Gullsings reseberättelse

Min nostalgiska resa till 1800-talet

År 1991 fick jag i min hand ett par dagböcker, som hade skrivits av en 14-årig pojke. Han bodde i Visby och föddes år 1833 den 6 juni. Den läsningen gav mig inspiration till att resa till Visby. Han beskrev sitt och familjens liv. Hans far var Kunglig Befallningsman (någon slags kronofogde i södra Gotlands rote, som det hette då). Familjen var stor. Gustaf Lindström, som pappa hette hade elva barn. Calle, som min sagesman hette, var den tredje i barnaskaran. Han skrev helt fantastiskt i sin dagbok, som han hade fått i 14-årspresent år 1847. Jag kände mig tvungen att åka till Gotland och Visby, för att forska närmare i saken. Pappan, Gustaf Lindström, blev min farfars farfar.

Sagt och gjort 1996, -97, -98 och –99 reste jag till Visby. Alla resorna företog jag under vecka 32, då det är Medeltidsveckan där. Men de första gångerna satt jag på Landsarkivet under dagarna och forskade. Jag kom också i kontakt med avlägsna släktingar, som jag inte ens visste, att de fanns. De bjöd hem mig till sig och där visade det sig, att de satt på en riktig skatt. De hade en hel kista full med gamla brev, skrivelser, foton och dagböcker. Dagböckerna hade Calles äldre bror Gustaf skrivit. Gustaf blev sedermera professor vid Naturhistoriska Museet i Stockholm. Kan ni tänka er? Jag fick låna med mig hem dagböckerna och en massa privata brev. Vi kände ju inte varandra tidigare, men de litade på mig. Det var bland annat orsaken till, att jag företog 3 resor till, för att kunna lämna tillbaka dokumenten.

Jag hade aldrig tidigare varit i Visby, men visste ju, att släkten kom därifrån, så det kändes naturligt för mig att resa dit. Det finns ett företag i Skara, som anordnar bussresor dit, så det var enkelt att följa med dem. Husrum ingick också i priset och frukost och middag. Nästan varje dag anordnades utflykter runt Gotland, men jag följde inte med någon av dem och åt middagen ute för det mesta. Dessutom hyrde jag bil, så jag kunde åka runt själv.

Särskilt min syster sa, när hon såg Visby; ”Hur kan man resa utomlands, när det är så vackert här”? Vi var också på utflykt, till det ställe längre söderut, Fardhem, dit familjen flyttade 1850. Då hade han ägt huset i Visby sen 1831. Kronofogden Gustaf Lindströms och hans hustru Catarina, född Chasseur, ligger båda begravna på kyrkogården i Fardhem.

Familjen Lindström bodde från början i det, som numer kallas för Engeströmska huset. Det påstås att det kallades så efter tidigare innehavare, men jag kan inte hitta någon annan ägare än den, som ägde huset, när jag var där. Det var doktor Ingvar Engeström och han hustru Eva-Britt keramiker, som ägde det vid det tillfället. Jag kom i kontakt med dem också och blev inbjuden att bese huset. Det var verkligen spännande. Det ligger mittemot S.t Drottens kyrkoruin och byggdes som två magasin vid sidan om varandra på 12- och 1300-talen. Kortändarna vette då mot gatan. Sedermera byggdes de två husen ihop och fick då fasaden mot kyrkoruinen.

Första gången jag var i Visby reste jag ensam, andra gången hade jag äran att ha min lillasyster med och tredje och fjärde gångerna var min man med. Alla gångerna fick vi komma och hälsa på där. Huset var under renovering och var fortfarande inte helt färdigt, när vi var där sista gången. Men oj, vad fina bilder jag tog därifrån. Murarna i huset är nästan meterbreda. Så fina fönstersmygar det finns!

Vi fick komma in genom ett plank, som vette ur mot gatan och blev guidade av Ingvar Engeström. Jag gick runt och fotograferade rummen på alla våningarna och hela tiden undrade jag så, i vilket rum de olika barnen bodde. Man hade ju pigor också. Jag hade ju läst i dagböckerna av både Calle och Gustaf, men där står det inget om, var deras rum låg. Huset renoverades i samarbete med museet och Byggnadshyttan på Gotland. Man tog upp den stilen som var på 1600-talet, eftersom huset var i sin blomning då, om man kan säga så. Ingvar hade verkligen bemödat sig om, att skaffa möbler i lämplig stil.

Ett kuriosum kan nämnas. Det är nämligen så att Gustaf den tredjes mördare, Ankarström, bodde i huset ett tag på slutet av 1700-talet. Det beskrivs i boken Puktörnet, som Pelle Sollerman har skrivit. Huset ägdes då av Lars Schwan, f d postinspektör. Han hade det mellan 1791 och 1792 enligt den ägarförteckning jag har skrivit ut. Boken är intressant att läsa, inte bara för att Ankarström bodde där, utan för hans vistelse på Gotland över huvud taget. Det sägs också, att det spökade i huset och att det var fängelse i källaren. Där var det lågt i tak minsann. Calle gjorde också en förtjusande beskrivning om hur man firade jul i familjen. Den följer här:

Att här omtala alla de bestyr och tillagningar som gjordes till denna afton är kanske öfverflödigt, emedan hvar och en säkerligen vet huru det vid en sådan fest allt förhåller sig. Jag vill blott nämna i några få ord att jag sprang en och samma gata upp och ned gissa ett tjog gånger, om icke mer. Middagen åts klockan 1, som bestod af s.k. Myla, bröd doppadt i flott, samt Öl i stället för Soppa. Slutligen anlände eftermiddagen. Det ståtliga granträdet upbars på salsgolfvet. Man frambar, äpplen, kaka, russin, mandel, fikon och konfekt m.m. i all öfverflöd, hvilket allt skulle pryda Julgranen el Juleträdet. Sak samma. Alla barn 11 till antalet voro vi församlade för att pryda och smycka det, så grannt vi kunde. Pappa var äfven uppe och hjelpte till. De andra med: Mormor, Mamma, tvenne Morbröder och Gustaf voro nere och väntade på det glada budskapet som förkunna skulle att det var i ordning. Pappa satte på granen och jag jemte de öfriga syskonen trädde på och räckte fram. Detta arbete varade något länge. Slutligen sattes vax-ljusen; men tändes ej. Ändtligen upkom de andra otvannämnde och ”då” först tändes ljusen. Äfven tjänstefolket upkallades att se detta allt. Då togo vi ring kring det grannt utsirade trädet och alla barnen såväl de minsta, som största dansade med gladt och lustigt mod. Undantagandes Gustaf, han är i alla fall intet barn, varicke med i svängen. När vi dansade till vaxljusen brunnit nära slutet släckte vi dem. Derpå drucko vi thé.

Men slutligen det bästa: Tvenne sirligt utstyrda Julegubbar kommo indansandes och bockandes för oss. Derpå Juleklappar. Hvar och en hade brottom med sitt. En öppnade, en gladde sig åt sin Juleklapp, tog emot, en tackade för den etc. etc. Så inkastades den ena efter den andra. Slutligen efter en lång pause, inkom den ena bockande sig, tackande för denna quäll, önskade en ”Fröjdefull jul” m.m. De förklädda Gubbarna voro tvenne af våra pigor. Nu när ändtligen de voro inkastade alla, var hvar och en sysselsatt med att betrakta hvarandras Juleklappar, samt med att tacka de goda Föräldrarna och Syskonen för allt godt de erhållit. Slutligen då allt betraktande och beundrande var slut skulle man ner och äta Julegröten. Efter slutade skålar och efter slutad måltid, gick jag upp på kammaren, satt der en stund och betraktade mina Jule-klappar. Jag fick i Contanter 2 Riksdaler Banco, en minnesbok el Album kalladt, Bokmärke, Penntorkare, Stålpennestift, Taflor m.m. Slutligen nöjd med denna gladeste dag på året, gick jag till sängs och sof en rolig sömn, trött af allt godt njutet denna dag, tills jag uppvaknade den andra morgonen.

Ovanstående skrev Ingvar in på sin hemsida och det lästes upp på julaftnarna sade han till mig. Han hade fått det per mejl av mig.

Detta om detta. Jag har faktiskt tanken att blogga om själva resan också, men det blir för mycket att läsa på en gång. så det blir inte mer idag.