Visby ringmur

Här beskrivs ringmuren generellt om hur och när den byggdes, attacker mot muren, ras, underhåll m.m. Läs också om alla torn och byggnader i ringmuren under menyn Ringmuren.

Fakta om ringmuren

Visby ringmur är nära 3,5 km (3,44 km) lång. Den del av muren som uppfördes nära vattnet kallas vanligen Sjömuren och är omkring 4,5-5,5 meter hög medan övriga delen av muren kallas Landmuren, som är betydligt högre omkring 10-11 meter. Sjömuren uppfördes omkring 1250-1260 medan Landmuren byggdes något senare omkring 1270-1288, då med den lägre höjden omkring 4,5-5,5 meter. Först under slutet av 1200-talet och under första hälften 1300-talet förstärktes muren med torn och landmuren byggdes då högre till nuvarande höjd 10-11 meter. Omkring 1350 var muren färdig, så det tog alltså 100 år att bygga den. Ursprungligen fanns det 30 marktorn i muren, varav de sist uppförda tornen tillkom vid Sjömuren på 1400-talet. I litteraturen anges ofta 29 marktorn, men då har troligtvis inte den Södra kastalen inräknats. Av de 30 tornet finns idag 27 bevarade. Hur många sadeltorn som ursprungligen fanns på muren är svårare att fastställa på grund av murras på flera ställen där sadeltorn kan ha funnits. Troligen fanns det ursprungligen 20 sadeltorn och inte 22 som vanligen anges. Vid beräkningen av 22 sadeltorn inräknas troligen tänkbara sadeltorn där Murfallet finns samt för den skadade murdelen som kallas Lübeckerbräschen. I Sjömuren fanns sannolikt inga sadeltorn och det verkar inte troligt att den låga Sjömuren skall ha försetts med ett sadeltorn där Murfallet finns. Det tycks inte heller troligt att det funnits ett sadeltorn där Lübeckerbräschen ligger, i så fall skulle två sadeltorn ha byggts intill varandra utan mellanliggande marktorn som enda ställe på muren. Det första sadeltornet som uppfördes, Vallgravstornet, anses vara en prototyp för de senare byggda sadeltornen. Om ett sadeltorn byggts där Lübeckerbräschen finns borde det som första sadeltorn på muren ha varit just prototypen. Av de 20 sadeltornen finns 9 st bevarade.

När muren var färdigbyggd 1350 fanns det omkring 22 portar i muren. I Landmuren fanns Snäckgärdsporten, S:t Göransporten, Norderport, porten i Dalmanstornet, Österport, Söderport och sannolikt en port där Skansporten finns, sammanlagt sju portar. I Sjömuren fanns Lilla och Stora Strandporten, minst sju mindre s.k. Brunnsportar, ett antal idag igenmurade s.k. Vattenportar och några portar i den raserade murdelen totalt omkring 15 portar. På 1400-talet tillkom Fiskarporten.

Sedan 1805 skyddas ringmuren som kulturminne och år 1995 blev den upptagen på Unescos världsarvslista.

Ringmur eller stadsmur? En stadsmur kan vara en kortare eller längre mur i en stad, men behöver inte nödvändigtvis gå runt hela staden. Därför är benämningen Visby ringmur något mer pretentiöst än Visby stadsmur.

Några städer med stadsmurar

Under medeltiden hade nästan varenda stad i hela Europa en bastant stadsmur som skydd mot armeér och rövarband. Ringmuren eller stadsmuren i Visby anses vara Nordeuropas äldsta bevarade stadsmur och den bäst bevarade muren i Norden. Vid sidan om Visby anses det i Sverige finnas bevarade stadsmurar endast i Stockholm, uppförd på 1200-talet, Kalmar, uppförd på 1600-talet och i Kristianopel i Blekinge, uppförd också på 1600-talet. Tallin i Estland har en väl bevarad stadsmur. Den uppfördes på 1200-1400 talet och drygt hälften, 1,85 km finns bevarad. Finska Viborg, numera tillhörande Ryssland, hade en stadsmur byggd på 1470-talet. Under 1700-1800- talet revs hela muren och alla bastioner. En bastion återuppfördes under den finska tiden på 1930-talet. Rothenburg och Dinkelsbühl är två städer i Tyskland, vilka har väl bevarade stadsmurar från medeltiden. En av del allra bästa bevarade stadsmurarna finns i Nördlingen i Tyskland. Muren är jämngammal med Visbys stadsmur och är i stort sett bevarad i hela sin längd, 2,6 km.

Varför byggdes muren?

Exakt varför Visbys borgare beslöt att bygga ringmuren vet vi inte. Säkert var det många faktorer som låg till grund för besluten. Redan på 900-talet och ännu tidigare hade Gotland en betydande handel, som inte enbart var koncentrerad till Visby, utan omfattade även andra gotländska hamnar, som tillsamman mestadels omnämndes som ”Gutniska kusten”.  De s.k. farmannabönderna tog sig långväga på sina handelsresor och inte minst till ryska Novgorod (söder om S:t Peterburg vid floden Volchov) för att byta varor. Handeln ökade kraftigt i Visby och staden blev snart det centrala handelscentrat i Östersjön. ”Gutarna blev vid denna tid förmodligen rikast och även mäktigast i denna del av världen”, (citat från Gotland, Östersjöns pärla, Tore Gannholm). Befolkningen ökade också snabbt genom att många ryska köpmän sökte sig hit och senare (1200-talet) när även tyska köpmän flyttade till Visby.

Stadens borgare var säkert medvetna om att Visbys rikedom kunde locka till sig sjörövare och krigsherrar för att plundra staden. Kännedom om att städer på kontinenten byggt stadsmurar, t.ex. Lübeck, eller diskuterade att bygga murar kring sina städer, fanns säkert och påverkade beslutsfattarna. Staden hade också råd att kosta på sig en mur och man insåg att en stadsmur kunde vara en stolthet att visa upp för besökare. Det viktigaste materialet till muren, stenar, fanns på nära håll och skog fanns det gott om på den gotländska landsbygden. En intensiv byggnadsperiod av Visbys kyrkor pågick under första halvan av 1200-talet. Det fanns god tillgång till byggnadskunniga hantverkare i Visby och det tycktes som att kyrkobyggandet började mattas av samtidigt som det blev aktuellt att starta uppförandet av muren. Efter förmodligen en intensiv period för planering, och en omfattande organisation för att skaffa arbetskraft och material, kunde projektet starta omkring år 1250.

Att uppförandet av muren skulle ha varit ett ”svartbygge”, som ibland framförts, stämmer förstås inte. Gotlänningarna hade ingen orsak att fråga svenske kungen om lov. Gotland var en fristående landsdel (republik) med egen lag och administration. Banden till Sverige var endast handelsavtal för vilka man betalade avgifter. De svaga banden till Sverige märktes tydligt när Danmark anföll Gotland år 1361. Trots att svenske kungen kände till de danska planerna att anfalla Gotland skickade han inte några trupper till Gotlands hjälp.

Sjömuren

Visby var väldigt sårbar för en attack från havet. För angripare från havet var det i stor sätt bara att ta sig iland, börja plundra och bränna, bara man hölls sig en bit bortom arm­borstarnas­ räckvidd från de båda kastalerna. Ett skydd mot havet var högprioriterat. Visby hade kanske redan en enklare mur mot angrepp från landsidan vid denna tidpunkt. Detta enligt Adolf Suhück med flera forskares bedömning. De anser, att en äldre befästningsgördel funnits, som varit en vall av jord och sten av samma slag som i Birka och Västergarn, och som anlagts för att skydda hamnen mot inkräktare från landsidan. Vallen hade sträckningen av en båge inåt land mellan de båda kastalerna, från Kruttornet till Specksrum, S:t Drottensgatan, Södra Kyrkogatan och Hästgatan ned till Donners plats. Kanske fanns denna befästningsgördel, eller delar av den, kvar när det blev aktuellt att bygga Sjömuren..

Landmuren

Det verkar troligt att man var inställd på att bygga vidare på muren genom att uppföra Landmuren direkt efter Sjömuren. Man ville med stor sannolikt ha en ringmur runt hela staden, såsom många andra städer i Europa och att Landmuren uppfördes som skydd mot landsbygden var knappast huvudargumentet för Landmurens tillkomst. En angripare kunde lika gärna som att anfalla staden direkt från havet, landstiga på den gotländska kusten och via landvägen anfalla Visby från landsidan. Att så kunde vara fallet blev ju Valdemar Atterdags härjningar 1361 ett tydligt bevis på. Beslutet att bygga Landmuren borde rimligen ha tagits senast omkring 1260, då Sjömuren började bli klar. Vid den tidpunkten var farmanna­böndernas handel ännu inte särskild hotad och sannolikt fanns det inte heller något större missnöje bland bönderna på Gotland mot stadens borgare. Det är också mycket troligt att många bönder hjälpte till med att uppföra muren vid den här tidpunkten. Därför kan man rimligen avfärda påstående att landmuren uppfördes som skydd mot landsbygden. Det var först när tyskarna tillsammans med Visbys köpmän, (tyskar och gotlänningar) senare under 1200-talet andra hälft, alltmer trängde undan farmannaböndernas handel, som missnöjet växte och hotet mot Visby från landsbygden blev påtaglig. Inbördeskriget mellan staden och landsbygden ägde ju rum först 1288. Då var troligen hela den gamla muren färdigbygg och uppförandet av marktornen pågick. Om bönderna tidigare varit tillräckligt missnöjda var det underligt att vänta med kriget till dess att muren var färdig runt hela staden. Beslutet att förstärka muren med torn och förhöjning av muren kan däremot ha varit baserad på landsbygdens missnöje mot staden och därmed risk för nya angrepp.

När byggdes muren?

När muren byggdes är svårt att ange med exakta årtal. För detta behövs flera årtalsbestämningar genom s.k. dendrokronologiska dateringar omfattande många delar av muren. Vi vet ändå med hygglig precision när murens olika delar uppfördes. Här följer en kort sammanställning med tidpunkter för ringmuren uppförande. En mera detaljerad redovisning finns nedan i dokumentet.

Den gamla muren anses vara byggd mellan åren 1250-1288. Med den gamla muren menas den första låga muren som byggdes runt staden i stort sett utan torn. Omkring år 1350 var muren färdigbygg med torn och påbyggnader, även om ytterligare förstärkningar utfördes senare. Den äldsta delen i ringmuren är Kruttornet som byggdes omkring 1150. Uppförandet av Kruttornet utfördes 100 år innan byggandet av ringmuren påbörjades

Sjömuren

Den första delen av ringmuren som byggdes var Sjömuren, som alltså sträcker sig från sydvästra hörnet av muren till nordvästra hörnet. Sjömuren uppfördes omkring 1250-1260.

Den gamla muren, Landmuren

Landmuren byggdes något senare än Sjömuren, men förmodligen i nära anslutning tidsmässigt till Sjömurens slut eller under dess avslutning. Landmuren borde då ha byggts omkring 1260-1288. Landmuren byggdes med start i nordvästra hörnet och österut mot nordöstra hörnet och sedan söderut mot sydöstra hörnan för att till sist ansluta till Sjömuren i sydvästra hörnet. Förmodligen var inte Landmuren helt färdig när porttornen började uppföras.

Porttornen

Porttorn kallas de Marktorn som även innehåller en port. Dendrokronologiska dateringar visar att Österport var det första porttornet som byggdes, tidigast 1286 och sedan Norderport omkring 1289 och Snäckgärdporten 1294.

Marktornen

Efter porttornen uppfördes övriga marktorn som omfattar en grupp av omkring 15 torn. Tidsmässigt borde byggandet av marktornen utförts under perioden 1290 och början på 1300-talet.

Förhöjda muren och sadeltornen

Alla marktorn till trots. Tornen bedömdes inte ge tillräcklig ökad försvarsförmåga. Den gamla muren för sträckan Landmuren höjdes med 2,5- 5 meter så att muren på sina ställen blev 11 meter hög och försågs samtidigt med sadeltorn. Den förhöjda muren uppfördes under perioden början av 1300-talet till omkring 1350 då ringmuren var färdigbyggd i detta skick.

Förstärkningar och kompletteringar

Sjömuren förstärktes med tre torn under 1400-talet, nämligen Sprundflaskan, Jungfrutornet och Silverhättan. På 1400-talet öppnades även en port, Fiskarporten, för fiskebefolkningen. Under 1500-talet förstärktes Östermur med två kaponjärer, Smörasken och Sparbössan. År 1661 öppnas muren upp för Kajsarporten. Behov fanns att förflytta boskap från en ladugård inne i staden till bete utanför muren. Den sista förstärkningsåtgärden av muren utfördes omkring 1712 då Skansen Hafsfrun uppfördes för att förstärka muren.

På 1800- talet öppnades nya portar i muren. Brunnsporten öppnades 1860 och Kärleksporten 1872. En öppning i muren togs upp 1879 bredvid Skansen Hafsfrun som kom att kallas Skansporten. En gångport, Skolporten, öppnades 1894 i Östermur nära Solbergaskolan.  År 1947 öppnades de båda gångportarna vid Söderport.

Hur byggdes muren?

Material och arbetskraft

För att bygga ringmuren behövdes stenmaterial, bränd kalk och sand till murbruk samt timmer till ställningar, bjälklag, väktargångar och tak. Allt material fanns att få tag i på nära håll. I dagbrott som ännu syns i norra Östergravar och längre norrut i Galgberget fanns lämpligt berg att bryta till mursten. Tekniken var att först hugga upp kilspår i bergets naturliga sprickor. Sedan slog man i tunna ekkilar i spåren och när kilarna spolades med vatten svällde de och sprängde loss stenblocken. Stenblocken fick därefter bearbetas till lämpliga murstenar. Transporterna till byggarbetsplatserna utfördes i allmänhet på vintern med hjälp av kälkar eller släpor. Kalksten brändes till kalk i kalkmilor, föregångarna till kalkugnar. Till den brända kalken tillsattes först vatten när det var dags att börja mura och sedan tillsattes sand så att man fick en jämn smet, murbruk. Timmer till väktargångarna kunde man hämta i de stora skogarna på landsbygden. Kunniga byggmästare fanns för att leda arbetet. Många hade tidigare byggt kyrkor och packhus i staden, vilket även gällde stenhuggare, murare och timmermän. De var förmodligen alla väl betalda. Kanske användes trälar för vissa grovarbeten.

Kastalerna

Två försvarstorn, kastaler, byggdes omkring år 1150, d.v.s. 100 år innan ringmuren började uppföras. Den ena kastalen, Kruttornet, byggdes som ett försvarstorn vid den norra infarten till den Gamla hamnen, nuvarande Almedalen. Kruttornet är ett välbyggt försvarstorn och har obetydligt förändrats trots sin avsevärda ålder om 800 år. Den andra kastalen byggdes vid den södra infarten till Gamla hamnen nära Donnersplan där Gamla Residenset nu ligger. Rester av denna kastal har återfunnits i Gamla Residensets källare.

Sjömuren

Man valde att först bygga Sjömuren som alltså uppfördes omkring 1250-1260. Det verkar rimligt att tro att man utgick från de båda kastalerna och att man allra först byggde muren mellan dessa försvarstorn. Under detta första skede uppfördes sannolikt även övriga delar av Sjömuren, sträckan Kruttornet till nordvästra hörnet av ringmuren här kallad Strandmuren och resterande sträckan från Residenset till sydvästra hörnan. Sjömuren byggdes i detta skede utan torn.

Sjömuren uppfördes direkt på befintlig mark utan grundförstärkningar. Marken bestod mestadels av sjögrus. Ofta byggdes försvarsverk under tidspress, vilket tycktes gälla också för Visby ringmur. Muren uppfördes med en bas om 1-1,3 meter och med en totalhöjd av 5,5 meter till murens krön. På insidan muren fanns en halvmeterbred indragning, på vilken väktargången av trä vilade, stöttad av snedställda strävor. Från marken upp till väktargången var det ungefär 4 meter. Muren upplevs idag inte så hög, vilket beror på att marken höjts genom uppfyllning med grus och jord på både in och utsida. Sjömuren är 1400 meter lång från sydvästra hörnet via Kruttornet till nordvästra hörnet där Silverhättan nu finns. Den gamla muren är byggd av brutna kalkstenshällar grovt tillhuggna, korta tjocka stenar. Man har inte varit så noga med att lägga stenarna i regelbundna skift. Till portomfattningar och muröppningar har däremot fint huggna stenar använts. Hela muren är murad av enbart kalksten. Nedre delen av muren upp till väktargången är utförd som ett skal av två murar. Mellanrummet mellan väggarna fylldes med avfallssten och lerblandat kalkbruk. Muren byggdes helt slät på krönet och helt utan torn.

Muren försågs med skyttespringor och urtag för att sticka in bjälkar för väktargångens golv, s.k. bomhål. Sjömuren uppfördes slät även på insidan och helt utan arkadbågar. Även första delen av Nordermur saknar arkadbågar fram till Snäckgärdsporten, vilket tyder på denna första etapp sträckte sig en bit in på Nordermur. Hamnmuren uppfördes med åtminstone åtta Bryggportar, varav minst två var dubbelportar. Bryggportarna var genomgångar i muren direkt ut på den Långa Bryggan som låg strax utanför muren. I den Raserade muren gjordes minst en port, Stora Strandporten. Strandmuren försågs med en eller flera vattenportar, så att stadens invånare kunde hämta vatten från havet. Väktargångarna i den gamla muren var delvis lagd på en hylla i muren kompletterad med bjälklag för att bredda gången. Den uppfördes på murens insida längs hela muren så att väktare och försvarare snabbt kunde förflytta sig vid behov. Väktargångarna försågs med skyddsräcke och med tak som skydd mot oväder och mot eldpilar från fienden. Muren var således smalare uppe vid väktargången.

Landmuren

Landmuren byggdes något senare än Sjömuren, men förmodligen i nära anslutning tidsmässigt till Sjömurens slut eller under dess avslutning. Landmuren borde då ha byggts omkring 1260-1288. Landmuren byggdes med start i nordvästra hörnet och österut mot nordöstra hörnet och sedan söderut mot sydöstra hörnan för att till sist ansluta till Sjömuren i sydvästra hörnet.

Landmuren har olika grundförhållanden. På flera platser står den direkt på berget eller på singel. En del sträckor av muren är grundlagd på lera och har därför fått stora sättningsskador, vilket t.ex. gäller för sträckan Lübeckerbräschen. Landmuren uppfördes något högre än Sjömuren, 5,5-6 meter. Längden på Landmuren är 2000 meter och den uppfördes med arkadbågar i hela sträckningen med några undantag. Bortsett från arkadbågarna var Landmuren byggd på samma sätt som Sjömuren. Skyttegångarna var, till skillnad från Sjömuren, inte av trä utan murade direkt på de spetsbågiga arkaderna. Muren uppfördes med sex eller sju murportar bl.a. nuvarande Snäckgärdsporten, S:t Göransporten, Norderport, Dalmandstornet och Österport. Inledningsvis byggdes inga torn men i slutet av den Gamla murens byggnadsskede uppfördes även några torn. Det kan tolkas som att man började inse att murens försvarsförmåga var för låg utan torn, men det kan också vara så att man planerat att bygga dessa redan från början och att det nu fanns tid att fullfölja muren uppförande och ändå hinna ta med tornen. De torn som byggdes samtidigt som muren var Kajsarn, Grå Gåsen och Store Henrik samt sannolikt Mynttornet och Segeltornet. Dessa torn uppfördes relativt låga och med rektangulär form. När muren uppfördes fanns det flera hus som redan stod där muren planerades. Några av dess byggdes ihop med muren och förstärktes, t.ex. Mynthuset och Tjärkokeriet. Muren bär också spår av andra hus som byggts in men sedan rivits när muren var klar. Ett exempel på detta finns i Nordermur vid Transhusgatans norra del.

Porttorn och marktorn

Några av de viktigaste stadsportarna förstärktes med torn för att öka försvarsförmågan och ge plats för bevakning av muren. Förmodligen var inte Landmuren helt färdig när porttornen började uppföras. Porttorn kallas de marktorn som även innehåller en port. Porttornen byggdes efter det att den gamla muren uppförts med undantag för några tidigare omnämnda torn. Dendrokronologiska dateringar visar att Österport var det första porttornet som byggdes, tidigast 1286 och sedan Norderport omkring 1289 och Snäckgärdporten 1294.

Direkt efter porttornen uppfördes de omkring 15 marktornen som alla byggdes i Landmuren. Tidsmässigt borde byggandet av marktornen utförts under perioden 1290 och början på 1300-talet.

Porttornen och marktornen byggdes normalt fem våningar höga och en del med avfasade hörn på den övre yttre delen. Tornen är byggda utan förband till den gamla muren. Från insidan kan man i markplanet se murrester efter bortbrutna arkadbågar. Insidorna är avtrappade uppåt och bildar underlag för våningarna bjälklag. Förbindelsen mellan de olika våningarna har antagligen varit en stege genom en lucka i våningsplanets tak. Vissa porttorn har haft tak, men det är osäkert om även marktornen var försedda med tak. Tornen byggdes för att försvararna även skulle kunna skjuta längs med muren. Försvaret kom därmed att koncentreras till tornen. Tornens höga och breda öppningar högst upp antyder att de varit utgångar till skyttebalkonger som funnits längs med tornens utsidor. Spår i murverket mellan tinnarna antyder också att så varit fallet. Från skyttebalkongen kunde man leda striderna och försvara tornen och muren utsida. Springornas konstruktion visar att tornen försvarades med såväl mycket effektiva armborstar som hakebössor. Alla marktorn hade troligtvis namn under medeltiden för att man lättare skulle kunna dirigera väktare och övriga försvarare till olika försvarsområden i muren.

Murförhöjning och sadeltorn för Landmuren

Trots uppförande av alla torn bedömdes muren ändå inte ge tillräcklig ökad försvarsförmåga. I etappen som följde efter marktornen höjdes den Gamla muren utefter hela Landmuren med 2,5- 5 meter så att muren på sina ställen blev 11 meter hög och försågs samtidigt med sadeltorn. Den förhöjda muren uppfördes under perioden början av 1300-talet till omkring 1350.

Förhöjningen av Landmuren tycks ha utförts i samma riktning som för uppförandet av den Gamla Landmuren, d.v.s. från nordväst mot öster och sedan söderut och med avslutning i sydvästra delen. Detta bedömt utifrån sadeltornens successivt förbättrade konstruktion och storlek i denna byggriktning. Förhöjningen gjordes flaskformigt uppåt så att muren blev mjukt avsmalnande. Den gamla murade väktargången utnyttjades som bas för påbyggnaden och en ny högre upp liggande väktargång av trä helt utan hyllor ersatte den gamla väktargången. Mellan den gamla muren och förhöjningen murades förband så att konstruktionen skulle bli stabil. Så småningom skulle det visa sig att dessa förband inte var tillräckligt omfattande, vilket resulterade i flera ras. På toppen av muren anlades hängtorn, även kallade sadeltorn. De placerades ungefär mitt emellan marktornen för att ytterligare öka murens försvarsförmåga. Det första sadeltornet, Vallgravstornet, uppfördes i västra delen av Nordermur, till synes som en prototyp Det var endast Landmuren som försågs med sadeltorn.

Muren färdigställs

När hela muren stod färdig efter förhöjningen, slevputsades muren troligtvis för att dölja lagningar och svagheter. Stenblockens ytor utjämnades med hjälp av brett utstrukna fogar, där bruket täckte hela murytan. Kalkskiktet lades på i ett mycket tunt skikt med murslev. Murytan fick på så sätt mjukt och buckligt utseende. Samtidigt som fogarna mellan blocken doldes fick en anfallande fiende inte fäste för änterkrokar eller hakar. Murtekniken var densamma som användes för kyrkor och andra byggnader.

Efter ungefär hundra års byggtid stod muren färdig i sin imponerande längd och höjd. Givetvis ett gigantiskt byggnadsverk uppfört för hand under tidig medeltid med endast enkla transportmedel och lyftanordningar, och helt utan senare tiders dynamit och maskiner. Volymen på stenblocken som brutits loss och förflyttas till muren uppgår till dryga 24.000 m3 och motsvarar en 4 meter djup grop av en fotbollsplans storlek.

Förstärkningar och kompletteringar

Sjömuren hade tydligt lägre prioritering försvarsmässigt än Landmuren. Det uppfördes ursprungligen inga marktorn eller sadeltorn för Sjömuren. Men på 1400-talet bedömdes det som att här behövdes muren förstärkas både försvarsmässigt och som stöd för muren varvid tre marktorn byggdes i Strandmuren nämligen, Sprundflaskan, Jungfrutornet och Silverhättan.

På 1400-talet utfördes även en port, Fiskarporten, för fiskare som bodde innanför muren. När den gamla hamnen i allt större utsträckning började användas som fiskehamn behövde fiskebefolkningen få en kortare väg mellan bostaden och hamnen.

Under 1500-talet förstärktes Östermur med två kaponjärer, Smörasken och Sparbössan. Orsaken till denna förstärkning var att eldvapnen hade gjort entré i krigshärar och att man behövde bättre kunna besvara flankbeskjutning från fienden genom tillgång till kaponjärerna.

År 1661 öppnas muren upp för Kajsarporten. Behov fanns att förflytta boskap från en ladugård inne i staden till bete utanför muren. Porten kallades under en tid för Maria Bönderbys port eftersom det var hon som låg bakom öppnandet av porten för att kunna få ut sin boskap på ett snabbare sätt till betet..

Den sista förstärkningsåtgärden av muren utfördes omkring 1712 då Skansen Hafsfrun uppfördes för att förstärka muren mot ett befarat anfall från Ryssland efter Karl XII motgångar i kriget mot Ryssland. Vid samma tillfälle byggdes (eller påbörjades) en Bastion i södra delen av Östermur och en del torn försågs med kanoner.

På 1800- talet öppnades nya portar i muren. Brunnsporten öppnades 1860 för att underlätta för befolkningen att hämta vatten från en brunn som sprängts i Östergravar. Kärleksporten togs upp 1872 för att få en förbindelse mellan DBW:s trädgård och Strandpromenaden. En öppning i muren togs upp 1879 bredvid Skansen Hafsfrun som kom att kallas Skansporten. En gångport, Skolporten, öppnades 1894 i Östermur nära Solbergaskolan. År 1947 öppnades de båda gångportarna vid Söderport.

Krig och attacker mot muren

Bondeupproret 1288

År 1288 utbryter ett inbördeskrig på Gotland mellan Visbys borgare och de gotländska bönderna, mellan stad och land. Sannolikt baseras det avgörande missnöjet från bönderna sida på ökade svårigheter att fritt bedriva handel i Östersjön med omnejd. De är uppenbarligen rejält missnöjda eftersom de går så långt som att starta krig mot sina egna fränder, även om stadens innevånare också omfattade ett stort antal tyskar.

Farmannabönderna hade tillsammans med handelsmän i Visby sedan lång tid fritt bedrivit handel kring Östersjön, kring Nordsjön samt långt in i nuvarande Ryssland och ända bort till Svarta Havet. Man hade skickligt skaffat handelsfördrag med många parter och då alltid uppträtt som en gemensam enhet kallad Gutniska kusten. Det som hänt under senare delen av 1200-talet är att tyskarna, framför allt lübeckarna i allt större utsträckning börjar konkurrera med de gotländska farmannabönderna. Man går så långt som att man vill utestänga farmannabönder från att bedriva handel på Östersjön.

Upprinnelsen är att Lübeck alltmer stärker sin ställning inom handeln i Östersjön under första hälften av 1200-talet. År 1255 ingår man ett förbund med Hamburg och allt flera tyska städer ansluter sig till den s.k. vendiska hansan. År 1280 går den tyska delen med i förbundet i det lübeckdominerade förbundet och två år senare går även Riga med. De gotländska bönderna känner sig allt mer undanträngda och när även den gotländska delen av Visby går med år 1287 är måttet antagligen rågat.

Visby ringmur är troligen inte orsaken till missnöjet men kan säkert ha spätt på irritationen mot staden när Landmuren är på väg att färdigbyggas. Den kom givetvis att försvåra för bönderna att utnyttja hamnen och att flytta till staden samt att fritt föra in varor till försäljning. Tveksamt är det om bönderna måste tulla sina varor, men så kan ha varit fallet, som det var i många städer.  Mot tullar talar å andra sidan att de gotländska handelsmännen hela tiden varit för ett fritt och öppet handelsutbyte. Något som direkt styrker tullar vid Visbys portar vid den här tidpunkten är svårt att hitta.

Varken bönderna eller borgarna var nog inte tränade för ett krig. När det blev uppenbart att ett inbördeskrig kunde bryta ut behövde man skaffa sig bundsförvanter med krigsvana. Borgarna vände sig förstås till tyska städer för att få hjälp medan bönderna sökte hjälp av vasaller i Danmarks estländska och livländska kolonier, där de själva hade ekonomiska intressen.

Ledarna för bondehären var enligt Strelows Guthilandiske historia från 1633 Olof Rangvalds i Tofta, Peter Hardings i Vall, Mickel Takstens i Lärbro, Olof Gartarfve i Gammelgarn, Thomas Bilder i Lau och Häglef Qvinnegårda i Hafdhem. Peter (Petrus) Hardings grav finns inne i kyrkan i Vall och hans gravsten har kommit tillbaka till kyrkan efter att en tid funnits på Historiska museet i Stockholm. Peter Harding har även fått en gata uppkallad efter sig i Visby, gatan från Söderport åt öster förbi vattentornet och fram till Östra Hansegatan.

På våren 1288 bröt stormen ut. Platserna för sammandrabbningarna är osäkra. En trolig upptakt kan ha varit att bönderna överraskande tågade mot staden, tog sig in genom muren samt plundrande drog runt på gatorna och därefter drog sig tillbaka med sina byten. Enligt en äldre tradition skall bönderna ha raserat muren på en sträcka som låg mellan Österport och Kvarntornet och tagit sig in i staden och plundrat. Muren har här så stora olikheter med muren norr om Österport, att man tror att den blivit återuppbyggd efter ett ras. Till skillnad från andra muravsnitt så har den förhöjda muren här låga tinnar. Stadsborna samlade sig tillsammans med tyska legoknektar till motattack. Drabbning skall ha ägt rum vid Högbro i Halla (strax bredvid Roma) och att borgarna där skulle ha vunnit. Slaget följdes av ett nytt blodigt slag vid Roma kloster där ingen av parterna gick segrande ur striden. Det finns även uppgifter om att ett sista slag skulle ha ägt rum utanför staden, som också skulle ha slutat oavgjort. Lokala kyrkomän försökte medla i konflikten men misslyckades. Det kan ha varit så att bönderna sökte stöd hos svenske kungen Magnus Ladulås. Kungen såg i alla händelse möjligheter att utnyttja stridigheterna till att få makt över både staden och den gotländska landsbygden. Gotland hade hittills närmast fungerat som en egen republik lydande under Gutalagen. Gutarna betalade en viss skatt till Sverige för handelsrättigheter, men i övrigt stod man helt utanför Sveriges lagar och förordningar. Kungen lyckades få parterna till förhandlingar i Nyköping och kunde manövrera förhandlingarna till sin egen fördel. Staden fick den frihet från landsbygden som man eftersträvat men blev istället närmare indragen under svearnas kung. Priset var också att betala ett stort skadestånd för de övergrepp man utfört mot landsbygden. Man fick också göra avbön för att man byggt ringmuren utan kungens tillstånd, ett tillstånd som knappast kunde avkrävas en fristående republik. Staden fick efter förhandlingarna sätta sina sigill på uppgörelsen som betecknas som en fullständig underkastelseurkund (underkastelsebrev). Uppgörelsen kom att dela Gotland mellan stad och land för lång framtid. Resultatet blev dels den fria stadsrepubliken Visby, delvis lydande under svearnas kung, och dels den Gutninska farmannarepubliken. Under flera sekler framåt, påstods det, högtidlighöll stadsborna sin seger genom en årlig procession med jungfru Marias bild I täten. Firandet genomfördes alltid den tredje söndagen efter påsk, vilket var det datum då slaget hade utkämpats.

Valdemar brandskattar Visby 1361

Orsaken till att danske kungen Valdemar Atterdag beslöt sig för att anfalla Gotland var att försöka återupprätta det sargade Danmark som tidigare förlorat Skåne. Skåne var återtaget 1360 och nu var dags gå vidare med att inta nya områden. Att klämma åt de rika köpmännen i Hansastäderna och få dem att betala skatt till Danmark var nästa mål. En teori är också att Valdemar tog Gotland för att ha som hemgift. Året efter invasionen gifte han bort sin dotter Ingeborg med Henrik av Mecklenburg. Efter giftemålet 1362  kallade sig Henrik för kung av Gotland. Gotland var ganska oskyddat och banden till Sverige var svaga. Sannolikt hade kungen tidigare skickat ut spejare till Gotland för att undersöka lämpligt ställe att landstiga. Att han personligen skulle ha varit på Gotland året innan och rekognoserat och förälskat sig i en ung gotländska är förmodligen bara en skröna. Svenske kungen Magnus Eriksson visste redan den 1 maj att Gotland var i fara, för han hade detta datum skickat ett varningsbrev till borgarna i Visby att de kunde bli angripna. Mer än så var tydligen inte Gotland svenskt för någon hjälp skickade han inte.

Tidigt på morgonen den 22 juli siktade bemanningen på Stora Karlsö den fientliga flottan, som bestod av ett trettiotal fartyg. Landstigningen ägde rum senare under dagen i Vivelsholms vid Klintehamn eller möjligen vid Kronvalds fiskeläge vid Ekstakusten. Förmodligen försökte en mindre gotländsk trupp förhindra landstigningen men blev snabbt besegrade. Den danska hären bestod av 1800 man (2500 nämns också), varav de flesta var yrkeskrigare med modern utrustning, bl.a. tyska legosoldater. De gotländska styrkorna 400 man stark samlade sig vid Ejmunds bro, som ligger nära Mästerby, den 24 juli för att stoppa fiende. Man räknande med att danskarna måste tas sig över våtmarken vid bron, som gotlänningarna rivit. När danskarna upptäckte att bron var borta skickades spejare ut för att finna en annan väg och de visade sig att det gick att passera myren intill, Fjäle myr, som var mycket torrlagd mitt i sommaren. Slaget kom att stå vid Fjäle myr, där den gotländska hären blev slagen i spillror. Man hade inte någon särskild krigsvana och var dåligt utrustade. Den danska hären tågade därefter mot Roma och slog läger för att vila eftersom det var en söndag. De få överlevande gotlänningarna från slaget vid Fjäle förenade sig med den gotländska truppen som samlats i trakten vid Roma, omkring 2000 man. Kanske var det en taktisk krigslist att först vandra österut, för på måndags morgonen bröt den danska hären upp och vandrade mor Visby. Efter 5 timmar var man framme och den gotländska truppen fick bråttom att också bege sig mot Visby. Snart skulle blodbadet börja.

Staden hade stängt alla portar och bemannat ringmuren inför danska härens ankomst. De fega borgarna lät bönderna slåss ensamma mot danskarna enligt vad som berättades i historieböckerna. Kanske var det inte så i verkligheten. Sannolikt hade man kommit överens om att stänga staden för att undvika förstörelse, plundring och bränder. De trupper som fanns i staden behövdes till att bemanna muren. Möjligheten att besegra danskarna bedömdes som god eftersom den gotländska truppen var större än den danska. Tisdagen den 24 juli var en mycket varm sommardag när helvetet brakade loss för den gotländska hären.  Strax sydöst om muren stod slaget. Valdemars män startade striden med att sända iväg en skur av armborstpilar som direkt dödade åtskilliga i bondehären. Med svärd och klubbor massakrerades sedan den gotländska hären fullständigt. Dagen efter slaget kunde man börja ana vidden av slakten. Omkring 1800 man hade dödats i den gotländska hären och 300 i den danska hären. I det varma vädret blev det bråttom att begrava de döda och de samlades ihop och begravdes med ringbrynjor, en del svärd och annan utrustning huller om buller i fem massgravar vid Solberga nunnekloster kyrkogård en bit öster om Söderport. En tid efter slaget restes ett minneskors vid Korsbetningen intill Solberga nunnekloster.

Två dagar efter slaget kapitulerade rådet i Visby. Kapitulationen hade sannolikts föregåtts av förhandlingar. Stadens borgare var givetvis oroliga för en stormning av staden med plundringar bränder och insåg att en längre belägring kunde vara svår att klara av med brist på mat. Valdemar ville ha ett snabbt slut. En belägring kunde ta tid och risk fanns att andra hansastäder kunde komma och undsätta Visby. Stadsportarna öppnades för danskarna. Det var säkert inte genom utsmugglade nyklar till portarna av dottern till Unghanse enligt legenden. Staden erkände Valdemar som ny härskare över Visby och Gotland och den danske kungen svarade med att bekräfta Visbys stadsprivilegier, bland annat rätten att slå egna mynt. Visbys borgare fick behålla greppet om stadens förvaltning, beskattning och rättsskipning. Skatt för handelsrättigheter skulle nu betalas till danskarna i stället för till svenskarna. Visby plundrades inte. I stället skattades staden som betalning för uppgörelsen. Sannolikt fick staden betala en ansenlig summa i lösen för sina privilegier. Mycket troligt är det att kungen också ville ha med sig en hel del troféer i form av värdefulla föremål från staden. Mindre troligt är det att kungen enligt sägnen skulle ha ställt fram tre ölkar på Visby torg och krävt att Visbyborna inom tre ”solmärken” skulle ha fyllt karen med guld, silver och andra dyrbarheter. När uppgörelsen med staden var klar skall Valdemars fogdar ha härjat och plundrat den gutniska landsbygden och åsamkat den besegrade allmogen mycket skada. Enligt en krönika förliste vid Karlsöarna ett av Valdemars skepp med dyrbart gods, som tagits från kyrkor, kloster och borgare, under färden åter till Danmark. Inte helt osannolikt är det att Valdemar, som bevis för en underkastelse, lät beordra att muren skulle rivas med en viss bredd, så att 11 ryttare symboliskt skulle kunna i bredd rida in i staden. Hålet i muren som murades igen 1363 har fått namnet Valdemarsmuren.

Första gången man upptäckte en grav från kriget 1361 vid Korsbetningen var i samband med att Kronan år 1811 byggde ett kruthus öster om klosterkyrkan. Flera arkeologiska utgrävningar av massgravarna vid Korsbetningen har senare utförts 1905, 1912 samt 1928-1930. Genom öppnandet av gravarna har ett enastående titthål erhållits rakt in i medeltiden. Gamla kompletta och välbevarade rustningar har medfört att vi nu vet mycket mer om hur medeltidens krigare var skyddade och beväpnade. En utställning om brandskattningen ingår i Gotlands museums permanenta utställning om medeltiden.

Unionskrigen 1391 och 1403-1404

Efter att den danske kungen Valdemar Atterdag besegrat Gotland var Gotland danskt. Men banden till Danmark var lösa och Gotland skötte sig i stort sett på egen hand. Gotland hade inget särskilt starkt försvar och stor oreda rådde i Östersjöområdet. I Sverige var Albrecht av Mecklenburg kung under åren 1364-1389. När Albrecht förlorade slaget vid Falköping 1389 mot Danmark blev danske drottning i praktiken regent även över Sverige. Albrecht upprustade då krigsflottor i sitt hemland för att på så sätt undsätta de städer som i Sverige som ännu gjorde motstånd och krigsflottorna gav sig även på de fredliga handelsflottorna genom sjöröveri. Albrecht och hans folk blev kända under namnet vitaliebröder eller vitalianer. De inledde sina härjningar med att anfalla Gotland genom att plundra och brandskatta ön 1391. På Gotland byggde de upp en sjörövarborg, Landeskrone på Vivelsholm i Sanda.

Drottning Margaretas fosterson Erik av Pommern efterträdde Margareta 1396. För att stärka greppet över Östersjö och öka Nordens betydelse träffades aristokratin från Danmark, Sverige och Norge på ett möte i Kalmar 1397. Man bildade en union mellan de tre länderna, Kalmarunionen med Erik av Pommern som kung (även kallad Erik XIII I Sverige).

Tyska orden med hemvist i Preussen, Estland och Livland såg med oro hur Hansastäderna i dessa områden hindras att bedriva handel. De utrustade en imponerande flotta med 84 skepp och 4000 man, som avseglade från Danzig mot Gotland under befäl av högmästaren Konrad von Jungingen. Gotland invaderades i mars 1398. Albrecht krigsfolk och vitalianerna blev helt överraskade och hade ingen chans mot denna stora krigshär och kapitulerade redan den 5 april. Ett fördrag slöts i Västergran med följd att Albrecht och hand folk måste lämna ön och att Gotland lämnades över till Tyska orden. Erövringen sanktionerades juridiskt genom att riddarna påföljande år köpte ön som län av Albrekt av Mecklenburg.

Tyska orden  fungerade väl på Gotland. Riddarna tog sitt ansvar. De gjorde sitt bästa för att återställa ett normalt rättssamhälle och återge folk tron på att myndigheterna garanterade lag och ordning. De drev effektivt bort sjörövarna och stoppade godtycklig plundring. Vid Visby ringmur började en ny befästning byggas, vilken senare utvecklades till Wisborgs slott. Tyska orden lät översätta Gutalagen till tyska redan 1401, allt för att underlätta rättskipningen. Dessutom har vi dokument som visar att ordensriddarnas hövitsman, Johan von Techwitz, personligen samarbetade med gutarnas landsdomare vid förhandlingar mellan tvistande bönder.

Under befäl av Abraham Broderson försökte drottning Margaretas styrkor, danskar och svenskar, återerövra Gotland under vintern 1403-1404. Unionens flotta med 2000 man anlände 12 november till Gotland. Den första åtgärden var att säkra några hamnar som försörjningsbas bl.a. vid Slyt i Slite. Här byggde man en borg, en fästning, där man lade upp förråd av vapen och livsmedel inför uppmarschen mot Visby. Den lilla styrkan omkring 85 man från Tyska orden som fanns på Gotland tog skydd innanför murarna. Staden belägrades av unionsstyrkorna med början den 25 januari, men de lyckades inte ta sig in i staden. Unionsstyrkorna byggde under tiden också flera andra borgar på den gotländska landsbygden bl.a. i Lojsta. Lyckade utfall från staden mot belägrarna gjorde att unionsstyrkorna drog sig undan från staden den 22 februari. Troligtvis skadades Solberga nunnekloster i samband med striderna under belägringen. Drygt en månad efter att belägringen började, anlände Tyska orden den 9 mars med en stor preussisk styrka till Visby med 2200 krigsfolk och 1500 sjömän. Unionens här jagades bort från Visby och flydde till sina uppförda borgar. Den preussiska styrkan, förmodligen kompletterad med gutar, erövrade borgen Goltborch vid Lojsta slott och de övriga borgarna en efter en, där sista slaget stod vid Slyt i Slite. Borgen belägrades och besköts under åtta dagar innan unionsstyrkan gav sig och kapitulerade. Ett stilleståndsavtal upprättade som skulle gälla i tre veckor med tanke på att under tiden kontakta drottningen om vidare order.

Drottning Margareta ville inte uppge planen att erövra Gotland. Hon samlade en flotta i Kalmar för att segla mot Gotland och förstärka styrkorna där. Tyska orden fick dock kännedom om detta och anföll överraskade unionens flotta och förstörde över 150 av unionens fartyg. Unionskriget var därmed i praktiken slut. Ett stilleståndsavtal tecknades den 20 juli 1404. Om inte Konrad von Jungingen avlidit i mars 1407 är det mycket troligt att Tyska orden hade fortsatt att styra över ön med befolkningens goda vilja, men Konrads bror och efterträdare Ulrik von Jungingen var ointresserad av Gotland. I september 1408 sålde han ön till unionskungen Erik och drottning Margareta, som tvingades betala särskild ersättning för de befästningar riddarna låtit uppföra vid ringmuren, blivande Wisborgs slott.

Krigen om Visby och Gotland 1448-1449

Tyska orden stannade på Gotland i tio år för att år 1408 avträda Gotland till Margareta (medregent till Erik) mot en själig ersättning. Gotland tilldelades samma år som län till den unge kungen Erik.

Erik centralstyrde sin union och genom sin iver att minska hansans makt satte Hansan Kalmarunionen i blockad. Han drog också in Kalmarunionen i många konflikter med andra länder och till slut tröttnade unionens länder på honom och avsatte honom, Sverige och Danmark år 1439 och Norge 1442. Omkring 1436, då Erik tillfälligt blev avsatt av Svenskarna, tog han sin tillflykt till Visby. Byggandet av Visborgs slott hade påbörjas ungefär vid denna tidpunkt. När Erik slutligen blev avsatt 1497 drog han sig tillbaka och flyttade till Visby och ägnade sig åt slottsbygget. Han ansåg att Gotland inte kan försvara sig om man inte hade ett starkt militärt fäste. Från Gotland drev han ett hänsynslöst sjöröveri och Gotlands befolkning, i synnerhet Visbys innevånare, fick utstå mycket under hans tid på slottet.

Nu när bakgrunden är klarlagd är det dags att skildra vad som hände 1448-1449. År 1448 valdes Karl Knutsson Bonde till svensk kung. Samma år anföll hans styrkor Visby. Många dog vid striderna och åtskillig hus sattes i brand. Väl inne i staden slog svenska hären läger i närheten av S:t Mikaels kyrka på södra Klinten. Erik av Pommern sköt då med kanoner från Visborgs slott mot det svenska lägret. Kyrkan ödelades till stora delar och sannolikt fick även ringmuren och byggnaden intill (Tjärkokeriet) omfattande skador av skjutningen. Den svenske hären belägrade Visborgs slott under en längre tid, men slottet klarade sig utan att falla i fiendens händer. Så småningom följde en vapenvila och rådet och befolkningen svor trohet åt den svenske kungen.

Danmark hade också fått en ny kung 1448. När han fick reda på att Gotland blivit svenskt krävde han, att det var den danske kungen som skulle hyllas som kung över Gotland. Visbys befolkning vägrade dock, vilket medförde att Kristian sände en trupp som intog staden. Stadens innevånare och kvarvarande svenskar hade inget annat val än att ge upp och Gotland blev åter danskt. Erik av Pommern lämnade Visby och Visborgs slott efter denna uppgörelse och flyttade tillbaka till sitt Västpommerska hertigdöme.

Lübeckernas krig mot Visby 1524 och 1525

Handelsmännen i Lübeck var mäkta irriterad av Sören Norby, som satt som länsman på Visborgs slott. Sören Norby var en skicklig sjömilitär från Danmark och blev 1517 utsedd som amiral för den danska flottan och samma år tilldelades han Gotland som län av den danske kungen Kristian II. Han stöttade hela tiden Kristian II och utövade sjöröveri mot hansans handel i Östersjön och beslagtog deras laster. För att kunna betala sina soldater började han prägla egna mynt med namnet Severin Norbi.

Gustav Vasa var intresserad av att inta Gotland och påhejad av lübeckarna lät han sig övertalas att delta med trupper och en förenad svensk-lübisk truppstyrka landsattes på olika ställen på Gotland 1524. De intog ön och började belägra staden och Visborgs slott men lyckades inte inta varken slottet och inte heller staden. Besviken på lübeckarna och förargad på den dåliga utdelningen beslutade Gustav att avsluta sitt deltagande i kriget.

Lübeckarna beslöt att göra ett nytt försök följande år. Pingstmorgonen den 13 maj 1525 landsteg lübeckarnas här i nordvästra delen av Visby i närheten av Silverhättan på behörigt avstånd från Visborgs slott. Tidpunkten var vald med omsorg, Sören Norby var nämligen med sina trupper i Blekinge för att erövra land åt Kristian II. Lübeckarna visste att det rådde osämja mellan Gotlands landsbygd, ofta kallad Republiken Gotland, och Sören Norby inklusive borgarna i Visby. Minnena från Bondeupproret 1288 och slakten av de gotländska bönder 1361 levde i allra högsta grad kvar. Det kan därför vara mycket troligt att bönderna deltog i lübeckarnas intåg i Visby. Traditionen berättar att man tog sig in i staden genom att riva en del av muren mellan Snäckgärdsporten och Långe Henrik, det som kallas lübeckerbräschen. Det kan mycket väl vara så att det var där man tog sig in i staden. Man har trots allt här hittat ett femtiotal pilspetsar vid utgrävningar innanför muren, som kan tyda på strider på denna plats. Någonstans skall ju intrånget i staden i alla händelser ha skett. De som skulle försvara staden lär då ha stuckit staden i brand på fyra ställen för att fördröja de anfallande, så att alla knektar skulle hinna ta skydd inne bakom slottets murar. Fienden plundrade och brände en hel del i staden. Tre kyrkor sattes i brand och förstördes, dominikanernas S:t Nicolai, nunnornas S:ta Gertrud och Helge And. De låg alla i norra delen av staden, vilket styrker sannolikheten att man tog sig in via lübeckerbräschen Man tror att de även plundrade och satta eld på rådhuset vid Stora Torget. Den totala avsaknaden av officiella medeltida handlingar från det medeltida Visby kan kanske tillskrivas denna brand. Lübeckarna skall även ha beslagtagit Visby stads privilegier eller förstört dessa. Fienden gav sig även på Visborgs slott men lyckades inte inta slottet som försvarades av Norbys kommendant Otto Ulefeld.

Efter denna händelse anses Gotland inte längre vara särskilt självständigt, varken staden eller landsbygden. Från 1530 till 1645 är Gotland ett lydrike under den danske kungen.

Gotland åter danskt 1675. Danskarna spränger Visborgs slott 1679.

I freden vid Brömsebro 1645 blev Gotland svenskt. Sverige hade besegrat Danmark i det Torstensonska kriget 1643-45, genom att angripa Jylland och inta delar av Skåne, som då tillhörde Danmark. Man hade även krossat den danska flottan vid ett slag vid ön Femern. När Holland sedan ställde upp på Sveriges sida insåg danskarna att det var bäst att gå med på fredsförhandlingar. Under ledning av fransk och holländsk förmedling och från Sverige Axel Oxenstierna, startade långvariga förhandlingar. Sverige ville ha Skåne Blekinge och Halland men fick nöja sig med Gotland, Ösel, Jämtland och Härjedalen samt Halland på 30 år. Danske kungen Kristian IV fick befalla den på Gotland danske länsman Holger Rosencrantz att överlämna ön och Visborgs fästning till Sverige.

Gutarna hade inte känt sig som danskar och kände sig ännu mindre som svenskar. Gotland var mer som en koloni och som ett skatteobjekt. Alla ledande poster besattes av svenskar och alla varor till och från ön belades med tull.

När ett nytt krig bröt ut mellan Sverige och Danmark 1675 sände den danske kungen en flotta till Gotland för att befria ön. Man landsteg först i Klintehamn och danskarna mottogs med glädje. Den svenske landshövdingen försökte hindra fienden men hans trupper skingrades och danskarna kunde segla vidare till Visby. Där besköt de  Visborgs slott och delar av ringmuren. Svenskarna i Visby blev instänga i slottet och besvarade beskjutningarna men fick snart ge sig och överlämnade slottet till danskarna. Visby och Gotland kom att förbli danskt i tre år. I freden i Lund 1679 var danskarna tvungna att lämna tillbaka Gotland till Sverige.

Danskarna var besvikna och som en hämnd hade de i flera månader låtit bryta ner och spränga slottet. När de lämnade ön låg slottet i ruiner.

Ryssland intar Gotland 1808

Under Rysslands anfall mot Gotland skedde ingen attack mot ringmuren. Gotland kapitulerade och ryssarna kunde tåga in i staden utan motstånd.

Gotland rysk militärbas
Ute i Europa hade den franske kejsaren Napoleon slutit förbund med tsar Alexander i Ryssland mot England. Gustav IV Adolf var kung i Sverige och han avskydde Napoleon, som han kallade ”det korsikanska vilddjuret”. Därför hade han tagit parti för England. Danmark stod redan på Frankrikes sida. Sverige var plötsligt omringat av fiender. Gustav IV Adolf verkar inte heller ha varit särskilt förtjust i Gotland eftersom han 1806 ville skänka ön till Malteserorden. De vägrade dock att ta emot ön. I slutet på februari 1808 gick ryska trupper utan krigsförklaring in i Finland och redan i mitten på mars hade de nått fram till Hangö. Fästningen Sveaborg utanför Helsingfors föll i början på maj. Det finns olika teorier om varför ryssarna ville ta Gotland. En teori är att man ville ha Gotland som bas för angrepp mot svenska fastlandet, en annan att ryssarna ville förekomma engelsmännen som man fruktade skulle besätta Gotland och använda ön som bas för angrepp mot Ryssland. Invasionen av Gotland hade beordrats av tsar Alexander I och den ryska flottstyrkan utrustades i Libau i Lettland. Under befäl av konteramiral Nikolaj Andrejevitj Bodisko lämnade den ryska flottan Libau den 21 april med kurs mot Gotland.

Ryssarna landstiger i Grötlingbo
Den 22 april 1808 ankrade nio ryska skepp upp i Slesviken i Grötlingbo på sydöstra Gotland. Avsikten var att landstiga i Sandviken, Östergarn, men man hade kommit ur kurs på grund av dimma. Flera båtar fick också grundkänning. Ingen anade till att börja med att det var ryssar, eftersom skeppen var falskskyltade. De seglade under svensk flagg och såg ut att vara handelsfartyg. När barkasser med grönklädda soldater började sättas i land förstod allmogen vilka som hade kommit. Vårdkasar tändes, kyrkklockor ringde och kurirer skickades iväg, och kronolänsman Joen Winter i Burgsvik lät skicka ilbud om landstigningen till vice landshövdingen Eric af Klint. Totalt kom 1 650 ryska soldater i land, dessutom ett antal hästar och sex kanoner.

Kvinnor och barn flyr till skogs
Under överfärden från Libau hade det varit storm och de ryska soldaterna var mycket medtagna när de sattes i land vid Fluntinge fiskeläge. Officerarna tog sig nattkvarter på gårdarna Sles och Viges och manskapet fick ligga i bivack intill gårdarna. Det berättas att kvinnor och barn flydde till skogs och uppehöll sig i skogen flera dagar innan de vågade sig fram. Och om de uthungrade ryska soldaterna att de stack ihjäl fåren med sina bajonetter, trädde upp dem på trästänger och stekte dem sedan över öppna eldar. Nästa dag den 23 april på förmiddagen bröt huvuddelen av den ryska truppen upp från sitt läger vid Sles. Den väg de gick upp genom Grötlingbo mot Havdhem kallas än i dag ”Rysskvior”. Marschen gick sedan vidare via Havdhem, Hemse, Fardhem, Skogs i Levide, Bönders i Klinte och vidare mot Ajmundsbro i Mästerby.

Allmogen beredda på strid
Landshövding på Gotland var amiralen Salomon von Rajalin, men han var tjänstledig och hade i uppdrag från konungen Gustav IV Adolf att vara generaladjutant och chef för det svenska sjöförsvaret. Han befann sig i Stockholm. Som vice landshövding fungerade den 76-årige översten Eric af Klint. När ryssarna landsteg befann han sig vid tingsstället Skogs i Levide för att skriva in det nyligen i hela landet påbjudna lantvärnet. Detta fick han avbryta och snabbt återvända till Visby. På af Klints initiativ uppbådades flera hundra man av allmogen, som samlades vid Böndersbacke vid Klinte kyrka och vid Ajmunds bro i Mästerby. Gotland hade vid detta tillfälle dock ännu inga trupper i beredskap. Allmogetruppen var beväpnade med spikklubbor och andra hemmagjorda vapen, och de var beredda till strid. Eric af Klint var inställd på att försvara Gotland genom strid. Samtidigt beslutades att sända bud till Karlskrona, Kalmar och Stockholm och meddela att Gotland var under ockupation.

Gotland kapitulerar
På af Klint initiativ insamlades 600 gevär, som skulle skickas vidare till allmogetruppen. Det visade sig att det saknades krut till gevären, vilket medförde att af Klint började vackla. Efter överläggningar mellan af Klint och stadens magistrat samt övriga myndigheter kom man fram till att allt motstånd mot ryssarna skulle vara lönlöst och bara leda till onödig blodutgjutelse. Det gotländska uppbådet fick order från översten Eric af Klint att inget motstånd skulle göras och att de skulle återvända till sina hemsocknar. På gästgivargården vid Sandäskes i Sanda skedde kapitulationen utan dokument den 23 april. Där försäkrade den ryske befälhavaren Bodisco att gotlänningarna skulle få behålla sina lagar, sin religion, egendom och säkerhet så länge de inte gjorde motstånd. Vice landshövdingen Eric aj Klint lär ha yttrat följande: ”En kapitulation till landets lycka men till ingens ära.” Bodisco och ryssarna fortsatte segermarschen mot Visby.

Ryssarna tar över i Visby
Den 24 april tågade ryssarna in i Visby och tog staden i besittning. Visby stads invånare fick stå för både mat och logi till alla ryska soldater. Amiral Bodicso inkvarterades i borgmästare Grevemühls våning i rådhuset, S:t Hansgatan 25. Han utnämnde sig själv till generalguvernör över Gotland och tog över landshövdingens uppgifter. Övriga befattningshavare inom länet och staden fick behålla sina tjänster. Under de följande dagarna utfärdade Bodisko ett stort antal proklamationer. Det kom en del protester från gotländska befattningshavare och Bodisko lär ha varit medgörlig. Troligen är det då som han fällde uttrycket ”Bodisko ist kein Tyrann”.
Bodisko var förvånad över hur fria människorna verkade vara och att på Gotland rådde man sig själv. ”Alla tycktes arbeta för sitt. De verkade helt fria; gäspande och morgonslöa kom pigorna och drängarna ut på gårdsplanerna och sträckte på sig och ingen skrek åt dem och satte fart med hugg, slag, sparkar och knutpiskor…Folk gjorde precis vad som behövde göras, men inte mer, och de gjorde det till synes utan tvång. Alla var sina egna herremän. Hur kunde ett samhälle fungera och vara välmående när det var inrättat på det viset?” Bodisco gjorde klart för soldaterna att de inte fick stjäla eller plundra gotlänningarna. Det påstods t.o.m. att dödsstraff utfärdats för de soldatern brutit mot Bodiscos påbud.

1500 soldater i staden
I en artikel i Gotlänningen från maj 1908 berättas att det i nästan varje hus i Visby hade inkvarterats ryssar. Ute på gatorna stod ryska soldater på post med påskruvade bajonetter. På långsidan av S:t Karins kyrkoruin vid Stora Torget vajade ryska flaggor. En av Bodiskos närmaste män, den så kallade kosacköversten, Givkowitsch, bodde i Kinbergska huset vid Kinbergs plats (nuvarande Kinbergs plats 8). ”Han såg farlig ut med sitt stripiga hår, gulbleka hy och han var svart som en tattare. Han var åtminstone snäll vid barnen. Jag har hört det af en af Kinbergska sönerna själf, som var sju år gammal när den svarte öfversten klappade honom på hufvudet, men nittio år, när han språkade med mig om detta barndomsminne”, skriver signaturen J.G. Han berättar också om den ryske prästen Ovtjinnikow som bodde i tenngjutare Lefflers änkas prydliga tvåvåningshus uppe vid Adelsgatan (nuvarande Adelsgatan 44). Han lär ha sett förunderlig ut i sin granna skrud när han tjänstgjorde vid ryssarnas Te Deum (lovsångsgudstjänst) i domkyrkan och han lär ha haft inte mindre än tolv sidenrockar. Efter den 9 maj inkvarterades en stor del av soldaterna i Kronobränneriet, vilket säkert uppskattades av de som tidigare inhyst soldater i sina hus.

Gotland isoleras
All förbindelse med fastlandet förbjöds av Bodisco. Han hade låtit sätta ut posteringar i Visby och Klintehamn som skulle stoppa all båttrafik från Gotland. Järnkedjor spändes över hamninloppet i Visby. Fiskare och andra som måste ut på sjön skulle ha ryska soldater med för kontroll. Han hade också soldater som höll utkik högst uppe i domkyrkans torn efter fientliga fartyg på väg mot Gotland. Dessutom hade han placerat ut strandvakter på flera ställen längs kusterna som spejade dels efter egna förstärkningar dels efter svenska örlogsfartyg. Huvudstyrkan fanns i Visby, till Slite hade skickats 130 man och till Klintehamn 12-15 man.

Kurir Jacob Dubbe
Det är inte helt belagt vilken roll assessorn, köpmannen, överdykerikommissarien m.m. Jacob Dubbe spelade under ockupationen. Han var på den tiden Gotlands mäktigaste man och det sägs att till och med vice landshövdingen Eric af Klint bugade först när de möttes. Det är troligt att han befann sig i Stockholm när ryssarna gick i land i Grötlingbo. Helt klart är emellertid att underrättelser om att ryssarna invaderat Gotland skickades till fastlandet, dels med Dubbes fartyg galeaserna Katarina Maria och Kristina Elisabet, dels med köpmannen Jacob Niklas Donners postjakt Hoppet med skutskepparen Lind från Klintehamn. Dubbe själv fick i uppdrag av konungen via generaladjutanten von Rajalin att så snart som möjligt underrätta landshövdingen i Kalmar, generalmajoren Mikael Anckarsvärd, om att denne skulle beordra flottstyrkan i Karlskrona att undsätta gotlänningarna. Dubbe färdades landvägen med häst och vagn, dag och natt, från Stockholm till Kalmar och nådde dit den 10 maj. Han hade också fått en hemlig order om att ta sig vidare till Gotland för att lämna underrättelser om att undsättning var på väg. Efter att ha fullgjort sitt uppdrag hos landshövdingen i Kalmar begav han sig till Gotland. Han färdades med postjakten från Böda till Klintehamn men halvvägs till Gotland lämnade han fartyget, gick över i en roddbåt och rodde i land. Han ska enligt en egen rapport till landshövding Anckarswärd ha kommit i land vid Kronvall i Eksta den 14 maj. Hans uppdrag var sedan att sprida budskapet till så många gotlänningar som möjligt att en svensk flottstyrka var på väg för att rädda Gotland. De privata initiativen hade nått Stockholm en dag före de officiella rapporterna.

Jacob Dubbe arresteras
Jacob Dubbe lyckades emellertid ta sig i land utan att bli upptäckt av ryssarna. Han återvände till Visby och sökte där upp Bodisko och berättade att en svensk flottstyrka var på väg mot Gotland. Bodisko pressade honom på uppgift om hur stor flottstyrkan var och Dubbe lär ha sagt att den uppgick till mellan 5 000 och 6 000 man. Han fick lämna Bodisko som en fri man men mindre än ett halvt dygn därefter greps han och satts i arrest på order från Bodisko. Han hade beskyllts för att vara svensk spion och den som angivit honom var handelsmannen Charles Chasseur. Han fick sedan sitta arresterad i tre dagar.

Svenska flottan på väg
De två svenska linjefartygen Tapperheten och Manligheten sändes från Karlskrona och blockerade från den 12 maj hamnen i Slite och därmed ryssarnas möjligheter till förstärkning hemifrån. En svensk undsättningsexpedition under befäl av amiralen Rudolf Cederström skickades från Karlskrona den 11 maj med linjeskeppet Konung Gustav IV Adolf, linjeskeppen Vladislaff, Prins Fredrik Adolph och Äran, fregatten Bellona, briggen Svala och briggen Disa samt jakten Fortuna. Ombord var 2000 soldater från förband i Småland under befäl av överstelöjtnanten vid Jönköpings regemente Carl Johan Fleetwood. Undsättningsexpeditionen ankrade upp på kvällen den 14 maj i Sandviken i Östergarn. Befälhavaren konteramiral Cederström skickade majoren von Yhlen som underhandlare till Bodicso, som efter krigsråd med sina närmaste officerare beslutade att underteckna kapitulationen. Under tiden hade den svenska styrkan på drygt tvåtusen man marscherat från Sandviken till Tule i Ganthem.

Ockupationen är över
Den tidigare nämnde så kallade kosacköversten, Givkowitsch, lär ha motsatt sig att ryssarna skulle kapitulera. Han ville ta strid mot svenskarna och i varje fall ville han att staden skulle brännas innan ryssarna gav sig i väg. Men det ville inte Bodisko. Han ville inte heller ha någon blodsutgjutelse och fick till sist igenom sin vilja. Bodisko gick med på kapitulation och i kapitulationsakten föreskrevs bland annat att ryssarna skulle lämna Gotland inom två dagar. Så blev det också. Den 17 maj tågade ryssarna ut genom Österport och marscherade till Slite där de inskeppades för vidare transport till Libau i Estland. Alla vapen och ammunition skulle överlämnas i Slite innan avfärden. Större delen av de svenska trupperna ryckte aldrig in i Visby utan dirigerades till Slite och vägarna dit för att övervaka den ryska avfärden. Överlämnandet av vapen gick tydligen inte helt friktionsfritt. Ryssarna hade förstört några av kanonerna och gömt gevär och sablar i skogen och t.o.m. sålt en del till gotländska bönder. De hade inte heller betalat för sitt uppehälle på Gotland enligt kapitulationsvillkoren. Det enda dödsfallet i samband med den ryska ockupationen var båtsmannen Carl Fredrik Lindgren (1777–1808), som förolyckades vid fall från riggen i flaggskeppet Konung Gustav IV Adolph vid Sandviken. Han begravdes i land på Sysne udd.

Efter drygt tre veckor var ryssarna tid på Gotland över.

Jubel i Visby
I Gotlänningen den 16 maj 1908 skriver signaturen J.G.:
”Men i Visby var jublet stort. Inga ryssar längre i husen, inga fientliga patruller på gatorna, inga proklamationer från rådhuset till ”hans majestät kejsarens trogna undersåtar”, men i stället öfverallt hederliga svenska soldattyper, vänliga ord och blickar och en känsla som aldrig tillförne af samhörighet med det stora gemensamma fosterlandet”. Kan du riktigt tänka dig in i, läsare, hvad det vill säga att hafva förlorat sin själfständighet och återfå den, att ha väntat döden och finna lifvet, att ha tvingats in under ett förhatligt främmade banér och så med ens se detta krossadt till marken och de gamla trofasta färgerna, den blå och den gula, i stället veckla ut sig för vinden, befriande, skyddande och hägrande!Kan du det, så borde du förstå att rätt tolka det jubel, som i dag för jämnt hundra år sedan rådde i vår stad och på hela vår ö.”

Eric af Klint återgick
Om översten Eric af Klint kan nämnas att återgick till befattningen som vice landshövding, men redan i slutet på juni 1808 kom ett kungligt brev som meddelade att han av åldersskäl hade befriats från sitt uppdrag och ersatts med överstelöjtnant C.J. Fleetwood, som hade varit befälhavare för de svenska trupperna som återtog Gotland.

Bodisko inför krigsrätt
Hur gick det då för Bodisko? Jo, den ryske amiralen föll i onåd hos tsar Alexander I som ansåg att ryssarna skulle ha tagit strid och försvarat erövringen av Gotland. Han blev ställd inför krigsrätt och fick frånträda sin befattning och blev förvisad till staden Vologda i norra Ryssland. Där var han en kort tid men blev sedan tagen till nåder på nytt och slutade sina dagar som militärbefälhavare på fästningen Sveaborg i Finland. Han dog 1815 och är begravd på en ortodox kyrkogård i Helsingfors.

150 års minnet
150 års minnet efter invasionen uppmärksammades händelserna dels genom en förstasidesartikel i Gotlands Allehanda dels genom den politiske redaktören Artur Nilssons ledare ”150 år efter Bodisko”. Slutklämmen i Artur Nilssons ledare 1958 lyder: ”Dagens 150-årsminne har något att säga gotlänningarna även i vår tid. Viljan att försvara fosterön lever fortfarande stark bland senare släkten och statsmakternas skyldighet att ge oss resurser för vårt försvar betrakta vi alltjämt lika självklar.”

Försvarslösa Visby och Gotland

Historiska händelser tycks inte ha påverkat beslutsfattarna, när det gäller att se till att Gotland har ett bra försvar. När Valdemar Atterdag anföll Gotland 1361 fanns det ingen riktig utbildad trupp på Gotland som kunde försvara ön. Albrecht av Mecklenburg och han folk, kända under namnet vitaliebröder, kunde fritt härja på Gotland 1391 i stort sett utan motstånd. Sedan byggdes Wisborgs slott under 1400-talet på Tyska ordens initiativ och slottet blev en bra fästning som aldrig intogs. Men någon trupp kunde inte försvara Visby när lübeckarna anföll staden 1525. Sören Norby hade tagit med sig trupperna till Blekinge för att erövra land åt Kristian II. Den mindre styrka som fanns till stadens förvar gömde sig i slottet. Danskarna kunde enkelt återta Gotland 1675, eftersom den svenska truppen som skulle försvara Gotland var alldeles för svag. Inga soldater kunde sedan hindra danskarna att spränga Wisborgs slott 1679. Det fanns inte heller några soldater på Gotland 1808 då ryssarna med Bodisko i spetsen intog ön utan något som helst motstånd. Först efter den ryska invasionen blev det fart på att bygga upp ett försvar. År 1811 hade man organiserat Gotlands nationalbeväring som ett försvar med 6800 man bestående av artilleri, infanteri och jägare. Den gotländska försvarsförmågan höjdes sedan rejält under världskrigen och under det s.k. kalla kriget och omfattade som mest förbanden P18, A7, Lv 2, KA3 samt F13G som tillhörde Norrköpings flygflottilj F13. Sedan avvecklades alla förband under början av 2000-talet så att försvaret av Gotland i stort bestod endast av ett tiotal stridsvagnar uppställda i ett förråd utan förare. Tur att ryssarna inte var intresserade av Gotland just då. Med start 2018 har återuppbyggnaden av P18 påbörjats, men till en blygsam nivå.

Tullar vid ringmuren.

En ringmur runt staden medgav givetvis bra möjligheter att ta upp tull vid portarna och försvåra att införsel av varor skedde utan kontroll. Olika uppfattningar finns om bönderna under medeltiden måste betala tull när de förde in sina varor genom stadsportarna för att sälja dem på stadens torg och andra platser i Visby. För tullavgifter talar att det var vanligt att tull togs upp på varor som togs in i en stad till försäljning. Med tanke på att staden och handelsmännen i Visby blev mycket rika kan ju tullavgifter ha medverkat till denna rikedom. Mot tullavgifter talar det faktum att handelsmännen i Visby och gotländska farmannabönder var emot alla slag av handelsavgifter. Av allt att döma finns det heller inget omnämnt om tullavgifter i det underkastelsebrev som stadsborna och de gotländska bönderna fick signera efter Bondeupproret 1288. Om tullavgifter varit en av orsakerna till upproret borde frågan noga ha reglerats. Osannolikt tycks det också vara att tull skulle ha tagits upp på varor från handelsskeppen i Gamla hamnen vid införsel av sina varor till staden och att Dubbelporten vid Gamla hamnen skulle ha haft en sådan funktion. Den ovan omnämnda motviljan mot handelsavgifter av handelsmännen på Gotland stöder detta påstående.

Tullavgifter har dock tagits upp vid portarna i Visby. År 1622 inrättades lilla tullen, även känd som lanttullen eller landtullen. Den skulle förse den svenska kronan med stadiga inkomster, eftersom den fungerade som en skatt på alla varor som transporterades in till städerna och till marknadsplatserna. Tullväsendet utvecklades under ledning av rikskanslern Axel Oxenstierna för att reglera införsel och utförsel av varor till städerna. Det utgavs olika handelsförordningar som ställde villkor för hur, var och när försäljning fick ske. Utifrån ett flertal handlingar som finns i bl.a. Åbo stads domböcker, kan man se, att varken stadsborna eller försäljarna från landsbygden hyste höga tankar om dessa regleringar. Kämnärsrätten fick inte sällan utreda fall gällande olaglig handel mellan borgare och bönder. Men intressant nog visar det sig, att bönder sällan dömdes till böter i denna typ av rättegångar, medan borgarna oftast fick ta skulden på sig. Hur kommer det sig, att den underdånige bonden kunde slippa straff medan den lokala borgaren dömdes i rätten? En fattig bonde kunde således i vissa fall, likt ett barn, utnyttja sin position som underdånig i rätten för att slippa straff. En borgare åtnjöt däremot en högre status i samhället, men samtidigt bar han även ett större ansvar för sina handlingar.

I Visby fanns många spår på att tull togs upp vid portarna då lilla lanttullen tillämpades på Gotland under åren 1648 fram till 1810, då lanttullen avskaffades genom ett riksdagsbeslut. Vid Söderport fanns det ett tullhus strax innanför porten som uppfördes under 1750-talet och revs 1947. Vid Österport strax innanför porten fanns länge tullbommen kvar, åtminstone till mitten av 1800-talet. Östra Tullhuset låg strax innanför porten ungefär där Bokcaféet Porten (2019) nu ligger. Tullhuset uppfördes I mitten av 1700-talet och revs 1909. Namnet på gränden vid Österport, Östra Tullgränd, vittnar ännu om att här fick man tulla sina varor när man kom landsvägen österifrån. Strax innanför Norderport på västra sidan låg Norra Tullhuset som uppfördes av sten under tegeltak år 1746. Det utnyttjades som tullhus ända till lanttullen avskaffades 1810. Gatan från porten och inåt staden, som är Odalgatan, hette ännu på 1800-talet Norrtullsgatan. Östra delen av nuvarande Silverhättan kallas då för Norra Tullgränd. Även varor som kom med båt skulle förstås tullas. År 1696 uppfördes Stora Sjötullen, ett stort stenhus på kajen vid inre hamnen. Huset byggdes om 1762, men redan på 1800-talet var huset i mycket dåligt skick på grund av dålig grundläggning och markförskjutningar. Det revs 1868 efter att ett nytt tullhus uppförts 1866.

Muren rasar

Ringmuren har rasat och raserats på många ställen och den kommer sannolikt att rasa även i framtiden. Men ändå står nästan hela den mäktiga över 700 år gamla muren stabilt kvar och omslingrar den gamla staden Visby. Tur för muren att staden under 1500-, 1600- och 1700-talet drabbades av stagnation och fattigdom, annars hade säkert murens åtråvärda stenmaterial använts till väggar i nya byggnader. Nedan finns en sammanställning av mer eller mindre kända ras och raseringar som drabbat muren.

1200-talet

Vid Bondeupproret 1288 raserades muren enligt vad traditionen berättar.  Det raserade partiet låg i Östermur mellan Österport och Kvarntornet. Partiet har återuppbyggts. Se vidare (T37) under menyn Ringmuren.

1300-talet

I anslutning till Valdemar Atterdags brandskattning av Visby 1361 raserades ett parti av muren strax öster om Söderport, den välkända Valdemarsmuren som alltså blev återuppbyggd 1363, se vidare (T50).

1400-talet

Ett parti av muren mellan Skolporten och Tjärkokeriet har återuppbyggts efter att muren rasat eller troligare raserats vid en krigsskada. Årtalet är okänt för det raserade partiet, se vidare (T41).

Skadan kan ha uppkommit i samband med att Erik av Pommern besköt den svenska hären som befann sig på Klinten i närheten av Tjärkokeriet. Man tror att muren i alla händelse skadades vid detta krig se ovan ”Krigen om Visby och Gotland 1448-1449”.

Sjömurens södra del intill Segeltornet raserades när Wisborgs slott uppfördes i början av 1400-talet. Muren ersattes på en mindre sträcka av den stora byggnaden Frustugan i slottet och muren byggdes sedan samman med den nya byggnaden.

1500-talet

Under 1500-talet rasade en del av Nordermur strax öster om Snäckgärdsporten, raset som kom att kallas Lübeckerbräschen. Om muren raserats vid lübeckarnas anfall mot Visby 1525 eller om muren rasat på grund av instabil grundläggning är osäkert. Detta ras är förmodligen det äldsta där man inte återuppbyggt muren, se vidare (T8).

Mursten var förstås eftertraktad vara när hus skulle byggas eller repareras. Det låg nära till hands att ta lite av muren och en del av förödelsen av muren kan ha orsakats av Visbyborna själva. Danske kungen Kristian III hade fått kännedom om problemet och skrev till borgmästare och rådmän i Visby: ”Vidare ber vi er och påbjuder strängeligen att efter denna dag intet stenhus nedbryts som är brukbart desslikes skall ni strax låta återställa de murdelar omkring staden som blivit förstörda ….” Köpenhamn torsdagen efter trefaldighet (4 juni) 1556.

1600-talet

Övre delen av Österport förstördes av en omfattande brand 1610. De skadade delarna återuppbyggdes aldrig. Både Norderport och Söderport skadades också vid den omfattande brand som härjade i Visby 1611. Stora delar av skyttegångarna av trä brann upp liksom våningsbjälklagen inne i tornen.

Under 1640-talet revs en stor del av Sjömuren på den sträcka som här kallas Raserade muren. Det var i samband med att Gamla residensets gård anlades som mera mark behövdes. Därför revs muren och en ny stödmur för gården anlades omkring 10 meter längre västerut.

När danskarna lämnade Gotland 1679 sprängde de Wisborgs slott. Den västra delen av Södermur och en bit av södra Sjömuren fick omfattande skador vid sprängningen. Segeltornet och Mynttornet liksom två sadeltorn raserades vid sprängningen och östra delen av Södermur, i dag kallad Slottsmuren fick omfattande skador. Denna del av Slottsmuren har återuppbyggts och reparerats. De följande 30 åren, från 1680-talets början till 1711, användes slottsruinen för kalkbränning, som bland annat användes till att bygga Stockholms slott, se vidare (T62).

1700-talet

När den del av Strandmuren söder om Jungfrutornet som vi kallar Murfallet rasade vet vi inte. Raset tycks inte ha inträffat under 1800-talet för att dessa ras finns normalt dokumenterade. Med tanke på att inga eller få naturliga ras inträffade under 1500-talet eller 1600-talet får 1700-talet bli den mest troliga tidpunkten för raset. Muren återuppbyggdes inte efter detta ras, se vidare (T4).

1800-talet

Under 1800-talet inträffade många ras och det blev ett sorgligt sekel för muren där många sadeltorn och delar av muren gick i (vall)graven. Trots att muren 1805 förklarades som minnesmärke tilläts många ras att inträffa och inga återuppbyggnader utfördes.

År 1822 rasade en del av Nordermur mellan S:t Göransporten och Långa Lisa. Det var Sadeltorn som 14 rasade och drog med sig en del av muren (T14).

Vi okänd tidpunkt rasade en del av Östermur strax norr om Sparbössan. Det enda vi vet om tiden för raset är att det inträffade senare än 1711. Sadeltorn 28 rasade och drog med sig en del av muren (T28).

År 1847 rasade en del av Nordermur mellan S:t Göransporten och Tranhustornet. Sadeltorn 12 rasade och drog med sig en del av muren (T12).

År 1849 rasade en del av Östermur vid nuvarande Skolporten. Raset i detta fall berodde sannolikt inte på att ett sadeltorn bidrog till raset. För den del som rasade fanns det knappast något sådant torn (T39).

Den 27/1 1863 rasade en del av Östermur strax norr om Österport. Sadeltorn 35 rasade och drog med sig en del av muren (T35).

Den 17/9 1871 inträffade ett stort ras mellan Sadeltorn 31 och Marktorn 32.

År 1872 plockades yttersidan av Sadeltorn 40 ner på grund av rasrisk. Sadeltornet finns i Östermur strax söder om Skolporten (T40).

Vid okänd tidpunkt rasade en del av Södermur mellan Store Henrik och Skansporten. Förmodligen började Sadeltorn 56 luta och så småningom rasade tornet och drog med sig en del av muren (T56).

Hotet mot muren har inte bara kommit från yttre krafter. År 1880 föreslogs i byggnadsnämnden att man skulle riva en bit av muren för en planerad väg i norra delen av Östergravar. Vägen planerades gå genom muren mellan Mynthuset (T17) och Marktorn (T18). Förslaget tillstyrktes i stadsfullmäktige, men beslutet upphävdes lyckligtvis 1881.

På 1890-talet höll muravsnittet på ovannämnda sträcka på att rasa, men räddades genom en insats 1901. Den förhöjda muren togs då ner och den Gamla muren återställdes med tinnar, skyttespringor och inbyggd väktargång.

År 1891 ansökte stadens styrande hos Kungl. Vitterhetsakademien om att få ta upp en genomfart till Södra Murgatan ungefär vid Bastion(T45) och samma fråga ställdes 1980 men lyckligtvis utan bifall båda gångerna.

1900-talet

Under slutet av mars 1931 inträffade ett mindre ras söder om Marktorn 34, intill det avsnitt som rasade den 27/1 1863 där Sadeltorn 35 ingick i raset.

Ett stort ras av muren inträffade den 17 februari 1961 väster om S:t Göransporten. Trots att muren inspekteras årligen kom raset oväntat. Inga sprickor eller sättningar hade noterats som tecken på ett kommande ras. Raset berodde på att det yttre murskiktet gav vika. Ordentliga förband mellan yttre och inre skalen saknas. Raset skedde på en sträcka av tolv meter. Mursidan mot staden stod kvar till en höjd av cirka fem meter.

2000-talet

Fredagskvällen den 24 februari 2012 rasade en del av Östermur alldeles norr om Marktorn 34. En yta på omkring 70 kvadratmeter av det yttre skalet på ringmuren, 10 meter brett och 7 meter högt, rasade med ett brak. Det var i murpartiet med beteckningen 38 som det yttre skalet skiljde sig från muren och föll till marken. Flera orsaker kan ha medverkat till raset. Den under delen av muren, den Gamla muren, är uppbyggd som en sandwichkonstruktion med två yttre skalmurar och mellanliggande utrymme fyllt med mindre stenar och bruk. I det mellanliggande utrymme samlas lätt vatten från regn som inte alltid hinner torka ut ordentligt innan det blir minusgrader och en viss sprängverkan uppkommer. Dessutom har muren på båda sidor lagats med cementbruk som dåligt släpper igenom vatten och fukt. Raset väckte stor uppståndelse bland allmänheten och många engagerade sig.

Raset återuppbygges med början i maj 2014 och avslutades våren 2015. Återuppbyggnaden bekostades huvudsakligen av Riksantikvarieämbetet. Medel har även beviljats ur GustavAdolfs-fonden av Kungl. Vitterhetsakademien. Bidrag från den privata sektorn har utgjort en viktig del. Cementa lämnade ett generöst bidrag på 800 000 kronor till lagningen. En Rädda Ringmurs-kampanj drogs igång som en fortsättning på den tidigare Ringmurskampanjen 1989-95 under ledning av Gotlands Museum. Den inbringade 200 000 kronor. Arbete med återuppbyggnaden skedde i form av ett tillämpat forskningsprojekt mellan Riksantikvarieämbetet, Högskolan på Gotland, Tyréns, Byggnadshyttan på Gotland, Hantverkslaboratoriet, Nidaros Domkirkes Restaureringsarbeider och Region Gotland.

Några slutsatser

Några enkla slutsatser kan noteras från sammanställningen. Merparten av rasen, där datum är känt, inträffade under vintern, vilket inte oväntat indikerar att risken för frostsprängningar och därmed ökad rasrisk då är som störst. Det tycks som det alltid är i ytterskalet som rasen börjar, eftersom rasmassorna alltid finns på utsidan av muren. Det beror sannolikt på att ytterskalet murats lodrätt medan skalet på insidan murats lutande i takt med att murens tjocklek minskar med höjden. Noteringarna ger ju en bra indikation på var och vid vilken tidpunkt som muren lämpligast inspekteras för att upptäcka sprickor och utbuktningar.

Underhåll av muren

Underhåll av muren är förstås mycket viktigt om den skall bevara sitt kulturhistoriska värde.

Under medeltiden tycks det som man lagade och återuppbyggde muren efter ras och skador. Detta gjordes givetvis för att bibehålla murens försvarsförmåga. Rasen som inträffade efter medeltiden har i stort sätt inte åtgärdats genom återuppbyggnader. Trots att muren förklarades som kulturminne 1805 gjordes väldigt lite för att förhindra ras och inträffade ras åtgärdades inte. Under slutet av 1800-talet gjordes dock en del restaureringsarbeten. Under ledning av arkitekten Emil Viktor Langlet restaurerades muren under åren 1884-1886

Förvaltningsansvar

Visby ringmur byggdes av borgarna för att skydda sin stad. Sedan dess har muren alltid varit i Visbybornas ägo. Genom kommunsammanslagningar och regionbildning är det därför Region Gotland som äger muren idag. Det statliga ansvaret för vården av muren kom under 1800-talet att bli allt tydligare, även om de äganderättsliga förhållandena inte förefaller ha varit helt klargjorda. År 1880 ställdes ringmuren och ruinerna i Visby formellt under Kungl. Vitterhetsakademiens beskydd. I samband med detta tilldelades de ett ordinarie statligt anslag för vården. På 1900-talet har ringmurens underhåll finansierats via medel från Kungl. Vitterhetsakademien, från Visby stad samt med hjälp av privata donationer, inte minst bör Tage Cervin nämnas. Han instiftade en fond ur vilken en årlig summa fortfarande används till Visbymonumentens vård och underhåll. Sedan 1980 är det Riksantikvarieämbetet som har förvaltningsansvaret. Sedan Visby blev upptagen på Unescos världsarvslista har givetvis Unesco synpunkter på hur världsarvet förvaltas.

Omfattande konservering och restaurering genomfördes under stora delar av 1900-talet. Tyvärr utfördes 1900-talets restaureringar fram till 1980-talet med ett olämpligt hårt och tätt kalkcementbruk (KC-bruk), vilket idag orsakar stora problem. År 1989 startades kampanjen ”Rädda Visby ringmur” av Riksantikvarieämbetet. Initiativet syftade till att informera om Visby ringmur och få sponsormedverkan i restaureringsarbetet. Insatserna fram till 1995 var omfattande och cirka tio miljoner kronor satsades på restaureringen från olika håll. Inte minst bidrog Cementa med betydande summor till kampanjen; nära nog hälften av resurserna kom från deras sida. Efter kampanjens slut minskade medlen för underhåll kraftigt. Sedan dess har vårdinsatserna utförts punktvis och vid akuta tillbud utan någon större budget. År 1995 blev muren upptagen på Unescos världsarvslista.

Underhållet omfattar förstås att laga sprickor i fogarna, rensa bort växter som försöker tränga in i muren och utföra besiktningar. Frågan som väl alla som funderar på murens underhåll är om man kan täta muren för att minska vatteninträngning? Eller går det att förankra ytterskalen med hjälp av stag tvärs igenom muren eller borra in armeringsjärn genom fogarna in i kärnan?  Kostnader för åtgärder i förebyggande syfte och vidhängande risk för förfulande av muren måste förstås avvägas mot att senare ta kostnader för ras som kan komma att inträffa.

Rasrisk vid Bokcafeét Porten

Den 27 januari 1863 rasade muren strax norr om Österport. I raset fanns Sadeltorn 35 (T35) som tillsamman med delar av muren hamnade i vallgraven. Efter raset byggdes en stödpelare norr om raset för att förhindra ytterligare ras. I början på 1900-talet staplades stenarna upp igen men bara som en kallmur utan bruk mellan stenarna. Någon gång i början av 1920-talet byggde man till grannfastigheten och utbyggnaden placerades på den uppbyggda murdelen. En terrass byggdes sedan ovanpå muren, någon gång under 1950-talet. Senare, på 1970-talet, säkrades muren med ett betongstöd eftersom det fanns rasrisk.

Muren är nu i så dåligt skick på detta ställe så att ett nytt ras befaras. På platsen finns Bokcaféet Porten med sin verksamhet med adress Östra Tullgränd 4, fastigheten Östermur 24. I snart tio år har föreningen Det kristna bokcaféet Porten, vid olika instanser framfört att muren minst sagt är i dåligt skick.

Gotlands kommun och Riksantikvarieämbetet har lovat att åtgärda problemet, men projektet tycks bli försenat. Hoppas det nu inte blir som vid Marktorn 34 där muren rasade 27 september 1871 trots att P.A. Säve vid flera tillfällen till stadens styrande framfört att förebyggande åtgärder måste vidtas för att förhindra raset, då murkrönet lutade 16 tum över lodlinjen (muravsnitt 37).

Under början av 2020 blev det klart med pengar från Riksantikvarieämbetet till kulturmiljövård för Gotland. Sammanlagt får Gotlands län nio miljoner kronor plus ytterligare tre miljoner för Visby ringmur. Pengarna kommer i första hand att användas för att åtgärda muren norr om Österport vid Bokcaféet Porten, där en lägre tillfällig gårdsmur från 1920-talet skall ersättas med en permanent del av ringmuren. En arkeologisk utgrävning skall samtidigt utföras på platsen.

Arbetet med att återuppbygga muren omfattade flera etapper. Första steget var att sätta upp regnskydd, vilket gjordes 2019. När finansieringen var klar kunde man sätta igång med att plocka ner den gamla kallmuren och därefter utföra spontning för att skydda grunden mot sättningar för den befintliga byggnaden där Bokkaféet har sin verksamhet. När grunden skyddats var det dags för arkeologiska undersökningar innan muren därefter kunde återuppbyggas. Arbetet har dragit ut på tiden men under 2022 var arbetet klart. Nu finns det en ny stabil mur som förhoppningsvis skall hålla i minst 700 år?

Sprickor i muren vid Rackarberget

Vid inventering av ringmuren under 2022 upptäcktes sprickor i muren vid Rackarbergets utsiktsplats. Här finns det risk för nästa ras av muren.