S:ta Karins kyrkoruin

Sankta Karin är en mycket vacker kyrkoruin men inte så mycket på utsidan och inte ens på norra utsidan som vetter mot torget. När denna del av kyrkan byggdes fanns ännu inte rådhuset byggt men sin kommande placering alldeles norr om kyrkan och med endast en smal gränd mellan byggnaderna. Var det kommande rådhusets placering redan känd eftersom kyrkans fasad mot norr utfördes relativt påvert och med ett enkelt utförande?  Det är dock interiört som kyrkan visar upp en arkitektonisk skönhet med valvbågar som bildar ett vackert mönster mot himlen. Den vackraste vyn får man genom att stå i väster och se fram mot korutsprångets gracila gotiska lykta och betrakta den lätthet i arkitekturen som råder för de ännu välbevarade smäckra pelarna och gördelbågarna. Lätt är det att instämma i vad Bernhard Elis Malmström skriver i sin Visbydikt om S:ta Karin:

      Men nej, dig helgar jag mitt minnes tår.
      Du var den skönaste ibland de sköna.

En så avancerad gotik som finns i S:ta Karin kan på Gotland endast återfinnas i S:ta Marias stora kapell och Nicolaikyrkans kor. Hur S:ta Karin skulle ha sett ut med bevarade valv kan man få en föreställning om från Vadstena klosterkyrka. S:ta Karin tävlar med S:t Nicolai om att vara den största ruinen i Visby och båda uppfördes som klosterkyrkor i Visby, S:t Nicolai som dominikanernas kyrka och S:ta Karin som  franciskanernas kyrka. S:ta Karins kyrkoruin är relativt välbevarad. Murarna, fönstren, pelarna och valvbågarna är kvar medan själva valven är borta.

Den första kyrkan
Så fort gråbröderna genom tiggeri lyckats få ihop tillräckligt kapital påbörjades den första enkla kyrkan att byggas omkring 1235-1240. Den uppfördes i ett område med äldre bebyggelse i stadens centrala del. Enligt franciskanernas koncept byggdes kyrkan med ett långtsträckt enskeppigt långhus täckt med tre kryssvalv och ett smalare rakt avslutat kor. Spår av ett igenmurat fönster i den bevarade delen visar att de varit rundbågiga och parvis sammanförda i varje travé. Av denna första kyrka är ännu den västra delen och de södra murarna bevarade i den nuvarande byggnaden.

Den stora utbyggnaden av koret
Först två generationer senare under, början av 1300-talet, påbörjades en stor ombyggnad av kyrkan. Som normalt var började ombyggnaden med att ett nytt kor byggdes i öster så mycket större, att det gamla kunde vara kvar under byggtiden för att sedan rivas. Koret var treskeppigt och omfattade två travéer med totalt sex valv och avslutades i öster med en rak altarvägg. Koret fick placeras asymmetriskt i förhållande till det gamla långhuset eftersom det inte kunde utvidgas söderut på grund av konventsbyggnadernas placering. Koret finns i stort kvar i nuvarande ruin förutom det senare tillkomna korutsprånget. Storleken på koret är ungefär som koret i Källunge kyrka som byggdes vid samma tid och förmodligen av samma byggmästare. Fönstren i det nya koret såg annorlunda ut än tidigare fönster med rikt profilerade omfattningar och listverk med diamantsnitt under fönsterbänkarna. Utbyggnaden tog stopp när man kommit så långt, vilket säkert berodde på pesten 1350 och Valdemar Atterdags krig mot Gotland 1361.

Utbyggnaden fortsätter
Först år 1376 kunde utbyggnaden fortsätta. Genom en donation 1368 kunde gardianen (klosterföreståndaren) Albert Ostinchusen 1374 inköpa en tomt med två badhusbordeller som låg öster om kyrkan. Efter att biskop Nils lagt grundstenen fortsatte utbyggnaden med att koret utvidgades åt öster in på den inköpta tomten med ett femsidigt korutsprång. Förmodligen uppfördes även sakristian vid denna tidpunkt. Koret stod färdigt 1388 och invigdes tre år senare av ingen mindre än ärkebiskop Henrik i Uppsala. När nu utbyggnaden kommit så långt var det dags att fullfölja utbyggnaden med ett nytt långhus. Genom franciskanernas minnesbok kan man noga följa utbyggnaden långhuset till en treskeppig hallkyrka med ett bredare mittskepp och något smalare sidoskepp. År 1397 hade fyra nya åttkantiga pelare färdigställts närmast koret och år 1400 ytterligare två pelare samt sex valv. Huvudingången placerades i sydväst mot torget. I det spetsiga gavelfältet över portalen, vimperg, kan en stor skulptur av Kristi uppståndelse skymtas. En andra ingång till kyrkan längre österut på samma sida finns en enklare portal, som utgör ett i Visby unikt exempel på senmedeltidens sätt att utforma en kyrkoportal. Kyrkan fick många smala spröjsade fönster med färgat glas. År 1402 rasade sex gamla valv ”mitt i kyrkan”. Troligen inträffade raset i den äldre kordelen som byggts på 1300-talet med sina djärva spännvidder. Vid återuppbyggnaden efter rasen ändrades valvindelningen och nya fönster öppnades i denna del av koret. År 1408 var de reparerade valven på plats, nu murade av tegel och fyra år senare var kyrkan så pass färdig att den kunde återinvigas år 1412. Och kyrkan hade fått en orgel installerad 1404 och var nu inredd med sju altare. Först året därefter under juli kom det sista valvet på plats. Medel till ombyggnaden skänktes av flera rådsmedlemmar, bland andra borgmästaren Johan Kreyenschot som 1407 lät bekosta två pelare för sin döda hustrurs själ.

Visbys vackraste kyrka
När det sista valvet var på plats 1413 var S:ta Karin Visbys vackraste kyrka, åtminstone interiört. Meningen var förstås att besökarna skulle hänföras av dess mäktighet och skönhet när ljuset sinande in genom de höga färgade glasfönstren och spred sitt himmelska sken i korutsprånget. Alla fönster är utförda i gotisk stil utom de fönster som finns i de kvarvarande delarna i väster av den ursprungliga kyrkan, vars fönster är rundbågiga. Många stenhuggare har verkat under uppförandet av kyrkan och satt stenhuggarmärken på sina olika alster, inte minst på utsidan av koret och kyrkan är rik på intressanta detaljer. Helt enastående vackra är valven uppbyggda av tegel, vilket i övrigt inte förekommer i Visby där dessa är av kalksten. I koret finns väggskåp med fina profileringar värda att betrakta. I portalen till sakristian finns en fin ros i relief. Kanske var det sant, som det berättas om munken Johannes i S:ta Karin, att han vallfärdade till Sankta Katarinas grav i Sinai, och tog med sig hem till Gotland en av anemonerna från hennes grav, och att det var han som sedan lät hugga rosen (anemonen) över korportalen någon gång mellan 1374-84. Sakristians golv var belagt med kalkstensplattor. Dopfuntscupan som finns i kyrkans västra del är från 1200-talet, men hittades vid arkeologiska utgrävningar på korsgångsgolvet vid ingången till den västra klosterlängan.

Kyrkan blev inte färdigbyggd
Långhuset utbyggnad skulle fortsätta, vilket framgår av att donationer till nya pelare inflöt ända fram till 1427. Meningen var att kyrkan skulle förlängas åt väster fram till den äldsta kyrkans västgavel. Denna etapp genomfördes dock aldrig, vilket kan ha berott på att det saknades medel eller att det blev konflikter med berörda tomtägare, eftersom gatan intill behövde flyttas. Västgaveln förblev därför med sina ojämnheter ett permanent provisorium. Kyrkan kom att få måtten 57×17 meter invändigt efter avslutat byggande. Under 1400-talet uppfördes det nya rådhuset strax norr om S:ta Karin. Man lämnade endast en smal gränd mot kyrkan när rådhuset uppfördes. Mellan Rådhuset och S:ta Karins nordvästra hörn uppfördes en mäktig strävbåge, under vilken man måste passera för att komma till kyrkans huvudingång. Rådhuset fanns kvar fram till slutet av 1600-talet, men ersattes av privat bebyggelse som fanns kvar fram till 1860-talet.

Konventet
Konventet, d.v.s. klosterbyggnaderna, fanns söder om kyrkan, där de olika längorna låg placerade runt en klostergård som var omgiven av en korsgång. Konventet var inte speciellt stort, eftersom antalet bröder endast undantagsvis fick överstiga det för ett konvent erforderliga, vilket var 13 bröder. Den västra klosterlängan uppfördes under mitten av 1200-talet. Från brödernas minnesbok framgår konventets vidare utbyggnad. År 1403 blev sommarmatsalen, refektoriet färdigt, 1409 pågick arbeten med den södra sovsalen och under 1419 uppfördes östra klosterlängan samt uppfördes år 1442 ett nytt bibliotek. En sal var försedd med en värmeanläggning, hypokaust. Delar av en byggnad mellan södra klosterlängan och Klosterbrunnsgatan är bevarad liksom rester av den östra längan. I den södra delen finns ännu nedgången till en krypta och uppgången till ett ovanför beläget välvt rum som tillhört konventet. Den västra klosterlängan finns fortfarande kvar om än mycket förändrad. Den restaurerades under 1970-talet och användes därefter sommartid, där en intressant utställning över Visby kyrkor visas.

Den gåtfulla inskriften
Intill S:ta Karins ruin i väster mot Katarinagatan finns en kraftig rundbågig port där det sitter en infattad halvmånig stenplatta ovanför porten, vars nedre kant jämnt utfylles av en rad inmejslade bokstäver i majuskler (versaler). Porten leder idag in till en bakgård. Det intressanta med inskriften är att den är mycket svårtolkad, eftersom det inte finns något mellanrum mellan orden och att tecknen i slutet av inskriften är mycket svaga samt att man inte säkert vetat vilket språk som gäller. Den ansågs länge t.o.m. otolkbar. G. Lindström har i sin skrift ”Anteckningar om Gotlands medeltid” försökt att göra en del tolkningar men han kallar den ”en alltjemt oförklarad majuskelskrift”. Skriftställaren Hugo Gyllander i Visby har gjort försök att lösa gåtan och 1914 presenteras en tolkning enligt följande:

S(AL)WE. DIC BE(NE) SIC: CESAIJ1 DE ME GENE [!] CELV(M),

Vilket påstås lyda: ’Hälsa med glädje mitt valv!’ Genom mig går vägen till himlen’.

Leonard Bygdén sågar denna tolkning fullständigt som språkvidrig och godtycklig (enligt Fornvännen 1917). När man kommer underfund med att inskriften är skriven med gamla tyska ord, lågtyska, tar Bygdén hjälp av professor Hjalmar Psilander som ha stor kunskap i tyska språket. Man utgår från G. Lindström arbete och kommer så småningom fram till en tolkning av inskriften enligt följande:

SWE DIT BESIT HE SAL DEME GEVE C. OLVF IHACOBII GUTIENSI

På svenska uttytt: Den som äger detta (se. hus) han skall giva tionde till Å(aniken) Oluf Jacobi Gotlänningen.

Det finns även en analys hur texten innehåll skall motiveras vad det gäller att ge tionde till Oluf Jacubi, som inte är en okänd gotlänning i andra sammanhang.

Ytterligare en tolkning av inskriften presenterades i Gotlands tidningar 23/8 2011 efter ett seminarium i Visby.  De som kommit fram till denna tolkning är Bengt Stolt, som skrivit artikeln i tidningen och därtill deltagare av seminariet liksom också Tryggve Siltberg, Birgit Stolt, Börje Westlund, Torsten Svensson och Sven-Erik Pernler m.fl. Tolkningen redovisas i boken Gutagåtor. Hur har man kommit fram till sin tolkning?  Deras tolkning lyder:

”Den som skall äga detta hus, åt honom give Gud lycka och goda år”

Vi får nu avvakta denna tolkning och invänta eventuellt ytterligare en ny tolkning av denna gåtfulla inskrift.

Man trodde att inskriften berörde klostret på något sätt men där är man överens om att inskriften inte kan ha något med kyrkan eller konventet att göra. Man är också inne på den åsikten att plattan tidigare suttit på ingångsporten till det Bergmanska huset under valvet över gatan, S:t Hansgatan 36. Bergmanska huset ägdes av glasmästaren och byggnadsinspektören Carl Bergman som inköpte fastigheten 1820.

1500-talet

Reformationen omkring 1530 drabbade de flesta kyrkor hårt. S:ta Karin tycks åtminstone inledningsvis ha klarat sig bättre för att under 1540-talet pågick fortfarande gudstjänster. Det vet vi för att mitt under en söndagsgudstjänst började ett valv att rasa. Efter raset hölls dock inga fler gudstjänster, bröderna skingrades och värdeföremål beslagtogs. Sannolikt överfördes ägorna till Helgeandshuset enligt ett kungligt beslut av den danske kungen. De intagna i Helgeandshuset, behövde flyttas till en annan anläggning under tiden som Helgeandshuset reparerades efter skador av branden som sannolikt inträffade i samband med lübeckarnas anfall mot Visby 1525. Det övergivna konventet inrättades därför tillfälligt som hospital för vård av de fattiga och sjuka från Helgeandsanläggningen.

S:ta Karin började förfalla alltmer och länsherren Otto Rud klagade ett tiotal år senare över kyrkans tillstånd efter raset. ”Sedan dess har kyrkan stått öppen för hundar och svin, så där stank där inne så Gud förbarme”. En salpetersjudare tillkallades och han fick löfte av Rud att bryta upp golvet i kyrkan och ta till vara jorden. Av denna tillverkades ett centner salpeter till krut.

Klocktornet
År 1598 uppfördes innanför västra gaveln på S:ta Karin ett klocktorn i trä. Det var Jöns Simonsson, ”kyrkans förmyndare” som låg bakom tornets uppförande. I tornet byggdes in två kyrkklockor, Storklockan och Lillklockan. Klocktornet fick också ett urverk utfört 1605 av Mäster Hans från Lübeck. Klockan plockades ner dåd och då för att den fungerade dåligt, och först år 1685 åtgärdades klockan av mäster L. Olson Westmark som erhöll 283 d:r smt för reparationen och ytterligare 200 d:r för ett nytt tornur med visare och slagverk. Klocktornet fortsatte in på 1800-talet att vålla de styrande bekymmer med ofta förekommande reparationer och tornet utseende fick kritik. Tecknaren och författaren Jonas Carl Linnerhielm besökte Visby 1804. Han skriver i sin bok ”Bref under nya resor i Sverige”: ”detta torn med sin rödfärgade fula vålnad står spökligt, förfärligt upp ur kyrkans inelfor, skallande dödsbuden och förgängelsens minne öfver staden”. År 1858 reparerades tornet och på vindflöjeln som uppsattes då står initialerna J. R. S (J. R. Sandberg), timermannen som utförde ombyggnaden av tornet. Då klocktornet började hota att skada kyrkorummet erbjöd sig Riksantikvarieämbetet att på egen bekostnad utföra rivningen. År 1885 revs klocktornet, varvid Drätselkammaren fick i uppdrag att sälja urverket samt de båda klockarna som fanns i tornet. Endast Storklockan fann köpare, den såldes till Fågelfors kyrka. Lillklockan och urverket skänktes till Metodistkyrkan. Lillklockan monterades in i Vårdklockans kyrka som alltså fick sitt namn från denna klocka. Urverket visade sig alltför svårt att flytta till den nya kyrkan och i stället överlämnades verket till Gotlands Fornsal.

1600– 1700-talet
Under 1600 – 1700-talet fortsatte förfallet av kyrkan. Både staden själv och privata personer började ta byggnadsmaterial från anläggningen. I början av 1730-talet hade man planer på att sätta kyrkan i stånd som en tysk kyrka ”till främmande fabrikörers tjänst” hette det i ett uttalande, men planerna genomfördes inte liksom andra förslag till ombyggnader på grund av kostnadsskäl.

1800–talet
Under 1800-talet första hälft fortsatte förfallet och ruinen användes eventuellt som ladugård och förråd vilket gällde de flesta övriga ruiner i staden. Under mitten av 1800-talet började man städa upp i ruinerna och använda dem på annat sätt. När Svenska Fornminnesföreningen hade årsmöte i Visby 1873 hölls en fest 1 augusti i S:ta Karins ruin enligt anteckningar av Robert Haglund. År 1887 öppnades ruinerna för besök mot en avgift av 5 öre.

Aktivitetshus
Under 1930-talet och 1957 gjordes stora konserveringsarbeten av ruinen. Kyrkoruinen besöks numera flitigt under somrarna och S:ta Karin har successivt på senare tid blivit ett folkets aktivitetshus. Medeltidsveckans eldshower blev populära och andra evenemang har följt i spåren med musikarrangemang, julmarknader, skridskodisco under vinterhalvåret och mycket annat.