Visby ruiner

Visby den kyrkorika staden

Under 1200-talet fanns det 15 kyrkor i Visby som då hade omkring 4000 invånare, en oerhört kyrkorik stad. Och Visby hade råd att bygga och underhålla alla dessa kyrkor. Staden låg centralt i Östersjön för handel med varor från England i väster och långt in i Ryssland i öster. Köpmännen i Visby blev rika och Visby var en välmående stad från slutet av 1100-talet till långt in på 1400-talet. Under 1400-talet uppfördes ytterligare två kyrkor (kapell), så antalet kyrkor var då 17 till antalet. Nedan följer en översikt av Visbys kyrkor från år 1000 fram till kyrkoruinerna under nutid. För varje ruin finns en mera detaljerad beskrivning med bilder för respektive kyrkoruin under menyn Ruiner.

Gotland blir kristet

Kristendomen kom tidigt till Gotland och med kristendomen kom behovet att kunna samlas i en kyrka för gudstjänst och bön. Enligt Gutasagan var det Botair från Ackebäck som byggde den första kyrkan på Gotland dryga en mil söder om Visby. Platsen kom att kallas Kulstäde och ligger i Vall socken. Botairs kyrka tåldes inte av befolkningen som efter en tid brände ner kyrkan. Botair byggde då en ny kyrka i Vi, d.v.s. i Visby, som förmodligen uppfördes under 1000-talet. Enligt Gutasagan låg den nedan Klinten ”på det ställe som nu kallas Peters kyrka.”. Mycket talar för att Gutasagan är sann för i området har fynds gjorts från tiden omkring 1000. Kyrkan var sannolikt av trä och var i så fall en föregångare till S:t Pers kyrka. Träkyrkan fick stå ifred och blev starten på kyrkbyggandet i Visby. Kristendomen fick tidigare fäste i Visby än på landsbygden, vilket säkert berodde på att många som kom till Visby i handelsärenden redan var kristna.

Att bygga stenkyrkor i Visby

De första enkla kyrkorna som byggdes var träkyrkor. Men snart övergick man att bygga kyrkorna av sten. Orsaken till detta var säkert den höga brandrisken för träkyrkor och andra faktorer som mindre underhåll och jämnare temperatur i stenkyrkorna kan också ha spelat in.

För att bygga stenkyrkor behövdes ungefär samma material som senare gällde för ringmuren. Det behövdes stenmaterial, bränd kalk och sand till murbruk samt timmer för att bygga formar för bågar, valv och ställningar. Mursten fann att tillgå i dagbrott nära staden i Östergravar och i Galgberget. Transporten utfördes sannolikt under vintern med häst och kälkar eller släpor. Kalksten brändes till kalk i kalkmilor. När det var dags att mura tillsattes sand och vatten så att man fick en jämn smet av murbruk.

Grovarbetena utfördes sannolikt huvudsakligen av inhemska timmermän och murare. Arkitekter för utformning av kyrkorummet och kyrkobyggare med erfarenhet av konstruktioner för valvslagning, bågar och yttermurarnas hållfasthet och liknande måste rimligtvis ha hämtats utifrån, åtminstone under de tidiga stenkyrkornas uppföranden. Utsmyckning av kyrkorna som portaler, fönster och fönsterglas, triumfbågar, altare, målningar, ljuskronor, kyrkklockor, dopfuntar och mycket annat krävde också mycket specialkunskap som knappast fanns på Gotland när kyrkobyggandet startade. Eftersom de första kyrkorna utformades liknande kyrkorna i Westfalen är det rimligt att anta att det var från detta område som man hämtade experter. Westfalen med bl.a. städerna Köln, Bonn, Düsseldorf och Münster ligger i nordvästra Tyskland mot gränsen till Nederländerna, senare känt i den svenska historien från Westfaliska freden 1648 då delar av området blev svenskt. I Wiedenbrück tror man att det redan funnits en kyrka år 785 och rester av en basilika från omkring 900 har påträffats. De första stenkyrkorna i Visby, S:t Clemens och S:t Hans med westfalisk förebild blev sedan stilbildande för många av de gotländska kyrkorna.

1000-talet

Uppförandet av kyrkor i staden kom i gång med flera tidiga byggen förmodligen redan under slutet av 1000-talet. En del var antagligen i trä och är helt borta men några tidiga stenkyrkor finns omnämnda som föregångare till senare kyrkor. Dit hör S:t Hans och S:t Clemens första kyrkor som kan ha byggts omkring 1060 och anses vara Gotlands första stenkyrkor.

1100-talet

Tidiga kyrkor var också S:t Per och S:t Göran med kyrkor byggda under 1100-talet. Även den Ryska kyrkan förmodas vara bygg under 1100-talets slut. På den gotländska landsbygden uppfördes under 1100-talet många träkyrkor.

1200-talet

Ett intensivt byggande av kyrkor pågick i staden under 1200-talets första hälft. Det kan mycket väl ha byggts ytterligare kyrkor förutom de vi känner till, vilka kan ha rivits helt utan att lämna spår efter sig, framför allt gäller det träkyrkor. I slutet av 1200-talet fanns det 15 kyrkor i Visby. Befolkningen växte relativt snabbt i staden beroende på stor inflyttning av främst tyskar. Staden blev en tvåspråkig stad och fick två borgmästare, en gotländsk och en tysk ända fram till omkring 1340. Uppdelningen återspeglade sig också vid uppförandet av kyrkor som delvis uppfördes parvis, en för den gotländska församlingen och en för den tyska. De flesta av kyrkorna uppfördes som församlingskyrkor. Behovet av större kyrkor medförde att kyrkobyggandet som pågick under första hälften av 1200-talet även omfattade utbyggnad för många av kyrkorna till större kyrkor, ofta i flera steg. Om det nu var en slump eller en följd av omständigheter kring utvecklingen i staden och kanske också en viss planering, så kom kyrkobyggandet att väsentligt att avta samtidigt som ringmuren började byggas omkring 1250. På den gotländska landsbygden pågick också uppförande av stenkyrkor, som för de flesta socknar innebar att en tidigare träkyrka ersattes. Till skillnad mot staden så fortsatte kyrkbyggandet på landsbygden under hela 1200-talet.

1300-talet

I början av 1300-talet kan befolkningen ha uppgått till omkring 8000 personer. En fortsatt utbyggnad av befintliga kyrkor behövdes sannolikt. En viss utbyggnad förekom också vilket i första hand  gällde för konventskyrkorna S:t Nicolai och S:ta Karin. Men även S:t Pers kyrka byggs ut och S:t Hans fick ett nytt torn. S:t Lars fick byggas om efter en brand och för S:t Clemens uppförs ett nytt vapenhus. Pesten som härskade på 1350-talet och Valdemar Atterdags krig mot Visby 1361 medförde dock att kyrkobyggandet stannade upp. Några nya kyrkor inne i staden byggdes inte så vitt det är känt. En av de yngsta eller den yngsta kyrkan på landsbygden är Fårö kyrka som uppfördes på 1300-talet.

1400-talet

Nedgången i handeln för Visby som började under 1300-talet märktes allt mer under 1400-talet och återspeglades också när det gäller stadens kyrkor. Ryska kyrkan överges, möjligen på grund av en brand, och 1461 meddelas från Novgorod man inte längre har någon nytta av kyrkan. Under åren 1534-1534 rivs kyrktornen för S:t Hans och S:t Per på order från länsherren Henrik Rosencrantz. S:t Mikaels kyrka förstörs av kanoneld från Wisborgs slott 1448-1449, men återuppbyggs. Helgeands kyrktorn kapas och byggs om, det är dock osäkert när det sker. Solbergaklostret överges under början av 1400-talet och nunnorna flyttar in till staden. S:t Jakobs kyrka överges i slutet av 1400-talet och ersätts av S:ta Gertruds kapell, som uppförs under slutet av 1400-talet. Wisborgs slott byggs huvudsakligen under 1400-talet och då uppförs också slottskapellet.

Kyrkornas användning

Församlingskyrkor

Någon kyrka kan ha byggts som s.k. faktorikyrka (köpmannakyrka) och sedan blivit församlingskyrka.

S:t Hans	Kyrkan uppfördes som gotländsk församlingskyrka i södra staden.
S:t Per	Kyrkan uppfördes som tysk församlingskyrka i södra staden.
S:t Lars	Sankt Lars uppfördes som gotländsk församlingskyrka i centrala staden. Kyrkan kan möjligen ursprungligen byggts som faktorikyrka.
Drotten	Kyrkan uppfördes som tysk församlingskyrka i centrala staden
S:t Clemens	Kyrkan uppfördes som gotländsk församlingskyrka i norra staden.
S:ta Maria	Sankta Maria uppfördes först som en tysk gästkyrka men kom sedan att ersätta S:t Nicolai och som tysk församlingskyrka.
S:t Olof	Kyrkan uppfördes som församlingskyrka för de boende i området omkring nuvarande DBW:s trädgård. Förmodligen bodde huvudsakligen gotlänningar i området.
S:t Mikael	Kyrkan uppfördes som församlingskyrka för de boende i södra delen av Klinten.
Ryska kyrkan	Ryska kyrkan kan ursprungligen ha varit faktorikyrka men var förmodligen även församlingskyrka för den ryska befolkningen i staden.

Konventskyrkor

S:t Nicolai	Kyrkan uppfördes som tysk församlingskyrka i norra staden, men på grund av en stor brand i kyrkan avbröts arbetet. Kyrkan övertogs av dominikanerna efter branden och de byggde färdigt kyrkan som en konventskyrka för Dominikanerorden.
S:ta Karin	Sankta Karin uppfördes som en konventskyrka för Franciskanerorden.
S:t Jakob	Kyrkan uppfördes som kyrka för svärdsriddarorden men blev sedan konventkyrka för Begginerorden och ytterligare senare för Solberganunnorna.
Solberga kyrka	Solberga kyrka uppfördes som en konventskyrka.
S:ta Gertrud	Kyrkan uppfördes först på 1400-talet som konventskapell för Solberganunnorna.

Hospitalskyrkor

S:t Göran	Kyrkan uppfördes som hospitalskyrka för spetälska.
Helge And	Helge Ands kan ha uppförts som kyrka för svärdsriddarna. Kyrka var hospitalskyrka för Helgeandshospitalet. Efter det att kyrkan blev förstörd 1611 av en brand uppfördes ett kapell för hospitalet för åren 1627-1783.

Wisborgs slottskapell uppfördes på 1400-talet som kyrka för de boende på slottet.

I takt med att befolkningen blandades genom ingiften kom även tillhörigheten till en viss församlingskyrka att luckras upp.

Kyrkornas byggnadsstil

Westfalisk stil, romansk eller gotisk

De flesta kyrkorna byggdes först som en romansk kyrka med kor, långhus och torn, där koret hade en halvrund absid och fönster med runda bågar. Stilen var enligt westfalisk utformning. Vid utbyggnad förstorades först koret, sedan långhuset och sist tornet. Många av kyrkorna fick vid utbyggnaderna gotiska fönster, alltså med spetsiga bågar.

S:t Hans	Kyrkan uppfördes i gotisk stil.
S:t Clemens	Kyrkan uppfördes i romansk stil. Kyrkan har likheter med Lau kyrka.
S:t Per	Sankt Per uppfördes  i gotisk stil.
S:t Göran	Kyrkan uppfördes i romansk stil.
S:t Nicolai	Kyrkan uppfördes först i romans stil och var då byggt med ett torn i väster. Vid ombyggnader ändrades stilen till gotisk och tornet togs bort.
S:ta Karin	Sankta Karin uppfördes först som en romansk kyrka, men vid utbyggnader ändrades kyrkan till gotisk stil.
Drotten	Kyrkan uppfördes enligt romersk stil, men en del fönster som tillkommit i ett senare skede utfördes enligt gotisk stil. Långhuset har likheter med Levide kyrka.
S:t Olof	Kyrkan uppfördes sannolikt i romansk stil.
Solberga kyrka	Klosterkyrkan uppfördes sannolikt som en romansk kyrka enligt förebild från Vreta klosters kyrka.
S:ta Gertrud	Sankta Gertrud uppfördes sannolikt som en romansk kyrka, men osäkerheten är stor, eftersom vi inte vet hur kyrkan såg ut.
S:ta Maria	Kyrkan byggdes först i romansk stil. Senare ombyggnader utfördes i gotisk stil.

Korskyrkor

Korskyrkan liknar i planet ett kors med tornet placerat centrisk över korset, vilket var vanligt för ortodoxa kyrkor.

Ryska kyrkan	Kyrkan hade troligtvis formen som en korskyrka enligt ortodox stil, men utseendet av kyrkan är osäkert.
S:t Lars	Kyrkan är mycket speciell när det gäller stilen. Den byggdes med ett romanskt kor men när långhuset senare uppfördes fick det korskyrkans utformning med tornet central placeras. Efter en brand då tornet rasade ersattes det av ett torn i västra delen och fick då ett utseende mera likt den westfaliska stilen.

Oktogonala kyrkor i två plan

Helge And	Helge Ands kyrka i Visby är tillsamman med Store Heddinge kyrka i Danmark unika kyrkor för Norden. De kännetecknas av ett oktogonalt kyrkorum i två plan. Likheter finns med Karl den stores kyrkopalats i Aachen.
S:t Jakob	Kyrkan eller kapellet uppfördes förmodligen med liknande funktioner som för Helge Ands kyrka.

Kyrkans huvudman

Den katolska kyrkan styrdes inte av varje lands kung eller statsöverhuvud utan av påven i Rom. Påvens ombud i de katolska länderna var en eller flera biskopar. Även om Visby och Gotland var självständiga så gällde det inte fullt ut för kyrkorna och församlingarna. På grund av att Gotland var ett för litet distrikt eller möjligen för att det låg lite för sig självt, så fick ön ingen egen biskop utan kom tidigt att lyda under biskopen i Linköping, förmodligen redan på 1100-talet.

Biskopen hade inspektionsskyldighet över sitt stift. Linköpingsbiskopen skulle besöka Gotland vart tredje år för att granska prästernas yrkesutövning, inviga nya eller ombyggda kyrkor och bevaka kyrkornas räkenskaper. Biskopen hade rätt till ersättning för dessa visitationer. Under sin vistelse på Gotland bodde han i Kapitelshuset vid S:t Drottensgatan. Kapitelshuset var Linköpingsbiskopens residens på Gotland och där höll han sina sammankomster med öns präster, s.k. capitulum. Biskop Hans Brask blev den siste biskopen från Linköping som 1527 besökte Gotland. Efter 1527 tillhörde Gotland inte längre Linköpings stift. Gotland fick sin förste biskop 1572, Moritz Christensen Glad från Danmark som var biskop till år 1589.

Kyrkans finansiering

Kyrkorna kostade givetvis en hel att bygga och underhålla, liksom det fanns kostnader präster och annan personal som arbetade i församlingarna. Men kyrkan var också dåtidens sociala skydd genom fattigvård och sjukvård. Den katolska kyrkan var mestadels rik, vilket säkert gällde även i Visby. Intäkterna kom från många olika källor såsom själagåvor vid dödsfall, ofta i from av donationer. En skatt från jordbrukare, kallad tionde, d.v.s. en tionde del av produktion betaldes in till kyrkan som även kunde vara in natura med produkter från gården. Kyrkan ägde även skog och mark som gav avkastning. Vid olika invigningar av byggnader eller inventarier kunde biskopen bevilja avlat för bön genom att gåvor gavs. Man kunde alltså betala en ersättning för den gottgörelse som prästen ålade den som biktat sig. Många gav heller små gåvor till flera kyrkor än en stor gåva till en kyrka, varvid man kunde påräkna förböner från flera håll.

Kyrkolivet

Kyrkan hade stor betydelse för människorna under medeltiden. Normalt gick man i kyrkan till mässa i sin egen församling varje söndag. Under den katolska mässan i Sverige under medeltiden hölls predikan på svenska, men texter från Bibeln lästes på latin, eftersom Bibeln inte fanns på svenska. Prästen redogjorde sedan om textens innehåll på svenska. Församlingen var högst delaktig under mässan och agerade med egna böner, som skulle bes vid olika moment. Bugningar, knäfall, korstecken och liknande ingick som en del av mässan.

Bikta sig skulle man göra minst en gång om året. Det förekom också att man vandrade runt till flera kyrkor under bön. Ofta fanns gemensamma gosskörer för flera kyrkor och gemensamma utbildningar mellan kyrkorna av pojkar till blivande prästkandidater. Normalt skedde dop i den egna församlingskyrkan. Vid dop i annan kyrka fick man betala till både den och sin egen kyrka. Förmodligen var det därför endast välbeställda som lät döpa sig i S:ta Karin kyrka, som ansågs som lite finare kyrka. Kyrkorna rangordnades med S:ta Maria, då vanligen kallad Vårfrukyrkan, främst, därefter S:t Hans. S:t Clemens och S:t Per med Drotten längst ner på skalan.

Reformationen

Reformationen under slutet av 1520-talet drabbade hårt de flesta av Visbys kyrkor. Det började med att Martin Luthet spikade upp sina 95 teser 1517 på porten till kyrkan i Wittenberg. Då handlade det om avlatsbreven genom vilka man kunde köpa sig fri från synder man gjort. Men det hela utvecklades till att förändra den katolska kyrkan genom att ta bort påvens stora makt över kyrkan och förenkla kyrkorummet, så att besökarna kunde koncentrera sig på gudstjänsten, som inte längre skulle hållas på latin utan på landets eget språk. Olaus Petri från Sverige förmedlade de nya idéerna från Martin Luther till Gustav Vasa. Han blev förtjust i möjligheten att minska kyrkans makt och på riksdagen möte i Västerås 1527, känd som reformationsriksdagen, genomdrevs att svenska kyrkan skulle skiljas från påven och att en del kyrkans stora förmögenheter skulle tillhöra svenska staten. Kyrkorna plundrades på kyrkosilvret, klostren stängdes och munkarna och nunnorna kördes ut och fick klara sig själva. Kyrkorna fick betala ”kyrkotionde” till staten för sina stora jordegendomar som för vissa områden kunde uppgå till 20 % av jorden. Även de fattiga drabbades eftersom det varit kyrkan som stått för fattigvården. Osäkert är om reformation för Gotland styrdes huvudsakligen från Danmark eller från Sverige. Gotland var ju danskt men skötte sig själva i stor utsträckning. Kyrkan däremot lydde under biskopen i Linköping. Reformation genomfördes snabbt i Visby, men på den gotländska landsbygden gick det betydligt långsammare. Man hade ofta en närmare relation till sin kyrka och värnade den mot förändringar.

1500-talet – ett mörkt sekel för Visbykyrkorna

Lübeckarna var ordentligt trötta på Sören Norby, som från Wisborgs slott utövade sjöröveri mot deras handelsfartyg. År 1525 anföll de Visby och tog sig in i Visby. För att hejda lübeckarna och hinna sätta sig i skydd innanför murarna i Wisborgs slott satte väktarna eld på fyra ställen i staden. Två kyrkor, dominikanernas S:t Nicolai, nunnornas S:ta Gertrud och  Helgeandshuset kom att drabbas av branden och förstördes. Man tror att de även plundrade och satte eld på rådhuset vid Stora Torget.

Det stora dråpslaget mot Visbys kyrkor var reformationen som startade omkring 1530. Genom reformation förlorade kyrkorna mycket av sina inkomster, genom att tionde från jordbruket drogs in och att kyrkornas ägor togs ifrån dem eller att de i vissa fall istället fick betala ”kyrkotionde” till staten för de ägor som de fick behålla. Under 1530-talet genomförde länsherren i Visby Henrik Rosenkranz en systematisk konfiskering av de gotländska kyrkornas värdeföremål, vilka skickades till Köpenhamn. Det lär också ha förekommit att borgarna, som under många år betalat till kyrkorna, nu passade på att ta tillbaka lite av insatserna genom att roffa åt sig av inventarierna från kyrkorna. Följden blev att alla kyrkor övergavs förutom utom S:ta Maria, och Helgeandskyrkan. Verksamheten i S:t Hans kunde dock fortsätta ytterligare en tid och det gällde förmodligen också verksamheten för slottskapellet. Klostrens egendomar konfiskerades också av staten. Både Solberga klosters och S:ta Karins kloster egendomar tillfördes staden hospital. Förmodligen var det danske kungen som skickade ett brev någon gång efter 1532 med beslut att de ägor som tillhörde övergivna kyrkor skulle tillfalla Helgeandshospitalet. Verksamheten vid S:t Görans hospital kom emellertid att upphöra enligt ett kungligt dekret 1542 och därefter övergavs även S:t Görans kyrka.

1600-talet

Under 1600-talet hände förmodligen ingenting med flera av de övergivna kyrkorna. De fick stå i fred och sakta förfalla. Stadens invånare var nu fattigare och man hade inte råd att bygga nya hus och därför klarade sig ruinerna från rivning och plundring på annars eftertraktat stenmaterial. En våldsam brand utbryter år 1611 i staden och många hus och delar av ringmuren förstörs. Helgeandanläggning och Helgeandskyrkan får också omfattande brandskador liksom östra tornet i S:ta Maria kyrka. Helgeandsanläggning stängs för återuppbyggnad men kyrkan överges. Ett kapell uppförs 1627 som ersätter Helgeandskyrkan.

Några kyrkor drabbades dock av rivningarna. Redan tidigt tycks S:t Olof ha plundrats på stenmaterial till andra byggen för på Johan Maiers karta av år 1646 finns endast tornet utsatt. Detsamma gäller för S:t Hans- och S:t Pers kyrkor som revs delvis under1600-talet, förmodligen under början av 1600-talet, för på kartor från 1646 och 1696 saknas de båda kyrkorna. Även Ryska kyrkan revs under 1600-talet efter att stått övergiven i 150 år. Slottskapellet förstörs när Wisborgs slott sprängs av danskarna 1679.

1700-talet

Under 1700-talet fortsatte rivningen av ruinera för att komma åt stenmaterial till nya byggnader. Det gick t.o.m. så långt att landshövdingen Grönhagen under 1700-talet uppmanade Visbyborgarna att bygga sig rejäla stenhus med material från de talrika ruinerna i staden i stället för de ”tarvliga” trähus de bodde i. Många av ruinerna användes i allt större utsträckning som upplag och förråd och även som stall och ladugårdar.

Byggmästaren J N Chemnitz tycktes ha förkärlek till ruinernas stenmaterial. Under 1760-talet tog han material från S:t Olofs ruin då han byggde om ett hus åt en köpman, huset som senare blev flickskola och nu är en kommunal musikskola. Den allvarligaste förödelsen inträffade i samband med byggandet av Lythbergska huset, S:t Hansgatan 1, omkring 1770, då byggmästaren J. N. Chemnitz tog sten från S:t Hans och S:t Pers ruiner. Bland annat användes huggna stenar, kapitäl och gravhällar från S:t Hans ruin till byggnaden. Även S:t Mikael revs under detta sekel. Förmodligen stod kyrkan kvar som ödekyrka fram till 1700-talets mitt, då man började riva kyrkan för att använda den som byggnadsmaterial till andra byggnader. Materialet användes bl.a. vid uppförandet av huset vid Södertorg 19 som byggdes 1745. Var det kanske byggmästaren J N Chemenitz som var framme även här och tog stenmaterial från ruinen till sina byggen? År 1795 tillät dåvarande borgmästaren Peter Herman Grevesmühl att byggnadsmaterial fick tas från S:t Nicolais ruin. Troligt är att det var vid detta tillfälle merparten av byggnadens skulpturala utsmyckningar försvann.

1800-talet.

År 1805 fridlystes kyrkoruinerna i Visby. Inledningsvis tycktes det inte ha betytt något som påverkade utnyttjandet av ruinerna. Under första hälften av 1800-talet fortsatte förfallet och underhållet var obefintligt. Ladugårdar med bökande grisar, kor, hästar och dynghögar förekom i många ruiner. Stenmaterial bröts loss och stals och nerfallande stenar och bruk fick ligga kvar. Många bilder finns som visar den tarvliga miljön i ruinerna.

Under mitten av 1800-talet började man städa upp i ruinerna och en del reparationer och restaureringar gjordes i bl.a. Helgeands och S:t Nicolai ruiner. År 1887 öppnades ruinerna för besök mot en avgift av 5 öre.

Underhåll och organisation

Efter fridlysningen har ett flertal restaureringsåtgärder föreslagits, varav vissa genomförts medan andra inte blivit av. Dokumentationen har varit bristfällig från dessa underhållsåtgärder, vilket medför att de kommer att saknas i historiebeskrivningen av ruinerna. 

Under 1900-talet kom det eftersatta underhållet igång. Konserveringsarbeten utfördes för S:ta Karin under 1930-talet och 1957. Förstärkningsarbeten utfördes för Helgeands ruin under åren 1966-1967. En del arbeten under 1930-talet gjordes av arbetslösa mot betalning. Under andra världskriget gjorde en del insatser av vapenvägrare och under 1970- till en bit in på 1980-talet gjordes åter insatser av arbetslösa genom s.k. AMS-arbeten.

S:t Nicolai har genomgått en hel del större förändringar vilka beskrivs direkt under menyn för denna ruin.

Organisationen för ruinernas finansiering av underhållet tycks lite oklar. Ägandet till ruinerna är väl svenska staten. Vid reformationen lade den danska staten mer eller mindre beslag på kyrkorna eller lämnade dem åt sitt öde. Något ansvar för de övergivna kyrkorna tog varken staten eller staden förrän långt in på 1800-talet. Kanske är det staden, och därmed Gotland region. som borde stå som ägare eftersom de står på stadens mark och att staten inte bevakat sina intressen under 400 år. Den centrala organisationen för franciskanorden har dock på senare förhörts sig om ägandet till S:ta Karin, men preskriptionstiden, nära 500 år har gått sedan de lämnade kyrkan, är väl rimligen förbrukad. Dessutom meddelade konung Fredrik 1532 att han skänker klostret till staden och med det menade han säkert även den övergivna kyrkan.

År 1880 ställdes ringmuren och ruinerna i Visby formellt under Kungl. Vitterhetsakademiens beskydd. I samband med detta tilldelades de ett ordinarie statligt anslag för vården. På 1900-talet har ruinernas underhåll finansierats via medel från Kungl. Vitterhetsakademien och sedan 1949 även från Visby stad genom årliga mindre donationer. År 1955 påbörjas en större privat donationsperiod genom bankiren Tage Cervin, som under några år kom att skänka mer än en miljon kronor till ruinernas vård. Vid denna tid fanns således ett brett engagemang där Visby stad, staten och privatpersoner som gav ekonomiska bidrag till ruinvården. Staten har även, som nämnt ovan, gjort mindre insatser för underhållet i form av beredskapsarbeten.

År 1980 tog Riksantikvarieämbetet över förvaltningsansvaret för ruinerna. Sedan Visby blev upptagen på Unescos världsarvslista 1995 har givetvis även Unesco synpunkter på hur världsarvet förvaltas. Länsstyrelsen har engagerat  sig för vårdplaner och Landsantikvarien vid Gotlands Fornsal, numera Gotlands Museum, fungerade som lokal förvaltare med ansvar för tillsyn och som riksantikvarieämbetes samtalspartner.

Finansieringen av det framtida underhållet är osäkert. Enligt gällande vårdplaner (2011?) kommer den långsiktiga förvaltningen av Visbys ruiner att kosta drygt 1,3 miljoner kronor varje år att jämföra med de ungefär 200 000 kronor som erhållits genom statliga medel den senaste tioårsperioden.

Sedan 2015 har Statens fastighetsverk tagit över ansvaret för ruinerna underhåll från Riksantikvarieämbetet som istället är tillsynsmyndighet. Gotlands museum ansvarar för besiktningar och framför förslag till åtgärder. Ett utkast föreligger att införa ett sexårigt program, där två ruiner varje år får en mer omfattande renovering. Men det finns också ett akut behov av renoveringar på flera av ruinerna.

Tillgänglighet till ruinerna

En ökad tillgänglighet till kyrkoruinerna har varit önskvärd av flera orsaker. Ruinerna är ju allas vårt arv och ett ökat intresse kring ruinernas historia och besök av ruinerna motiverar ett fortsatt underhåll av dessa. Genom uthyrning till olika evenemang kan också bidrag till underhållet av ruinerna erhållas. Visby blir även ett intressantare kultur turistmål genom tillgängliga och underhållna ruiner.

En projektgrupp bildades 2011, Ruinprojektet, för att kartlägga möjligheterna till ökad tillgänglighet och konsekvenser för ruinernas slitage samt underhåll och komfort för besökarna m.m. Projektgruppen bestod av representanter från Gotlands Museum, Högskolan på Gotland, Byggnadshyttan, WSP, Tyréns och Exners Tegnestue AS. En diger rapport, Bruk av ruiner, utkom 2012.

En ökad användning av ruinerna har skett sedan en tid tillbaka. I första hand är det medeltidsveckan som banat väg för utnyttjande av ruinerna till olika evenemang såsom eldshower, musik, gycklarspel, barnföreställningar och sagostunder m.m. I takt med ökat behov av platser för sammankomster under Almedalsveckan har också ruinerna kommit till ökad användning. Möjlighet finns att hyra Drotten, Helge And, S:t Clemens, S:ta Gertrud, S:ta Karin, S:t Lars, S:t Nicolai och S:t Per för sammankomster, bröllop, födelsedagsfirande och andra evenemang. S:t Nicolai kan också nyttjas som konsertlokal och S:ta Karin har blivit ett allaktivitetshus med även skridskodisco under vintern, där antalet besökare under ett år uppgått till över 100.000 personer.

Ordförklaringar

Ord som används vid beskrivning av kyrkornas utförande och inredning m.m.

absid		halvrund byggnadsdel med plats för altare, vanlig som koravslutning
absidiol		mindre absid, ofta som utsparning i väggen bakom altaret
ambo		läspulpet, talarstol, föregångare till predikstol
arkad		fortlöpande rad av bågar
arkivolt		valvbåge över portalöppning
attisk profil		pelare- eller kolonnbas bestående av hålkäl
baldakin		skyddstak över en skulptur eller liknande, ofta rikt utsirat
basilika		flerskeppig byggnad med mittskeppet förhöjt, försett med fönster
blindering		dekorativ utsparning i murverket
epitafium		minnestavla över avliden
emporium, empor		upphöjt galleri
faktorikyrka		köpmannakyrka, handelskyrka
gavelröste		den spetsiga översta delen av en gavel
gotisk stil		spetsbågestil
hallkyrka		kyrka där långhusets olika skepp är lika höga
impost		dela av murparti varifrån en valvbåge utgår
kapitäl		dekorativt utformad del av pelare/kolonn/pilaster som bär en båge
konvent		här samma som kloster
kor		den del av kyrkorummet där högaltaret står, rakt avslutat eller med absid
långhus		den del av kyrkorummet där församlingen har sin plats
masverk		spröjsverk av sten, vanligen i fönster
pilaster		pelare som är sammanmurad med en vägg
retabel		altarprynad baktill på altaret, vanligen träsnidade gestalter
romansk stil		rundbågestil
rosettfönster		runt fönster med masverk i dekorativt mönster
skepp		längsgående parallella avdelningar i ett brett kyrkorum, åtskilda av pelare eller kolonner
sköldbåge		valv
stiglucka		portöverbyggnad av sten eller trä i kyrkogårdsmur
strävpelare		utvändigt stöd för att ta emot valvens sidokraft
trabes		bjälke som bär triumfkrucifixet
transept		se tvärskepp
travé		del av kyrkorummet som motsvaras av ett valv
triumfbåge		bågöppning mellan kor och långhus
triumfkrucifix		skulptur av Kristus på korset placerad i triumfbågen
tvärskepp		den tvärställda delen i en korsformad kyrka, även kallad transept
tympanon		slätt eller dekorerat fält över en portal
vimperg		spetsigt gavelfält över portal
ädikula		inramning av en staty eller en relief, där sidorna i ramen består av kolonner