Almedalen

Det dröjde dock många år efter Palmes tal 1968 innan intresset för Almedalen som mötesplats tog fart, men under början av 1990-talet, då alla riksdagspartier höll tal under en julivecka i Almedalen, startade ett ökat intresse för Almedalen och namnet politikerveckan skapades. Det första opolitiska intressemötet ordnades 1993. Under 2000-talet ökade intresset lavinartat för det som nu kallades Almedalsveckan, från 52 evenemang år 2001 till 1476 år 2012, för att uppgå till 3513 år 2014. Intresset för Almedalsveckan är fortfarande stort (2019) även om ökningen av antalet evenemang planat ut.

Intill Almedalen har nya verksamheter växt fram. Här ligger kongresshallen Wisby Strand, Almedalsbiblioteket, Kallis, Uppsala Universitet – Campus Gotland samt Gotlands studentkår kårhus, kallat Rindiborgen. Kårhuset ligger i det gamla varmbadhuset. Från Almedalen är det nära till många av stadens sevärdheter, hotell, restauranger och gästhamnen.

Almedalen har genomgått en stor förändring från att ha varit en känd hamn under vikingatiden och medeltiden, numera kallad Gamle hamn, till att bli en fiskehamn, ett vattensjukt område, ett trädgårdsområde, en nöjespark för att till sist bli en känd park, Almedalen. Vi skall nedan följa Almedalens förvandling steg för steg.

Gamle hamn, sjöfartshamn

Att platsen för nuvarande Almedalen kom att bli en viktig hamn under vikingatid och framför allt under medeltiden berodde på att det fanns en skyddad plats bakom ett grusrev som bildats av vågorna i havet. Hamnen var då en lagun och med relativt lugnt vatten som gav skydd för båtarna mot havets vågor. En bra hamn för dåtidens skepp. Grusrevets utbredning var av stor betydelse för hamnens förändring, därför redovisas det på kartorna nedan på ett markerat sett. Genom den hela tiden pågående landhöjningen, omkring 2,5 mm per år, växte storleken på grusrevet och hamnen blev allt grundare år från år. Följ nedan hur Gamle hamn antas förändras baserad på nutida topografi, historiska kartor, gamla bilder och beskrivningar. Eftersom utvecklingen av den intilliggande bebyggelsen på Strandgatan varit så nära förknippat med Gamle hamn och Almedalen redovisas också dessa byggnader översiktligt. Gator och byggnader är angivna med namn som anknyter till aktuell tidsperiod, där så har varit möjligt.

Vikingatiden år 800-1050

Man kan med fog påstå att hamnen som fanns där Almedalen nu ligger var en förutsättning för Visbys framväxt. Den då naturliga hamnen, Gamle hamn, var troligen skyddad av två grusrev och grunt vatten. Bakom reven fanns den bästa platsen för båtarnas skydd när havets vågor gick höga, och även den sydvästliga vindens vågor kunde dämpas innan de nådde båtarna i hamnen. Från de gotländska hamnarna pågick handel och sjöfart redan på bronsåldern och kanske ännu tidigare. Många fornfynd från bronsåldern, järnåldern och vikingatiden vittnar därom. Gotlänningarna var tidigt skickliga på att bygga båtar och segla åt både väster, söder och öster för att idka handel och sluta handelsavtal.

Att Gamle hamn vid nuvarande Almedalen skulle var en del av denna sjöfart verkar högst troligt. De omkring 100 runskrifter som hittats på Gotland, varav den äldsta är från 200-talet, visar att Gotland hade omfattande befolkning under Vikingatiden. Någon stor befolkning fanns sannolikt inte i Visby under tidig vikingatid, men fynd tolkade som ”strandbodar” från 700-900-talet har hittats. Flera gravfält från vikingatiden har påträffats vid arkeologiska undersökningar bl.a. vid Donnersplats, Kopparsvik en kilometer söder om Visby och vid Gustavsvik två kilometer norr om staden, vilket visar att området sannolikt var tidigt befolkat. Men forskarna är inte helt överens om hur stor befolkningen var här under vikingatiden. Under vikingatiden fanns sannolikt en offerplats, viet, i Visby där ruinen efter S:t Hans nu finns och även vid platsen för S:t Clemens kyrkoruin tror man att det också funnits en hednisk offerplats.  Namnet Visby anses komma från just ”vi” (hednisk offerplats) och ”by” (stad).  Den utveckling som hamnen och samhället fick framåt i tiden tyder på att handeln och sjöfarten vid ”Vi-by” under slutet av Vikingatiden var omfattande.

Förutom fiskebåtar la förstås vikingarna till med sina skepp i ”Vi-by” hamn. Skeppen kallades långskepp för att de var långa och smala och gick på grunt vatten. Skeppen var anpassade för att segla även i grunt vatten och in i smala vattendrag. De hade mast och ett segel, men också åror för att kunna ro om det var vindstilla. För att ro krävdes omkring 24 till 50 man för ett sådant skepp. Vikingaskeppen var byggda av tunna bräder i ek eller ask och tätade med fårull indränkt i trätjära. Det största kända vikingaskeppet var 36 meter långt och endast 3,5 meter brett. Vikingarna var ute efter att handla med befolkningen, där de tog sig fram, men var också beredda att kriga om så behövdes. Under färd med skeppen hängde man sina sköldar utmed sidorna som skydd för roddarna om fienden anföll skeppet.

Tidig medeltid år 1050-1200

Sjöfarten till Gamle hamn i Visby ökar kraftigt under perioden år 1050 – 1200. Fler och fler båtar söker sig till ”Vi-by” hamn för att sälja och köpa varor. Långa bryggan, som låg längs med stranden mot norr och öster i Gamle hamn, byggs under perioden eller påbörjas. Landhöjningen har sedan mitten av Vikingatiden blivit omkring 25 cm, vilket medfört att de skyddande öarna och reven blivit större. Handelshus uppförs i närheten av hamnen vid Strandgatan och även vid gatorna en bit från hamnen. Mittskeppet i nuvarande Donnerska huset uppförs som ett packhus under 1100-talet för att mellanlagra varor. Huset är det äldsta kända delvis bevarade packhuset i staden. För att skydda hamnen uppförs två kastaler omkring år 1150, ett vid norra gattet till hamnen, nuvarande Kruttornet och ett vid den södra delen av hamnen, där idag parkeringen till Gamla Residenset finns. Många handelsmän från Ryssland, Tyskland och Danmark bosätter sig i staden. När Gotland Kristnas omkring 1000 uppförs de första träkyrkorna, troligen på de gamla kultplatserna där S:t Hans och S:t Clemens ligger. Träkyrkorna ersätts snart av de första stenkyrkorna på dessa platser och under slutet av perioden påbörjades uppförandet för flera av stadens kyrkor. Befolkningen växer och uppgår troligen till omkring 4000 personer under slutet av perioden. Allt fler borgare får råd att bygga hus och skaffa båtar för att idka handel.

Ett handelsskepp som byggdes och användes av gutarna var den Gutniska knarren, omnämnd i Gutalagen. Skeppet har 13 spant och tre tvärbalkar, är 13 meter långt och 3,2 meter brett, och är däckat i fören och i aktern. Det är ett segelfartyg som tar stor last men det är också grundgående. Man har hittat ett skepp i Roskildefjorden, Danmark, som stämmer överens med Gutalagens beskrivning av den Gutniska knarren. Skeppet finns bevarat i en hall i Roskilde.

Mitten medeltid år 1200 – 1350

Under åren 1200 – 1350 inträffar Gotlands och Visbys storhetstid. Gutarna är under denna period sannolikt rikast och mäktigast i denna del av världen. I stort sett är alla skepp i Östersjön på väg till och från Visby hamn eller någon hamn på den gutniska kusten. Långa bryggan i Gamle hamn är färdigbyggd och sträcker sig ungefär från nuvarande Fiskeporten till södra kanten av Donners plats. I hamnen råder ständigt hög aktivitet under seglationssäsongen. Skeppen ligger tätt och arbetet är slitsamt och stressigt när varorna lastas av och på skeppen. I hamnområdet och på skeppen rådde därför en särskild frid, där försyndelser straffades med dubbla böter.

Ringmurens första del, Hamnmuren mellan de två kastalerna, byggdes med start omkring 1250 och omkring 1260 var Sjömuren från nuvarande Silverhättan i norr till dåvarande Segeltornet vid ”Sjumastarn” i söder uppförd. Förutom kastalerna fanns det inga torn i muren, men genom s.k. Bryggportar i muren kunde varor forslas mellan handelshusen till och från Långa bryggan och skeppen. Minst 9 Bryggportar fanns i Hamnmuren mellan de båda kastalerna. Många packhus uppfördes i staden under den här ”gyllene” perioden, varav ett 20 –tal längs Strandgatan. Flertalet finns helt eller delvis kvar, Liljehornska huset (1235), Clematishuset, Langeska huset och Gamla apoteket. Under senare delen av 1200-talet uppfördes det stora imponerande Vinhuset, som behövdes för att ta emot och kontrollera den stora mängd varor som anlände till staden. Uppförandet av Visbys många kyrkor färdigställs under början av perioden. Befolkning i Visby ökar kraftigt under den här tiden från uppskattningsvis 4000 till 8000 personer under slutet av tidsperioden. Framför allt så ökade antalet tyska borgare i Visby. Staden styrdes sedan början 1200-talet av ett råd och två borgmästare, en gutnisk och en tysk borgmästare. Visby alla kyrkor, 15 av 17, är i stort sett färdigbyggda under slutet av perioden, vilket också gäller ringmuren. Idag undrar vi hur man hann bygga så mycket med den handkraft som då gällde.

Sen medeltid år 1350 – 1500

Gotland och Visby drabbas hårt av pesten under mitten 1300-talet. Man tror att i vissa socknar dog omkring 1/3 av befolkningen. Kriget med Danmark och Visbys brandskattning 1361, har troligen inte till en början så stor inverkan för borgarna i staden, förutom att man fick betala en hel del till danske kungen för de privilegiebrev han utfärdade för Visby, som tillförsäkrades ”alla de rättigheter och friheter som den sedan gammalt innehaft”. Mer besvärande är att tyskarna med lübeckarna i spetsen alltmer försöker ta över Gotlands ledande roll som handelsfolk. Handelsfartygen på Östersjön upplevde stora problem under slutet av 1300-talet, när mecklenburgarna, senare kallade Vitalianer, började kapa fartyg, vilket fick negativa konsekvenser för Visby och Gotland. Kaperiet övergick snart därefter till rena sjöröveriet. Wisborgs slott började byggas av Tyska orden, och byggandet fortsattes sedan av Erik av Pommern, sedan han lyckats betala för Gotlands lösen. När han drog sig tillbaka till Wisborgs slott omkring 1430 ägnade han sig också åt sjöröveri, och handeln för gutarna försvårades ytterligare. Även om sjöfarten och handeln till Visby minskade med början under slutet av 1300-talet, så var den fortfarande av stor omfattning till en bit in på 1400-talet. Under slutet av 1400-talet byggdes Wisborgs slott ut i några etapper

På grund av landhöjningen började Gamle hamn att bli allt grundare och skeppen som seglade på Östersjön byggdes också större, för att kunna ta mera last. Landhöjningen uppgick nu till omkring 750 cm sedan vikingatiden. Grusrevet hade sannolikt ganska flack sluttning in mot hamnen och betydligt brantare ut mot havet. Vid landhöjningen breddades grusrevet mer mot hamnsidan än mot havet. De större mera djupgående skeppen fick lägga till längre ut på de tvärgående bryggorna, där vattnet var djupare. Troligen utfördes en del muddringsarbeten för att öka vattendjupet, ett vanskligt arbete som kunde medföra att det skyddande grusrevet började röra på sig ner i lagunen. Under 1400-talet pågick därför en förflyttning av hamnen till en djupare del som fanns nedanför Wisborgs slott, kallad Slottshamnen. Troligen uppfördes någon form av skydd mot vågorna för Slottshamnen. När Gamle hamn övergavs som hamn för handel, tog fiskefolket över den gamla hamnen. De hade ju mindre och mera grundgående båtar, som de också kunde dra upp på land. Troligen revs Långa bryggan eftersom avståndet från vattenytan till bryggan blev för stort. Fiskarbefolkningen bodde huvudsakligen innanför muren bortom Kruttornet, området som kallades Fiskeroten och senare blev Strandroten. ”Fiskargränd” påminner ännu om var fiskarfolket bodde. För att underlätta för denna grupp öppnades en port i muren under 1400-talet som kom att kallas Fiskarporten.

Gamle hamn, fiskehamn

1500-1700

1500-talet och 1600-talet var en besvärlig tid för Gotland. Många av de danska länsherrarna, som härskade de på Wisborgs slott, plågade gutarna med höga skatter och dagsverken på slottet under 1500-talet och in på 1600-talet. Antalet handelsskepp som kom till Visby hamn minskade avsevärt på grund av att tyskarna tagit över som ledande handelsfolk, och att flera av länsherrarna bedrev sjöröveri. Lübeckarnas anfall mot Visby 1525 och bränder bidrog ytterligare till stadens tillbakagång. Befolkningen minskade från att ha varit omkring 8000 personer till kanske mindre än 1000 och allt fler övergivna byggnader kunde ses i staden. Nybyggnadsverksamheten var nästan obefintlig under 1500-talet, men uppförandet av Frustugan i Wisborgs slott var ett av få undantag. Under mitten av 1600-talet revs en del av ringmuren samt södra kastalen för att ge plats åt en ”provisorisk” bostad åt landshövdingen, nuvarande Gamla Residenset. Vid den tidpunkten uppfördes även Burmeisterska huset, och även här revs en del av muren.

Under 1500-talet användes Gamle hamn troligen enbart som fiskehamn. Alla handelsskepp fick lägga till i Slottshamnen. Under slutet av 1500-talet var norra infarten till hamnen så grund att den inte heller kunde användas av fiskebåtar. I stället muddrades ett befintligt utlopp upp längre söderut, men tillräckligt stort enbart för mindre fiskebåtar. De större fiskebåtarna kunde troligen ta sig in i fiskehamnen från söder. Under slutet av 1600-talet blev även den passagen för grund för de större fiskebåtarna. En pir uppfördes där under slutet av 1600-talet, troligen för att dämma upp fiskehamnen, så att den kunde fortsätta att användas. Tillflöde av vatten till fiskehamnen rann hela tiden från berggrunden högre upp i staden. En pir byggdes också som vågbrytare för att skydda Slottshamnen. De större fiskebåtarna utnyttjade det något djupare vattnet utanför Kruttornet. Det befintliga revet hade förstärkts och förlängts åt norr genom att stora stenblock lagts ut i havet för att skydda fiskehamnen. De två öarna, holmarna, som bildats genom landhöjningen kallades Södra och Norra Fiskareholmen (även Fiskarholmen). Rolandstorget kom att kallas Fisketorget, förmodligen för att det nu användes huvudsakligen av fiskarebefolkningen.

1700-1800

Under början av 1700-talet var Visby fortfarande en förfallen staden, endast 1186 personer fanns mantalsskrivna i staden 1720 (enligt andra uppgifter var antalet som bodde i staden omkring 2300). Men handel, sjöfart och industri utvecklades snabbt under 1700-talet på Gotland, bl.a. tack vare att Nordiska kriget upphörde och att ryska galärflottan attackerade svenska konkurrerande kuststäder. Norra och södra Klinten bebyggdes och befolkningen hade ökat till omkring 4500 år 1785. Visby var då Sveriges femte största stad.

Sundet mellan Gamle hamn och Nya hamnen sattes helt igen, så att området runt Södra Fiskareholmen kom att förenas med fastlandet. Gamle hamn, som nu blivit en insjö, användes troligen under 1700-talet fortfarande som fiskehamn för små fiskebåtar.

Markområdet i sydöstra delen av Gamle hamn var delvis torrlagt redan på 1600-talet och utnyttjades för kålgårdar och som trädgårdar. Området i öster närmast ringmuren var torrlagt under början av 1700-talet och en väg anlades ungefär där Långa bryggan legat. Vägen kallades ”Qvior vid Gamla hamnen” under början av 1700-talet, men från mitten av 1700-talet kallades den för Trädgårdsqvior, vilket tyder på att man här nära muren redan börjat anlägga trädgårdar. En större tomt väster om Trädgårdsqvior, där Ödinska huset nu finns, ägdes enligt 1697 års karta av Efvert Bulmering och utgjorde trädgård. På 1700-talets andra hälft bebyggdes tomtens norra del med ett panelat skiftesverkshus. Byggnaden revs på 1930-talet. 

Under 1770-talet uppfördes den byggnad som ligger strax söder om Fiskarporten intill muren och som kallas Garvaregården. Garvaregården och den i söder intilliggande torkladan är byggda direkt mot muren. I denna del av muren finns det en medeltida portöppning, en Bryggport, som liknar Fiskarporten. I flera av byggnaderna runt Gamle hamn var det garverier. Man ville inte ha en sådan verksamhet innanför murarna på grund av användning av olika slags syror.

Slottshamnen blev allt grundare och 1785 lades den igen som hamn för handelsskeppen. Den användes dock fortfarande för fiskebåtar och som ankringsplats för lotsbåtar. Slottshamnen ersattes av ”Nya hamnen” för handelsskeppen och kom senare att kallas Inre hamnen. Södra Fiskareholmen förstärktes med pålverk och fyllnadsmassor under 1700-talet, så att marken kunde användas för skeppsvarv som anlades där. Södra Fiskareholmen kom efter den här tiden att kallas för Holmen.

Gamle hamn, träskmark, 1800-1870

Under 1800-talet föll Visby från 16:e till 27:e plats i storlek bland Sveriges städer. 1850 hade staden cirka 4600 invånare, varav ungefär 500 bodde utanför murarna.

Den pågående landhöjningen gjorde att Gamle hamn inte längre gick att använda som fiskehamn vid tidpunkten en bit in på 1800-talet. Landhöjningen sedan Vikingatiden torde då ha uppgått till 2-2,5 meter. Fiskebåtarna fick huvudsakligen använda viken vid Kruttornet, men de använde även, som tidigare nämnt, den gamla Slottshamnen som inte längre användes av handelsskeppen. Slottshamnen utnyttjades även som ankringsplats för lotsbåtar.

Även om Gamle hamn under den här perioden var ett vattensjukt område, hade randområdena åt nordväst, norr och sydost blivit torrlagda och började användas för trädgårdsodling och olika verksamheter.

Strandområdet

Strandområdet söder om Kruttornet var tidigare ett grusrev och senare en del av ön Norra Fiskareholmen. När området blev torrlagt började det utnyttjas på olika sätt.

Batteribacken
På strandbrinken väster om nuvarande Strandvägen stod under lång tid ett kanonbatteri. Det var avsett att användas som försvar av staden, men kom senare att utnyttjas endast för salutering vid högtidliga tillfällen. Batteriet fanns kvar till 1873 då de flyttades därifrån beroende på att svåra stormar grävt ur stranden för kanonernas plats. Det utfärdades 1874 förbjud mot att gräva eller göra annan åverkan i området med vitespåföljd. Ett skyddande värn mot havet byggdes 1880 och reparerades 1899. Platsen kallas fortfarande Batteribacken.

Bleket
Mellan Kruttornet och Batteribacken låg ett område som under mitten av 1800-talet kallades Bleket men även Norra Batteriet. Till Bleket lämnade stadens husmödrar sin damast, dräll och enklare vävnader för att blekas i solen. Detta ansvarsfulla arbete utfördes fram till 1860 av en gumma, som bodde i ett knuttimrat hus i närheten.

Prinsessan Eugénies paviljong
Prinsessan Eugénie besökte Gotland första gången 1860. Hon bodde då på Länna gård som gäst hos konsul Lars Niklas Enequist. På Länna lät han uppföra en berså, dit prinsessan kunde dra sig tillbaka i enskildhet. Han uppförde också en liten paviljong åt prinsessan på stranden framför Kruttornet. Planteringsgillet hade tidigare snyggat upp området inför prinsessan ankomst till paviljongen.

Centrala delen, vattensjukt område

Stora delar av Gamle hamn var under första delen av 1800-talet ett vattensjukt område, som tidvis stod under vatten. Under våren efter snösmältningen och vid häftiga regn fyllde stora vattenmängder, från de högre liggande delarna i staden, området med vatten. Marken lutade uppenbarligen från norr ner mot söder, där nuvarande Donnersgatan ligger. Ett vattendrag, en liten å, just vid nuvarande Donnersgatan, samlade upp en del av vattnet, som rann ut i havet. Över ån fanns en spång eller gångbro som kallades Gröna bron. År 1860 anlades en stensatt avloppstrumma med måtten 2,0 m bredd och 1,5 m höjd för att påskynda torrläggningen av området. Den sträckte sig från östra delen av nuvarande Donnergatan och vidare åt väster över Strandvägen och mynnade i havet söder om det gamla Kallbadhuset. Tydligen fanns kanalen eller delar av kanalen ännu kvar 1879, för Hamndirektionen föreslog vitespåbud ”för garvare mfl att begagna kanalen i gamle hamn för sköljning av fabriksämnen”, men förslaget antogs inte av stadsfullmäktige. Kanalen syns på kartan ovan frpån 1850.

Området i sydost

Också på området i sydost väster om ringmuren var marken tidigt torrlagd och kunde användas för olika verksamheter.

Trädgårdsgatan
Vägen väster om ringmuren, tidigare omnämnd som Trädgårdskvior, bytte namn under senare delen av 1800-talet. Den gick från baksidan av Donnerska huset och fram till Fiskarporten. År 1968 namnändrades delen Donnerska huset –  Lilla Strandporten till Tage Cervins gata. Resterande del är nu en parkväg i Almedalen.

Tivoli
Strax väster om Trädgårdsgatan (Trädgårdsqvior), ungefär mitt emellan Fiskarporten och Lilla Strandporten, i kv Blekdammen 1, bedrevs under åren 1840-1860 en tivoliliknande verksamhet med karusell, dansbana samt kägelbana med ett åttakantigt hus i ena ändan. Möjligen fanns här också en tennisbana. Här uppfördes senare flera byggnader, som ända in på början av 1900-talet kallades Tivoli, benämnd efter den tidigare verksamheten.

Ödins garveri
På den tomt, som det tidigare omnämnda skiftesverkshuset uppfördes under senare delen av 1700-talet, startades en verksamhet som garveri 1852. Tomten kom senare att kallas kv Blekdammen 8. Hit intill Trädgårsqvior flyttades en byggnad, uppförd 1725 i Eskelhem som garveri. I byggnaden startade garvare Th Ödin ett garveri 1852 som kom att kallas Ödins garveri. Garveriet har gått i arv i många generationer Ödin som garveri och senare med försäljning av skinn. På norra delen av fastigheten uppfördes ett bostadshus 1858.

I det torrlagda området söder om Gamle hamn anlade visbyborgarna under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet trädgårdar och kålgårdar. I trädgårdarna odlades frukt och grönsaker och man började också bebygga området med skjul och enkla byggnader.

Almedalens trädgårdar, 1870-1940

Gamle hamn, som tidigare varit en lagun med salt vatten, hade avsaltats under de många åren sedan området blev en insjö, genom att friskt vatten strömmat från högre liggande delar och ner i området. Jorden var bördig och passade bra för trädgårdsodlingar och kålgårdar. Liksom tidigare på området söder om Almedalen odlades här frukt och grönsaker på tomter som oftast tillhörde borgarna i staden. De som ägde ett hus i staden fick ett markområde för egen trädgårdsodling. Även mindre byggnader uppfördes. Almedalens trädgårdar var något av nutidens koloniträdgårdar. Trädgårdsqvior som låg utanför muren kallades från mitten på 1800-talet för Trädgårdsgatan. Blekholmsvägen och Strandportsvägen anlades, sannolikt under början av 1900-talet, som korsade den centrala delen och delade in området i tre delar

Strandområdet

Fiskeläget vid Kruttornet
Visbys fiskare har fortsättningsvis fått hålla till i viken utanför Kruttornet som tidigare var inseglingsränna till Gamle hamn. En del mindre fiskebåtar använde ännu under slutat av 1800-talet Lill-sjön som hamn, alltså det som tidigare var Slottshamnen. Större fiskebåtar använde sannolikt Nya hamnen, senare kallad Inre hamnen. Det skulle dröja ända till 1940 innan fiskarefolket fick en egen fiskehamn. För att förstärka skyddet av viken hade stora stenblock placerats som förlängning av det grusrev som låg där. Förstärkningen kan möjligen ha gjorts redan under medeltiden. När den nya vågbrytaren byggdes på 1800-talet togs stenen härifrån, med följd att havsstormarna tidvis sköljde in i Almedalen. Under åren 1874-1875 byggdes söderifrån en strandskoning från vågbrytarens landfäste fram till Kruttornet. För att ytterligare förstärka skyddet mot vågorna las här ånyo stenblock utanför stranden.

Fiskebefolkningen
Hela området kring Kruttornet präglades av fisket i viken. Utanför Fiskarporten fanns garngården (gistgården), där rensade och torkade fiskarna sina nät. Platsen innanför Fiskarporten kallades Fiskarplan. Området mellan Fiskarporten och fram till nuvarande DBW: trädgård beboddes av fiskarefolket, som kallade sig fiskarborgare. Vid fastighetsnumreringen som gjordes med indelning av staden i rotar (roten) från år 1781 fram till 1932 fick området namnet Fiskeroten, som senare ändrades till Strandroten. Och ännu vittnar namnet Fiskargränd om områdets tidigare historia. En av ljuspunkterna i deras strävsamma och farliga liv var det gille som årligen hölls på kyndelsmässodagen under början av februari. Då bjöd stadskaplanen, som under året uppburit tionde av fiskarna, på trakteringen som bestod av kaffe med bullar, några supar och en kanna öl per man. När stormen ven och vågorna gick höga vid fiskeläget sade man: ” Ett halvt bröd på land är bättre än ett helt på sjön”.

Efter strandskoningens tillkomst utmed kajen vid Kruttornet blev fiskeläget svårtillgängligare och mera trångt. Fiskebåtarna hade också blivit större och tyngre och det blev svårare att dra upp båtarna på slipen.

För stadsbornas försörjning har fisket utanför Visby under alla tider varit av stor betydelse. Namn som förknippas med kända ”fiskegubbar” under den här tiden är Chemnitz, Lysholm, Stenström, Wiis och Bohm. Under början av 1900-talet utrustades båtarna med råoljemotorer, vilket underlättade arbetet för fisket.

Holmquistska husen
År 1869 respektive 1877 uppfördes två bostadshus i den norra delen av Almedalen alldeles sydöst om Strandvägen i kvarteret Batteriet 8. Byggnaderna kallades Holmquistska husen efter ägare C L Holmquist. När vågorna gick höga kunde inte den strandskoning som anlagts helt skydda byggnaden närmast havet från vatten och grus som spolades upp och på vintern kunde träd och buskar förvandlas till isstoder.

Centrala delen, trädgårdar och tennis

Gamle hamn, som tidigare varit en lagun med salt vatten, hade avsaltats under de många åren sedan området blev en insjö, genom att friskt vatten strömmat från högre liggande delar och ner i området. Jorden var bördig och passade bra för trädgårdsodlingar och kålgårdar. Liksom tidigare på området söder om Almedalen odlades här frukt och grönsaker på tomter som oftast tillhörde borgarna i staden. De som ägde ett hus i staden fick ett markområde för egen trädgårdsodling. Även mindre byggnader uppfördes. Almedalens trädgårdar var något av nutidens koloniträdgårdar. Trädgårdsqvior som låg utanför muren kallades från mitten på 1800-talet för Trädgårdsgatan.

Samma år som Visby tennisklubb bildades, 1916, uppfördes en tennisbana i Almedalen, ungefär där entrén till Wisby strand finns idag. Så småningom anlades ytterligare en tennisbana. Banorna fanns kvar fram till 1966, då tennisklubben fick nya banor i Botairlunden. En skridskobana anlades mellan nuvarande hotell Vilma Alma och Trädgårdsqvior någon gång på 1920-talet.

Området i sydost

Tivoli
Vid Trädgårdsgatan, kv Blekdammen 1, fanns under åren 1840-1860 en tivoliliknande verksamhet med bl.a.  kägelbana, som tidigare nämnts. Här uppfördes senare en byggnad, som ända in på början av 1900-talet kallades Tivoli. När byggnaden uppfördes är oklart, men den fanns 1874 då Visby Arbetarförening köpte fastigheten av källarmästare C. F. Ekström för 3 150 kr. År 1876 i oktober revs dansbanan och platsen jämnades med marken, och i mars samma år lade man om golvet i kägelbanehuset. Arbetarföreningen gjorde en tillbyggnad 1877 och 1882 såldes fastigheten för 7 000 kr til Johan Arnell från Stockholm, men föreningen var kvar som hyresgäst till 1892, då föreningen flyttade till Kinbergs plats. Tivolifastigheten köptes 1911 av Byggnadsföreningen S:t Hans, som här inredde ordenslokaler för Riddaretemplet S:t Hans av Tempelriddarorden, adressen Trädgårdsgatan 9. Efter drygt 30 år i fastigheten flyttade Tempelriddarna till nya lokaler i början av 1940-talet.

Varmbadhuset
Stadsfullmäktige beslutade 1912 att uppföra ett varmbadhus i staden. Det uppfördes i nuvarande kv Blekdammen 18 vid Trädgårdsgatan och stod färdigt 1914 till en kostnad av 185 000 kronor. Läs mer om Varmbadhuset/Rindi.

Trädgårdsgatan
Trädgårdsgatan låg som tidigare omnämnts i östra och södra delen av Almedalen. Vid arkeologiska utgrävningar här i området har man påträffat en brygga som är från medeltiden, och som sannolikt är delar från den Långa bryggan som fanns här under den tiden. Huset på vänstra bilden låg på nuvarande stadsäga 1619 och revs 1950. Trädgårdsgatan var under den här tiden till stor del omgiven av plank.

Trädgårdsgatan låg här närmare ringmuren än dagens Tage Cervins gata ligger. Ringmuren revs här under 1600-talet när Burmeisternska huset uppfördes. På bilden ovan ligger Trädgårdsgatan strax nordväst om Burmeisterksa huset, vars nordvästra fasad syns mitt i bilden. Gatan syns här i förgrunden och viker av till vänster mellan planket och det lilla huset. Till höger ligger ”Tvättrännan” där vattnet kom från en källåder från Södra Kyrkogatan via Klosterbrunnsgatan.

Bilden ovan visar södra delen av Almedalen utanför Donnersporten. Området är nu uppstädat och skjul, plank och avfallshögar är borta. Vid en arkeologisk undersökning 1969 i kvarteret Burmeister, strax norr om Burmeisterska huset i mitten på bilden, påvisades under mark den sannolikt på 1600-talet rivna muren. Längs dess utsida påträffades fundament till en tvärgående träbrygga från 1200-talet. Byggnaden till vänster om porten var under 1930-talet taxistation. Det skåp som står framför huset tillhörde el-distributionsnätet.

Almedalen nöjespark 1940 – 1957

Almedalens centrala del hade efter torrläggningen under 1800-talets senare del utnyttjats för trädgårdar, kålgårdar med skjul och mindre hus. Det hade också funnits en kägelbana, dansbana, karusell och sommarserveringar här under mitten av 1800-talet. Möjligen fanns det här också en tennisbana redan under slutet av 1800-talet. En skridskobana anlades i östra delen av området intill Trädgårdsgatan under 1920-talet. En minigolfbana utfördes på 1950-talet, som ägdes av bröderna Mats och Inge Claesson samt Karl Claesson. En tennisbana anlades 1916 i västra delen av Almedalen, ungefär där entré till Wisby strand ligger. Den utökades senare med ytterligare en bana. Under 1940-talet började man fundera på hur Almedalen skulle användas i framtiden. En del ville att Almedalen skulle bli en nöjespark, som den var på väg att bli, en stor folkpark. Men då blev det en politisk storm och resultatet av detta medförde att Almedalen skulle byggas om till en stadspark. En av de drivande bakom utformning av stadsparksförslaget var Arthur Nilsson, chefredaktör på Gotlands Allehanda. År 1957 inleddes arbetet med att röja upp och omdana området till en strandnära park.

Almedalen, stadsparken 1957 – 1968

Ett omfattande arbete påbörjades alltså 1957 med att göra Almedalen till en stadspark. De befintliga vägarna som korsade området togs bort och ersattes med parkvägar. En damm anlades som skulle associera till Almedalens ursprung som en plats med vatten. Trädgårdar, kålgårdar och skjul togs bort. Planken längs med Trädgårdsgatan revs undan. En del äppelträd bevarades och förstås också almar som planerats av Planteringsgillet. Utfyllnader gjorde för att jämna till marken och gräsmattor anlades. Tennisbanorna fick vara kvar till 1966. En lekpark anlades i norra delen av parken. Parken fick i stort det utseende den har än idag.

Almedalen och Olof Palme 1968 – 1986

Torsdagen den 25 juli år 1968 höll utbildningsministern Olof Palme ett improviserat tal på en estradvagn i Almedalen. Det blev startpunkten för det som skulle bli Almedalsveckan, även kallad politikerveckan i Almedalen, ibland också Palmedalen, och göra Almedalen känd i hela Sverige och även i stora delar av världen. Talet hölls inte från ett lastbilsflak som ofta har angivits utan från en mindre vagn.

Olof Palmes första tal i Almedalen hölls 1956 och det hölls däremot från ett lastbilsflak som stod uppställd en bit söder om Garvaregården. Palme var då aktiv i SSU och sekreterare i stadsrådsberedningen. Tillsammans med SSU i Visby hade Palme kört ner en lastbil till Almedalen. Lastbilen var försedd med en talarstol i form av en kateder.

Mötet 1968 var utannonserat i Gotlands Tidningar med tal av Krister Wickman och Olof Palme, med möjligheter att ställa frågor till talarna. Talet skulle börja klockan 19:00.

Palme hade fått uppdraget av gotlandländske socialdemokraten Georg Pettersson. Palme var på semester på sitt sommarboende på Fårö, men lovade att ställa upp. Gotlandspolitikerna såg en möjlighet att mitt i sommaren med många turister i staden dra till sig mediernas uppmärksamhet, och de lyckades verkligen, åtminstone på sikt. Man hade ordnat en mobil scen med ett välvt tak i bakgrunden, en typ som används vid evenemang av orkestrar, en ”estradvagn”. Den hade körts dit med en lastbil. Palme tänkte först ställa upp den utanför det gamla varmbadhuset, som då hade fabriksverksamhet. Han ringde på hos fabriken och frågade om han fick ställa kärran där, men tydligen ändrades planen och scenen placerades i norra delen av Almedalen en bit från Kruttornet.

Palme var fritidsklädd med tröja och skjorta utan slips. Möte inleddes med att Musikskolan blåsorkester spelade och sedan hölls tal av Georg Pettersson. Därefter följdes tal av Krister Wickman, statsrådskollegan och tilltänkt partiledarkandidat. Wickman talade om näringspolitiken. Tredje talare var Olof Palme. Manus till hans tal var nerklottrat på baksidan av ett konsumkvitto och handlade bl a om kriget i Vietnam och revolten av de svarta i USA. Uppgifterna hur många som var där och lyssnade spretade ordentligt i de gotländska tidningarna från 500 personer (Gotlands Allehanda) till 2000 personer (Gotlands Tidningar).

Tre veckor senare höll Gösta Boman, Högerpartiet, tal i Almedalen från en tillfällig marknära scen, som låg ungefär där nuvarande scenen ligger. Den scenen kom att bli förebild för den permanenta scen som senare uppfördes.

Året därpå blev Olof Palme partiledare och statsminister och något tal i Almedalen blev det inte 1969, men 1970 var Palme tillbaka. Scenen var då en släpvagn med en presenning som tak, men något lastbilsflak var det inte. Under de följande åren 1971 – 1974 återkom Olof Palme med sitt sommartal i Almedalen, men 1975 ersattes Palme av socialdemokraten Thage G Peterson som talare i Almedalen. Detta år hölls tal även av Lars Werner (vpk). Medierna hade då börjat rapportera från Almedalen och andra partier ville hänga på. År 1976 hölls tal av Olof Palme och Lars Werner vilka även talade 1977. Detta år höll centerpartiet genom Olof Johansson sitt premiärtal i Almedalen.

Under de följande åren 1978 – 1985 hängde fler och fler partier på talarlistan i Almedalen. År 1981 premiärtalade folkpartier genom Ola Ullsten, år 1982 Alf Svensson (KDS) och Ragnhild Pohanka (Mp). År 1982 deltog även Ulf Adelsohn (M) och detta år saknades endast folkpartiet.

Olof Palme sköts ihjäl fredagen den 28 februari 1986. Denna tragiska händelse kom att förändra utvecklingen i Almedalen. Många undrade hur det skulle bli med fortsatta tal, när huvudpersonen inte längre fanns i livet. Men trots att Palme saknades detta år hölls ändå tal av Alf Svensson (KDS), Lars Werner (VPK) samt Eva Goës och Birger Schlaug (MP). Ingvar Carlsson, som efterträdde Olof Palme, ville inte hålla tal. Han ansåg att Almedalen var alltför nära förknippat med Olof Palme.

Almedalen idag

Vackra Almedalen

Almedalen fick i stort sett sin nuvarande utformning vid de arbeten som utfördes med start 1957, för att göra området till en stadspark. Sedan dess har endast underhåll genomförts fram till 2016, då en omfattande uppfräschning genomfördes och stod klart våren 2016. Dammen har då grävts ur och fått stålkanter och försetts med nya perennplanteringar. I dammen finns karpar, som tillfälligt fick flyttas. Ett flertal ramper från dammen upp på land har tillkommit för att andungar skall kunna ta sig upp ur dammen när de behöver vila. Ett nytt lusthus nära lekparken har uppförts omgivet av rabatter, som förändras över tid. Lekplatsen i parken har gjorts lite större och försetts med ny mjuk markbeläggning, nya lekredskap och sittbänkar. Almedalen nyinvigdes 1 juni 2016 av tekniska nämndens ordförande Tommy Gardell. Lekparken är Gotlands mest besökta lekplats.

I dammen finns ett konstverk sedan 1976 formgiven av Tyra Lundgren (1897-1979). Verket kallas ”Solfågel” och är gjord i brons. I mytologin är Solfågeln fåglarnas gudom. Degermansfonden stödde finansieringen av skulpturen.

Parken i Almedalen har blivit ett välbesökt område under sommaren för solbad, picknick, promenader, kubb- och boulespel, besök i lekparken och inte minst fotografering av de vackra vyer som erbjuds över staden och parken. Almedalen har återfått något av den centrala punkten i staden med folkvimmel som rådde under 1200-talet i Gamle hamn och som nu kan upplevas under sommaren i parken, men förstås på ett helt annat sätt. Bidragande orsaker är närheten till afterbeach arean Kallis, gästbåtshamnen, Wisby Strand kongresshall, Almedalsbiblioteket, Uppsala universitet Campus Gotland och kårhuset Rindi, av vilka några tillkommit under 2000-talet. Hit kommer tusen och åter tusentals besökare varje sommar. Ett besök i Almedalen är ett måste för besökande turister. I Almedalen firas också stadens officiella Valborgsmässoafton.

Almedalsveckan

Ingvar Carlsson som efterträdde Palme som partiledare och statsminister ville inte delta 1986, året då Palme mördades. Men han övertalades senare av Lisbeth Palme att ställa upp för att hedra minnet av hennes make och år 1987 var han på plats, och det var även övriga partier utom Moderaterna och Folkpartiet. De följande åren 1988-1990 deltog samma fem partier som år 1987, men 1991 blev det första året som samtliga sju partier deltog. Intresset för talen i Almedalen har sedan ökat från år till år. Veckan började kallas politikerveckan och senare Almedalsveckan och minnet av Olof Palme, som startade det hela, lever kvar och Almedalen har i folkmun även kallats Palmedalen.

Almedalsveckan ägde från början rum den första ”hela veckan” i juli, men från 2009 bestämde man att den skulle vara vecka 27. Varje parti har en egen dag som infaller efter ett rullande schema. Den dagen fokuseras på partiet frågor och partiledaren håller tal kl. 19:00 från scenen i  Almedalen. När antalet partier utökades 2011 från sju till åtta, fick man starta en dag tidigare, söndagen under vecka 26.

Almedalsveckan var länge en ren politisk manifestation och först år 1994 hölls ett politiskt obundet evenemang. Det året anordnad Industriförbundet och Företagarna tillsammans ett skattepolitiskt seminarium. År 1998 hade antalet opolitiska seminarier ökat till åtta och sedan ökade intresset snabbt, ja, nästan explosionsartat. År 2001 genomfördes 52 evenemang och valåret 2010 hölls 1396, varav drygt 1000 seminarier med 11 000 deltagare, bevakades av omkring 900 journalister och med ett sto0rt antal åhörare vid politikertalen. Det stora intresset kom att göra Almedalsveckan till den i särklass största och viktigaste veckan i Sverige för seminarier, debatt och politiska tal kring aktuella samhällsfrågor. År  2012 hade antal evenemang ökat till 1 814, varav 1476 seminarier, och med 709  ackrediterade journalister. Antalet arrangörer var då 986 och antalet deltagare uppskattades till 17 000. Ökningen fortsatte och valåret 2014 var antalet evenemang 3 513 och antalet arrangörer 1459 med omkring 35 000 deltagare. År 2018 blev ett nytt rekordår med 4 311 evenemang och 1 929 arrangörer. Partiledartalen sågs av totalt 18 300 personer på plats i Almedalen. Högst publiksiffra (4 100 personer) hade Socialdemokraterna när Stefan Löfven talade under torsdagen 2016 på partiets dag.

Almedalsveckan har blivit en arena för hela det svenska samhället och för alla som vill vara med och påverka framtiden. Här förekommer allt från världsreflekterande seminarier om miljö av tunga industrijättar, till små, lokala organisationer som berättar om sin verksamhet. Alla evenemang är gratis. Huvudarrangör för Almedalsveckan är den politiska styrgruppen som består av representanter från de lokala politiska partier som finns representerade i riksdagen. Ordförandeskapet är rullande mellan partierna. Region Gotland koordinerar evenemangen under Almedalsveckan, men oerhört många personer och organisationer är förstås involverade på olika sett. Hotellen är oftast fullbokade och många invånare i Visby med närområden hyr ut sina bostäder och flyttar själva ut till sommarstugor eller husbilar. En mängd lokaler bokas upp i Wisby Strand, kyrkor, Campus Gotland, hotell, i privata bostäder m fl ställen. Kyrkoruiner utnyttjas som mötesplatser och många privata gårdar i innerstaden används också för olika evenemang. Restauranger, caféer, taxibilar, flyg och båtar får extra stor tillströmning av kunder under veckan. Priserna för att hyra lokaler och boende har tyvärr stigit på grund av den stora efterfrågan. För Gotland och Visby ger Almedalsveckan ett bra tillskott till ekonomin.

År 2019 kom så Covid19 pandemin med de restriktioner som följde. Ändå kunde Almedalsveckan genomföras, dock med minskat antal evenemang. Gotland hade ännu sommaren 2019 klarat sig undan pandemin ganska lindrigt. Alla åtta partier deltog med partiledare förutom socialdemokraterna som representerades av finansminister Magdalena Andersson, vilket resulterade i att Socialdemokraterna fick näst minsta antal åhörare med endast 600 personer, jämfört med Moderaterna och Ulf Kristersson som hade 3600 åhörare. Antalet evenemang var 3673 med 1676 arrangörer med 7309 medverkande. Almedalsveckan 2020 blev helt inställd på grund av Coronapandemin och de restriktioner som då gällde.

Politiker som talat i Almedalen och värda att speciellt nämnas, Olof Palme, för att han startade Almedalsveckan 1968, genom sitt tal från en estradvagn (som inte var ett lastbilsflak), Göran Hägglund för att han har hållit de roligaste talen och Stefan Löfven för att han drog 6100 personer till Almedalen 2016 och satte publikrekord.