tagit sig till aulan med slangbella eller pilbåge och anfallit biskopporträttet så att biskop Anjou fick läppen uppfläkt och måste renoveras. Det var omkring 1870, men hur det gick för de unga rebellerna är okänt. Alla dessa regler var provocerande för en stor del av eleverna. Det var alldeles för lätt att bryta mot någon regel och därmed dra på sig kännbara straff. Regelbrotten var talrika säkert just därför att förbuden var talrika. Aga tillämpades mot de yngre eleverna, men inte mot dem som gick i gymnasiet. Den vanligaste förseelsen var ”sen ankomst”. En tidigare elev berättade att han hade blivit slagen med rotting så han blödde för några minuters sen ankomst. Ännu när man värmde skolan med kaminer hade några elever fyllt en kamin med kastanjer så att den stod och hoppade när kastanjerna brann och exploderade. Händelsen utspelade sig omkring 1925 i realskolan klass 3. Läraren tillämpade klassmörj i bokstavsordning. Agan utdelades med pekpinne på armarna. De som fanns sist i alfabetet fick endast några lätta slag eftersom läraren var uttröttad efter ansträngningen. Det hände att någon elev blev ertappad ute på kvällen störande och onykter, men det var sällsynta undantag. Det ledde till ljungande strafftal på morgonbönen av rektorn och till både C eller D i uppförandebetygen, någon gång också till relegering. Det var först Richard Steffen, som i början av 1900-talet, svängde till en mer human syn på tillämpning av straffen.  Det berättades att en lärare, Gustaf Fritz, tillämpade någon slags demokrati vid fuffens som någon elev gjort. Eleven fick välja mellan örfil eller hemanmärkning. Sätten att straffa elevbrott var många. Kemiläraren Lorenz hade alltid ett antal kritor liggande på katedern och prickade den brottsliga eleven med kritor. Mindre förseelser skrevs in i klassboken som anmärkning och hade man fått tre anmärkningar renderade det till en hemanmärkning, som alltså skickades hem till föräldrarna.

Tre brott mot ordningsstadgan
Några brott under 1800-talets första hälft finns noga redovisade i visbyläroverkens protokollsböcker. Utredningarna som gjordes påminner nästan om en polisutredning med efterföljande rättegång. Som exempel redovisas här kortfattat tre fall snöbollen 1830, eldleken 1831 och kroggrälet 1837.

Snöbollen
En vinterdag 1830 befann sig ynglingarna Oscar Enequist, Rundberg och Rudolph Agrell utanför Storskolan vid Skolgatan när en bonde från Hörsne passerade skolan med ett vedlass draget av hästar samtidigt som hans tjänstegosse passerade med ett annat vedlass. De pricksäkra ynglingarna kunde tydligen inte motstå möjligheten att kasta snöbollar mot bonden och hans tjänstegosse, med följd att bonden träffades i ryggen och tjänstegossen i ena ögat. Omfattande förhör med ynglingarna och vittnen följde. Enequist framförde att han inte träffat bonden utan träffat kyrkogårdsmuren och Rundberg att han träffat vedlasset, medan Agrell erkände att han kastat så illa att snöbollen träffat tjänstegossen i ögat. Några vittnen menade att bonden träffats i ryggen. Kollegiet sammanträdde efter alla förhör, där rektor, tre lärare och 3 Apologister dömde enligt Kongl. Skolordningen 1 Sect: Cap 5 § och 16 mom. Straffet som utdömdes blev att Oscar Enequist, som innehade en förtroendepost, Custos morum, skulle mista den för resten av terminen och nedflyttas under sina medkamrater. Rundberg, som inte hade innehade någon förtroendepost, skulle bestraffas med två handplagg (slag på insidan av händerna) och Agrell, som hade förorsakat ett allvarligare brott, men inte heller hade någon förtroendepost, skulle straffas med fyra handplagg. Dessutom skulle deras seder och uppförande i examensboken antecknas med lägsta vitsord.

Eldleken
Den 13 november 1830 hade det till rektor framkommit att flera pojkar sprungit omkring med eld i munnen inom skolans område, på staden gator och på kyrkogården. De utpekade ynglingarna Bähm, Schröder, Höglund, G. Wiberg och Enderdahl samt flera vittnen inkallades och förhördes och vid möte därefter med rektor, trelärare och två apologister protokollfördes förhören och de närvarande förenade sig i utslaget med stöd av Kongl. Maj:ts förnyade nådiga SkolOrdnings 1:a Sect 10:de Cap. 5:te § 16 och 20 Mom. enligt följande. Bähm som begått den största förbrytelsen skulle bestraffas med 4 Handplaggar, Schröder som startade upptåget med 3 Handplaggar, de övriga Höglund, G. Wiberg och Enderdahl med 2 Handplaggar var, samt dessutom ytterligare 2 för Höglund för sin ”tvetalan och sitt försök att draga Collegium bakom ljuset”. Dessutom skulle ynglingarna i den blivande Examens Katalogen komma att få ett efter sitt uppförande avpassat betyg.

Kroggrälet
Kroggrälet startade den 21 december 1836 på skrivarens Säfström krog, där de inblandade var sockerbagaren i staden F Kajser, gymnasisten Johan Ryftén, Scholares (från Storskolan) Carl Kahl samt Alexander och Const. Leczinsky. Kajser hade befunnit sig på krogen när Ryftén, Kahl och de båda Leczinsky inkommit till krogen. De hade tillsammans deltagit i kortspel, varvid Kahl och Const. Leczinsky förlorade. De hade då som betalning bjudit de övriga spelarna på ett större glas Toddy. Därefter hade Ryftén bjudet sällskapet på en duktig finkelsup. Upphettade därav hade ynglingarna börjat anklaga Kajser för att han tidigare förorsakat dem tilltal och varningar av sina lärare, för att de hade satt sig i skuld hos Kajser för likörer och annan förtäring. Anklagelserna övergick i gräl och ynglingarna lovade Kajser stryk på stället, men Kahl lyckades tillfälligt förhindra det.  Kajser ville nu gå hem och bad Kahl om skydd och att följa honom hem. På vägen mot Kajsers hem kom Ryftén och Leczinskys ifatt Kajser och Kahl och började knuffa och ofreda Kajser, värför han vände om till krogen för att där få skydd. Hela sällskapet kom alltså åter till krogen och nytt gräl uppstod. Så småningom kom Kajser och Kahl åter iväg mot Kajser hem. När de hunnit utför Hästgatan till handlare Jacobsson bod blev de på nytt upphunna av Ryftén och  Leczinskys, som under ideliga angrepp förföljde den utmed S:t Hansgatan till Rådhuset, där Kajser började ropa på hjälp. Angriparna avlägsnade sig då och Kahl kunde följa Kajser hem där han bodde i Lytbergska huset. Kahl hade följt med Kajser in och efter ett tag hade angriparna återkommit och börja banka på fönsterluckorna och skrika. Kajser hade då vågat sig ut för att lugna ner dem, men blivit överfallen med flera hugg och slag av Ryftén och A. Leczinsky. Kajser återvände till sitt hem och oväsendet hade därefter avstannat.

Några dagar senare, 24 dec., lämnade Alexander Leczinsky och Johan Ryftén en förbindelse till sockerbagaren Kajser om 20 Rdl som ersättning till honom för att slippa bliva lagförda. Efter 4 veckor skulle betalas ut de 10 första Rdl och efter ytterligare 4 veckor resterande 10 Rdl.

Hela tilltaget kom dock till rektor Carl Cramérs kännedom och alla inblandade kallades till omfattande förhör. Kroggrälet blev lite mer komplicerat eftersom det var två olika skolor och rektorer inblandade, gymnasieskolan vid Strandgatan och Storskolan vid Skolgatan. Den 24 januari 1837 sammanträdde ett sammansatt Collegium från de båda skolorna, två rektorer, sex lektorer och adjunkter samt en Apol. Lyth. Man gick igenom vad som framkommit vid förhören, så att alla skulle bli ordentligt informerade om händelserna. Vardera Collegium fick nu enskilt döma för sin skola.

Collegium Gymnasticum beslut gällde Ryftén, som tidigare varit varnad av rektor för krogbesök och skuld till sockerbagaren för likörer och förtäring, och som nu på nytt visat upp olämpligt uppförande och gjort sig skyldig till brott mot skolans lagar genom krogbesök och kortspel. Beslutet blev att Ryftén måste lämna skolan eftersom han tycktes oförbätterlig och var ett dåligt föredöme för andra elever på skolan. Han blev förevisad från skolan utan några som helst betyg utan endast denna skriftliga dom. Han fick inte heller framöver njuta undervisning vid något av stiftets skolor.

Collegium Scholasticum hade att döma för de övriga tre ynglingarna. Domen mot Carl Kahl, Alexander Leczinsky och Constantin Leczinsky blev mildare. Eftersom de inte tidigare gjort några lagbrott mot skolans regelmente stannade domen med en varning för alla tre, att om de av en händelse utför något liknande kommer de att omedelbart förevisas från skolan.

Hur gick det nu för dessa ”brottslingar?”.  Ryftén, son till en tullvaktmästare, var 19 år gammal vid händelsen. Hans vidare öden framgår inte enligt skolan papper. De båda bröderna Leczinskys far var vid händelsen antecknad som fältkamrerare och senare som f.d. kronofogde. Alexander lämnade samma år skolan under våren för att bli officer. Constantin gick vidare till gymnasiet och sedan till universitet och blev häradsskrivare. Kahl var 17 år och son till en f.d. fänrik och arbetshusinspektör. Han gick också vidare till gymnasiet och universitet och blev präst och lärare. Straffet mot de tre Scholares får betraktas som rättvist, att ge dem fortsatt förtroende för att studera vidare, mot vad som väntat om de blivit förevisade från skolan för kroggrälet.

Studentens vardag
En vanlig skoldag startade med morgonbön kl. 08:00 – 08:15 i aulan. De elever som bodde långt från skola slapp morgonbönen. Många elever från landsbygden bodde inackorderade i staden och de slapp inte heller morgonbönen, men det gjorde de elever som bodde hemma på landsbygden och åkte tåg eller buss till staden. Möjligheten till tågresa kom efter år 1878 då tågtrafiken kommit igång. Själv åkte jag rälsbuss, varje dag de första åren på Läroverket vilket var ganska jobbigt, men en fördel var att man fick äldre kamrater på tåget som kunde berätta om lärare, andra klasser och lämna värdefulla tips om rutiner m.m. På förmiddagen var det tre lektioner med en rast om 10 minuter mellan varje lektion. De som inte kunde gå hem och äta lunch åt ute på staden, vanligtvis på Mjölkbaren vid Stora torget eller Hansagården, som låg på Mellangatan och även en tid på Brinken vid Södertorg. Lunchkuponger gick att köpa till reducerat pris för skoleleverna. Omkring år 1960 inrättades skolkök i (Lilla) S:t Hansskolans vindsvåning för Läroverkets elever. Efter lunchrasten, som var en timme lång, gick man normalt ytterligare fyra lektioner innan skoldagen var slut. Den omfattade även lördagar fram till omkring 1960. På lördagarna var det fyra lektioner och ingen lunchrast. Schemaläggning var förstås ett komplicerat pussel och att få till så att fördelningen mellan lokaler, lärare och elever blev den rätta i förhållande till skolplanen var inte det enklaste. ”Håltimmar” uppstod ofrånkomligt i schemat, men de utnyttjades, liksom lunchrasterna, att vandra ner till hamnen, speciellt om det blåste kraftigt med höga vågor, spela kort (Schulzes café) och schack (Läroverkets bibliotek) eller gå på café (S:t Hans konditori). Ibland fanns det någon lokal (bl.a. vandrarhemmet i Langeska huset) på stan som uppläts för läroverksungdomen Det var under dessa raster man fick tillfälle att umgås med kamraterna. Dagarna var ganska enahanda och några studiebesök hos företag eller institutioner förekom inte. Ljusglimtarna var väl gymnastiktimmarna på fredagarna med basketspel och idrottsdagarna någon gång om året samt om vi lyckades övertala läraren i teckning att  rita något naturmotiv om vädret tillät. Skoldagen avslutades ofta med ett besök på S:t Hans konditori, som var läroverksungdomarnas stam-café. Ibland gick man hem till någon kamrat som bodde i staden eller på elevhemmet.

Läroämnen, linjer och grenar
I realskolan läste alla elever samma ämnen, vilka i stort sätt var de ämnen som förekom i folkskolan. Följande ämnen ingick i klass 1 på den 4-åriga linjen: Kristendomskunskap, modersmålet, engelska, historia, geografi, matematik, biologi, handstil, teckning, musik, gymnastik med lek och idrott och slöjd. Gymnastik med lek och idrott omfattade fyra lektioner i veckan. I klass 2 tillkom tyska och fysik medan musik utgick. I klass 3 tillkom ytterligare kemi och hemkunskap. I den femåriga realskolan läste man samma ämnen som i den fyråriga. När eleverna gick upp i gymnasiet splittrades de upp beroende på val till reallinjen eller latinlinjen. En del elever valde att inte gå till gymnasiet utan valde istället att fortsätta till klass 4 (resp. 5) för att ta realexamen. Till gymnasiet kom nya elever från realskolorna i Slite (c:a 1935-1971) och Hemse (c:a 1955-1971) och elever från Flickskolan från år 1924. Reallinjen Ring I läste även franska och musik, medan handstil, slöjd och hemkunskap utgick. De som gick till latinlinjen läste förstås latin och språk och mindre av tekniska ämnen som matematik kemi och fysik. De två sista åren på reallinjen, ring III och IV, kunde man välja mellan biologisk, matematisk eller social gren med mer omfattande kurser i biologi, matematik resp. sociala ämnen. För latinarna fanns valet halv-klassisk och hel-klassisk gren, där den senaste omfattande även grekiska. Det fanns också en nyspråklig gren på latinlinjen som senare infördes även på reallinjen från 1957. Från 1961 tillkom även en Allmän linje. Antal klasser var 25 år 1957 och hade ökat till 32 klasser 1962.

Lärarkåren
Antalet lärare vid Wisby Gymnasiet, Strandgatan, var endast fyra till antalet när skolan startade 1821 och år 1962 var antalet omkring 60 till antalet vid Läroverket. Enligt de 13 berättelserna från studietiden vid Läroverket kan man konstatera att förhållandet mellan lärare och elever i stort sett var gott. Flera av lärarna under 1800-talet hade en särskild hög status bland eleverna, eftersom de inte bara var lärare utan även kulturprofiler med insatser i samhället omfattande gotländsk natur, historia, hembygd, språk, sägner m.m. Bland dessa kan nämnas Pehr Säve, Carl Cramér, Otto Lemke, Carl Johan Bergman och Per Arvid Säve. Under 1900-talet mitt hade Alfred Edle och Lennart Bohman också en viss liknande status för sina insatser för samhället bredvid sitt lärararbete. Lärarkåren var i stort ganska borgerlig i sin syn på det politiska samhället, möjligen bortsätt från de senaste åren av Läroverkets epok. Många vågade också framföra sina åsikter till eleverna, åtminstone fram till 1950-talet. Det fanns förstås lärare som var mycket omtyckta och de som ogillades av många elever. Som lärare blev de givetvis skärskådade på alla sätt och vis av eleverna och många fick olika epitet och öknamn. Hur lärarna upplevdes är förstås mycket subjektivt. Bland omtyckta lärare kan nämnas Bertil Block, 1940-talet, och Hans Nystedt, 1950-1960-talet, som båda undervisade i bl.a. filosofi. Ämnets karaktär som starkt avvek från övriga ämnen bidrog säkert till inställningen. Många omvittnat goda pedagoger fanns också i lärarkåren och skall några omnämnas kan Richard Steffen, början av 1900-talet och Ingemar Tengblad, 1950-1950-talet, lämpligen namnges. Andra lärare som stod för lugna och trevliga lektioner var Carl Cantell och Alfred Edle. Det fanns tyvärr också lärare som utsåg vita och svarta får och som satte betyg utifrån personlig värdering och inte utifrån kunskap. Ett belysande exempel kan här anges. Läraren i fråga tillkallade sig två elever under sista terminen inför studentexamen, och förhörde sig om deras framtidsplaner samt framförde önskemål om att de gärna skulle studera lärarens ämne vid Uppsala universitet. De två eleverna lämnade olika svar, en tänkte sig gärna sådana studier i ämnet medan den andre hade andra planer. Båda eleverna fick gå upp i det muntliga examensförhöret, varvid den ena eleven fick en väl tillrättalagd uppgift för sin muntliga framställning, medan den andra fick en hopplös uppgift. Slutbetygen justerades därefter upp respektive ner. Nedan finns länkar till lite mer information om några lärare:

Läroverket och samhället
Under 1800-talet tycktes samhället visa större intresse för de högre studierna än vad som senare gällde under 1900-talet. Det berodde sannolikt på att kyrkan genom Eforus som tillsyningsman över gymnasierna hade täta kontakter med skolan och att många lärare också var präster. Bidragande orsak var även det s.k. stora läroverkskollegiet under 1800-talets mitt med tidigare nämnda Säve, Bergman, Cramér och även Rosman och Kahl, vilka spelade en viktig social roll i staden och länet. Som ett exempel på samhällets stora intresse för de högre studierna kan den första realexamen anges. Denna examen hölls 1907 med sex elever och skedde i närvaro av ingen mindre än landshövdingen, biskopen, borgmästaren och stadsfullmäktiges ordförande, vilket väl vittnar om samhällets stora intresse för skolan. Om man här lyckades placera skolan mitt i samhället kan det däremot knappast påstås att man lyckats placera samhället mitt i skolan. Skolan var i detta avseende en sluten värld, där eleverna hade liten kunskap vad som pågick i samhället utanför skolans värld. Undervisning om samhället var också minimal och ämnet samhällskunskap som ett bihang till historia var något som inte hanns med eller skummade igenom utan större diskussioner. De flesta elever läste knappats dagligen dagstidningar och man hade fullt upp med sina studier, idrott och kamratskap. Eleverna var sällan för eller emot något politiskt parti, eftersom man inte var särskilt insatt politiken utan snarare för eller emot Elvis Presley (USA) eller Tommy Steele (England).

Läroverket och föräldrarna
Föräldrarnas intresse för vad som försiggick på Läroverket var näst intill obefintligt. Man såg till att barnen kom iväg till skolan och betalade terminsavgifterna (så länge de varade) och hoppades de skulle komma ut med en examen så småningom. Någon kontakt mellan föräldrar och lärare förekom knappast. Det fanns de föräldrar som gick och lyssnade på någon lektion, det var helt fritt fram, men det hela var mest mycket pinsamt för eleven till dessa föräldrar. En prästförälder hade annonserat sitt intresse för att komma och lyssna på en lektion. Läraren förberedde lektionen omsorgsfullt och gick även fram till klassens bråkstaket, la sin knutna hand på bänklocket och meddelande eleven ”Nu håller du tyst”.

Studentexamen
Studentexamen tog man ursprungligen inte vid det gymnasium man studerat, utan på det universitet man avsåg att fortsätta sina studier. År 1830 begav sig P. A . Säve, Carl Säve, J. N. Cramer, L. J. Ringbom, Victor Cramer samt Carl Cramér till lärdomsstaden Uppsala för att där avlägga sin studentexamen. Vid gymnasiet anordnades avgångsexamen men inträdesbiljetten till universitet förvärvades på ort och ställe. Det tycktes som alla fick sin studentexamen. ”Ty att bliva kuggad var då en okänd fruktan.” År 1862 beslöts att flytta studentexamen från det mottagande universitet till det avlämnande gymnasiet.

När den första studentexamen genomfördes vid Visby Läroverk 1865 var det inte alls samma glamor som senare kom att gälla för studenterna. I Gotlands tidning rapporterades den 24 maj 1965 att tre ynglingar, Hedström, Baumgarten vid den klassiska linjen och Kohrtz vid reallinjen avlagt studentexamen enligt följande kortfattade notis:

”Examen. Sistlidne Måndag hölls vid Lärowerket härstädes Maturitets-examen med de trenne ynglingar (Hedström och Baumgarten af klassiska och Kohrtz af reala linien), hwilka genomgått de skriftliga profwen. Examen, som började kl. 8 f.m. och afslöts kl. 8 e.m. , utföll så, att alla tre gingo igenom, och blef maturitets-betyget för Hedström: Med beröm godkänd, och för de båda andra: Godkänd. – Censorer woro Profesoren E. Edlund och Adjunkten Th. Hagberg. – Af de till afgångsexamen ursprungligen anmälda ynglingarne, hade en (privatist från Kalmar) blifwit hänwisad till lärowerket i Kalmar, en annan hade icke fortsatt de skriftliga profwen, och twenne i dessa blifwit av lärarne underkände.”

Tre elever hade alltså inte klarat av att ta studenten av sju. En hade inte fullföljt de skriftliga proven och två hade inte klarat av att få dessa godkända, tydligen betydligt strängare krav än senare under 1900-talet för studenten. En student från 1925 summerar avmätt sin studentexamen: ” Studentexamen avlöpte i Visby under särdeles stillsamma och oansenliga former. Inga blommor, inget hurrande, inget hissande. Uppmärksamheten av den nyblivne studenten inskränkte sig till att hans vita mössa skulle stukas genom dunkar i skallen av vännerna inom de högre klasserna”.

Den första studentexamen vid Läroverket hölls alltså 1865 med dessa tre ovan redovisade studenter och den sista hölls 1968 med 135 studenter. Studentexamen började egentligen med långa skriftliga prov i aulan. Dagen innan skrivningen i svenska påbörjades skulle eleverna gå med ena foten på trottoaren och den andra i rännstenen anförda av en fana och sjunga ”gläd dig i dag, ty i morgon ska du dö”, en tradition som sannolikt påbörjades på 1920-talet. Riktningen var mot Galgberget där man skulle gå runt på muren runt galgarna lika många varv som man var deltagare i gruppen. Den öppning som fanns i muren skulle man hoppa över och missade man hoppet var det kört. Man skulle inte klara tentan. De skriftliga skrivningarna omfattande de viktigaste ämnena som svenska, engelska, mattematik, fysik, latin m.fl. beroende på vilken linjen man gick. Fick eleven stort A på ett prov kompletterades läroverksmössan med en tofs och för ett litet a med en boll. I god tid innan studentdagen inköptes studentmössan i Danielsson hattbutik som låg i Metodistkyrkans (Vårdklockans kyrka) bottenvåning vid Wallérs plats. Mössan skickades till skolan där vaktmästaren tog hand om den. På studentdagen hölls så de jobbiga muntliga förhören med läraren och censorer. Kollegiet valde vilka ämnen som resp. elev skulle förhöras i, vilket i regel var två till fyra ämnen och valet var förstås elevens svaga ämnen. I sällsynta fall fanns det någon elev som inte klarade att få godkänt i ”muntan” och fick nesligen lämna byggnaden på baksidan. Normalt var föräldrar och nära anhöriga redan förvarnande. Det berättas att två elever som kände att de skulle bli svårt att få examen godkänd begav sig till lärarrummet med var sin gitarr för att med vacker sång få en godkänd examen. De blev varsamt bortmotade utan att fått göra sitt framträdande, men året därpå kunde de ta sin studentexamen. Efter det att förhören var avklarade tackade eleverna adjö av sina lärare och fick lärarnas namn inskrivna i studentmössan, om de så ville. Sedan var det dags för att sätta på sig studentmössan innan utspringet på läroverkstrappan för att få motta blommor och kramar från föräldrar, syskon, släkt och kamrater. Traditionerna därefter har varierat exempelvis under 1950-1960-talet firades studenten ungefär enligt följande. Först så marscherade alla studenter tillsammans med musikkår genom staden. Man gick S:t Hansgatan norrut, vidare på Tranhusgatan, ner längs Silverhättan och sedan i Studentallén tillbaka till skolan. Sedan forslades man hem av släkten i något fiffigt fordon för att fira studentexamen med släkt och vänner i hemmet. Därefter tog studentfesterna vid, där man vanligtvis gick samman några familjer och bjöd alla som tog studenten på en fest på någon lokal i staden. Studentfesterna pågick under en vecka. På festerna var det mycket sång från ett eget sånghäfte med allt från ”Sjung om studentens lyckliga dar” till ”We shall overcome” och Evert Taube visor. Studentbalen på Stadshotellet hörde också till studentfestligheterna.

Skolfoton från Läroverket

Hjälp om möjligt till att samla skolfoton från alla som tog studenten eller gick sista året på gymnasiet vid Läroverket i Visby från åren 1865 till 1968. Skicka foton (skanna eller ta ett foto med mobilen) till iap@igad.se, ange år och klass och gärna namnen på studenterna. Hjälp också till med namn som saknas på en del foton eller som ev. kan vara felaktiga. Årtalet som anges avser vårterminen för resp. klass. Skolfoton nedan är från Säveskolans fotoarkiv vid Landsarkivet i Visby och från privata foton.

Studenten 1966.

Latinlinjen LIV, c:a 22 studenter, realinjen RIVa, c:a 28 studenter, RIVb, c:a 26 studenter, allmänna linjen AIIIa, c:a 11 studenter, AIIIb, c:a 26 studenter. Totalt c:a 113 studenter.

1966 Klass L IV

1966 Klass R IVa

1966 Klass R IVb

1966 Klass A IIIa

1966 Klass A IIIb

Studenten 1964.

Latinlinjen LIV, c:a 13 studenter, realinjen RIVa, c:a 18 studenter, RIVb, c:a 20 studenter, allmänna linjen AIIIa, c:a 18 studenter, AIIIb, c:a 20 studenter. Totalt c:a 85 studenter.

Studenten 1963

Latinlinjen LIV, c.a 20 studenter, realinjen RIVa, c:a 31 studenter, realinjen RIVb, c:a 31 studenter. Totalt c:a 82 studenter.

1963 Klass L IV

1963 Klass R IVa

1963 Klass R IVb

Studenten 1962

Latinlinjen LIV, c:a 12 studenter, L R IV, c:a 23 studenter, reallinjen RIV c:a 25 studenter. Totalt c:a 60 studenter.

1962 Klass Latin L IV

1962 Klass L R IV

1962 Klass R IV

Studenten 1959

Latinlinjen LIV, c:a 21 studenter, reallinjen RIV, c:a 23 studenter. Totalt c:a 44 studenter.

1959 Klass Latin L IV

1959 Klass Ring R IV

Studenten 1958

Latinlinjen LIV, c:a 13 studenter, reallinjen RIV, c:a 21 studenter. Totalt c:a 34 studenter.

1957 Klass Ring R III

OBS! Skolkortet nedan är från RIII året innan studenten. De flesta på kortet men inte alla tog studenten 1958.

Studenten 1957

Latinlinjen LIV, c:a 14 studenter, reallinjen RIV, c:a 18 studenter. Totalt c:a 32 studenter.

1957 Klass L IV

1957 Klass R IV

Studenten 1956

Studenten 1955

År 1955 tog 15 elever studenten på latinlinjen LIV och 19 elever på reallinjen RIV.

1955 klass L IV

1955 klass R IV

Fotot ovan är från 1954. Tack Kerstin Edström (f. Mårtensson) som vänligen har skickat detta foto.

Studenten 1952

Latinlinjen LIV, c:a 14 studenter, reallinjen RIV, c:a 12 studenter. Totalt c:a 26 studenter.

Förhoppningsvis finns det någon som kan ”par ihop” namnen i katalogen med personerna på fotot.

Studenten 1941

En viss osäkerthet finns om alla tog studenten.

1941 klass L IV

Bengt Jakobsson, Jan-Erik Jacobsson, Sigvard Norrby, Marianne Näsholm, Kerstin Olofsson, Anne-Marie Sellergren, Karin Uhr.

1941 klass R IV

Bengt Andersson, Sigvard Dalström, David Dyrssen, Gerhard Dyrssen, Hans Ekelund, Per-Eric Hansson, Karl-Bertil Hawerman, Ingvar Holm, Åke Kolmodin, Per Kronqvist, Sten Löfvenberg, Lars Myrsten, Bengt Nilsson, Åke Olofsson, John Röcklinger, Sune Sahlsten, Ulf Sandahl, Åke Smith, Lars-Börje Sundahl, Karl-Fredrik Tengblad, Uno Willnerson, Leif Åbom, Gunnar Åman, Vera Nilsson.

Studenten 1940

Den 12 och 13 juni rapporterade Gotlands Allehanda om avlagda examensprov på läroverket. Samtliga 12 examinander den 12 juni och samtliga 11 abiturienter den 13 jun blevo godkända. En knapp halvtimme efter det att förhören avslutats förelåg resultatet klart och de nybakade studenterna kunde styra stegen ned till väntande vänner och anhöriga på planen, där hyllningarna utvecklade sig i gammal god stil. Med regementsmusiken i spetsen tågade man sedan den vanliga vägen genom staden.

1940 klass L IV

Den 12 juni
Lars Andersson, Hemse, Gärd Holmqvist och Gerd Löfquist, Visby.

Den 13 juni
Lars Hellsing, Bengt Lindbom och Karl-Axel Wallqvist, Visby, Lars-Åke Åkesson, Klintehamn, Anna-Lisa Hellsing och Ingrid Hägg, Visby.

1940 klass R IV

Den 12 juni
Sune Borg, Bo Franzen, Sven Gerentz, Per Runander, Tord Runeborg, samtliga från Visby, Karl-Gustaf Stålhandske, Västerhejde, Per-Sune Wallin, Visby, Elisabet Hammarlund, Visby, och Gertie Hejneman, Alva.y.

Den 13 juni
Allan Dagel, Roma, Frans Dahlin, Visby, Folke Jacobsson, Alva, Bo Kuhlau och Lennart Söderberg, Visby.

Studenten 1937

Följande elever hade 1 feb 1937 anmält sig för att ta studenten vid Högre Allmänna Läroverket i Visby.

1937 klass L IV

Eric Ericson, Sune Fohlin, Robert Herlitz, Rune Jacobsson, Rolf Johansson, Lars-Eric Siltberg, Ivar Wallenberg, Anna-Greta Åhlström, Margareta Dahlberg, Dagmar Engström, Barbro Gahnström, Ingrid Hawerman, Gunilla Ihre och Elisabeth Melin.

1937 klass R IV

Carl Johan Björkander, Arnold Garnström, Hans Gutenwik, Evert Hejneman, Rikard Kupper, Hans-Bertil Lundgren, Roland Norberg, Anders Olofsson, Bertil Olofsson, Nils Olsson och Eva Lindbergh.

Studenten 1924

Studenten 1900

Här är namnen på några av de som tog studenten år 1900: Eric von Rosen, Adolf Dahlbäck, Axel Klint, Otto Stålhandske, Nicken Sandström, Gustaf Håkansson, Torsten Fahnehielm, Daniel Hägg, Vilhelm Klint och Bondgenal (Juan) Böös.

Elever och lärare 1895-1896

1865:års studentexamen

År 1865 var det första året som studentexamen avlades vid Läroverket i Visby, sex år efter det att skolan startade. Sju elever fanns i avgångsklassen, men endast tre tog sig vidare till de muntliga förhören. De som tog studenten detta första år var Hedström, Baumgarten och Kohrtz. Några större festligheter följde inte efter de tuffa muntliga förhören som pågick hela dagen.

Lärarkåren vid Visby Läroverk 1958-1959

Lärarkåren Visby Läroverk början av 1950-talet.