Visby domkyrka

Visby domkyrka ligger vackert nedanför kyrkberget i kvarteret S:ta Maria 23 med adressen Västra Kyrkogatan 2 eller enklare ”Visby domkyrka 621 56 Visby”. Domkyrkan kallas också S:ta Maria kyrka (eller mer fullständigt Visby Sankta Maria domkyrka). Kyrkan är församlingskyrka för Visby domkyrkoförsamling och domkyrka för Visby stift. Visby domkyrka är en vacker, stor och gammal kyrka med lång historia. Trots att mycket om kyrkan inte är beskrivet här, framförallt inte alla inventarier, så är det ändå en omfattande berättelse om kyrkans historia från tidig medeltid till nutid.

På planen nedan finns kyrkans rum och några av föremålen numrerade, väl värda att närmare besöka och studera. Klicka på länkarna, där rummen och föremålen beskrivs och illustreras med bilder. Läs också om kyrkans utbyggnad, utvändiga skulpturer, kyrkklockorna, kyrkoorglar, verksamhet och mycket mer. Se innehållsförteckningen längre ned. Ordförklaringar finns under Ruiner.

Rum i kyrkan
1. Kyrkorummet
2. Högkoret med altaret
3. Pilgrimskapellet
4. Bönekammaren
5. Silverkammaren
6. Sakristian/toalett/personal
7. Hansakoret
8. Swertingska kapellet./Stora kap.
9. Tornkammaren

Föremål i kyrkan
10. Dopfunten, 1200-talet
11. Kristusbild, 1200-talet
12. Portal till sakristian
13. Brudportalen
14. 1599-års kyrkoorgel
15. Målade kyrkofönster
16. Portal huvudingång

Visby domkyrkas omgivning

Kyrkan och kyrkogården upptar en dominerande plats i den norra delen av Visby. Namnen på gatorna intill är anpassade till kyrkan läge och heter Norra Kyrkogatan, Västra Kyrkogatan och Södra Kyrkogatan. På östra sidan finns ingen gata utan där ligger Kyrkberget. Från Kyrkberget, en välbesökt plats, är det en beundrad utsikt över domkyrkan och staden. Domkyrkan syns vida omkring med sina tre torn, dryga 50 meter höga, inte minst från Almedalen. Domkyrkans torn kan ses långt ut på Östersjön, och de är bland det första som skymtas av Visby från båtar som närmar sig staden.

När den första ursprungliga kyrkan började uppföras under 1170-talet på platsen för nuvarande domkyrkan var Gamle hamn, nuvarande Almedalen, redan etablerad som en betydande hamn för handel och försvarstornet Kruttornet samt ett liknande försvarstorn vid Gamla Residenset fanns redan byggda. Ringmuren var dock ännu inte byggd, men några kyrkor, S:t Hans, S:t Clemens och S:t Per fanns sannolikt redan uppförda.

Vår kära frus kyrka, medeltiden

Kyrkan uppfördes i fyra etapper under medeltiden och var i stort sett färdigbyggd under början av 1400-talet.

Kyrkans byggetapper

Första kyrkan, en köpmanskyrka
Bakgrunden till att bygga en ny kyrka var att tyska köpmän och sjömän som besökte Visby behövde tillgång till en kyrka. En sådan typ av kyrka kallas ofta faktori- eller köpmanskyrka. En direkt orsak till bygget anses vara att köpmännen inte fick använda S:t Pers kyrka, som var församlingskyrka för de tyskar som bodde i Visby. Motståndet kom från de tyska församlingsmedlemmarna. De andra två byggda kyrkorna i Visby var församlingskyrkor för gotlänningar i norra resp. södra delen av staden. Pengar till kyrkbygget samlades in på de tyska skepp som anlände till Visby. Kyrkan, som alltså började byggas omkring 1170, var färdig först i början av 1200-talet. Orsaken till den långa byggtiden var finansieringen som gick långsamt. Köpmanskyrkan var en treskeppig basilika med tvärskepp och absidförsett kor i öster samt torn i väster, uppförd i romansk stil. Förebild för kyrkobyggnaden var kyrkor i Sachsen och Rhenlandet. Av denna första kyrka återstår tvärskeppets gavlar i norr och söder, pelare och valv i det inre samt västtornet upp till översta rundbågsfrisen. Fint bevarad och sevärd är den norra tvärskeppsportalen med dess fina tärningskapitel och sockellisten som dragits runt portalen. Man ser den från genomgången till sakristian. Kyrkan byggdes av grå finkornig kalksten som bröts i stenbrotten norr och öster om staden.

Tysk församlingskyrka
Den tyska befolkningen i Visby växte kraftigt under början av 1200-talet, och man började bygga en kyrka även för den tyska församlingen i norra delen av staden omkring 1220-1230, kyrkan som fick namnet S:t Nicolai. S:t Nicolai byggdes således ungefär samtidigt som köpmanskyrkan blev färdig. Under uppförandet av S:t Nicolai uppstod en kraftig brand och man avbröt kyrkobygget. Den tyska församlingen vädjade då till linköpingsbiskopen Bengt Magnusson om att istället få överta köpmanskyrkan som tysk församlingskyrka. I samband med att biskop Bengt invigde köpmanskyrkan till Jungfru Marias ära 1225, gick han med på tyskarnas önskemål om än med vissa restriktioner. Kyrkan kom efter detta att ibland kallas Tyska kyrkan men kallades mera allmänt under medeltiden ”Vår kära frus kyrka”. Kyrkan kom dock inte att användas endast som tysk församlingskyrka utan också för gotlänningar. Man ordnade en tysk kyrkoherde för den tyska församlingen som utgjorde 2/3 av medlemmarna och en för den gotländska för den resterande tredjedelen.

Första utbyggnaden
De flesta kyrkor byggdes först som en mindre kyrka som sedan byggdes större i takt med växande befolkning om ekonomiska möjligheter fanns. Den Tyska kyrkan var inget undantag och redan efter ett fåtal år efter invigningen påbörjades en utvidgning av koret omkring 1230. Det gamla absidkoret revs och uppfördes som ett kvadratisk kor med rak altarvägg samtidigt som tvärskeppet fördubblades. I vinklarna mellan tvärskeppet och koret restes två nya torn år 1242. Något senare, omkring 1250, insattes en ny portal i det gamla tvärskeppets sydgavel, den så kallade Brudportalen. Dessa delar ingår obetydligt förändrade i dagens domkyrka.

Andra utbyggnaden
Efter någon tid var det dags för nästa utbyggnad nu under mitten av 1200-talet. Basilikan byggdes om till en treskeppig hallkyrka. Arkadbågarna mellan skeppen breddades och höjdes. Sydportalen återanvändes i något förändrat skick på motsvarande plats i den nya sydmuren, vilket kan ses från kapellet. Av hallkyrkans höga och smala fönster finns två bevarade i väggen mot kapellet och ett tredje i nordväggen bakom orgeln.

Swertingska kapellet och Stora kapellet
På kyrkans sydsida byggdes en förhall, även kallat ett kapell. Här går uppfattningarna isär om vem som uppförde kapellet och därav vid vilken tidpunkt som uppförandet skedde. Fram till 1978 har kapellet av forskare kallats Maria kapellet eller vanligen Swertingska kapellet, namnet uppkallat efter bröderna Swerting som man ansåg hade bekostat kapellet. De två bröder Simon och Gregor Swerting, söner till den tyske borgmästare i Visby Herman Swerting, som halshöggs på Rolandstorget 1342 under Visby blodbad, fick 1349 tillstånd av påven Clemens VI att i kyrkan grunda ett kapell. Kapellet uppfördes för att hedra Herman Swerting, som av många ansågs ha behandlats alldeles för grymt. Det bekostades och byggdes av bröderna för att ge frälsning av egna och förfäders själar och en nödvändig syndabot för faderns absolution (ung. förlåtelse av en präst). I tillståndet ingick också att betala för en kaplan (ung. kapellpräst) som skulle sköta om kapellet.

Läs om varför Stora kapellet bör kallas Swertingska kapellet.

Tredje utbyggnaden
Omkring 1350 påbörjades tredje utbyggnaden som omfattade den stora förhallen kallad Swertingska kapellet eller Stora kapellet. Det kallades under medeltiden för Mariakapellet. Med denna utbyggnad infördes den gotiska stilen. Det påverkade exteriören genom en rikt smyckad sydportal, stora masverksförsedda fönster samt strävpelare med vattenkastare. Även interiören påverkades med stor rymd, mycket ljus och konstrikt dekorerade kapitäl och slutstenar i valven. Sannolikt skedde samtidigt med kapellbygget en påbyggnad av mittskeppsmurarna, så att kyrkan utifrån sett åter kom att se ut som en basilika. Samtidigt förhöjdes också de två östtornen med ett par våningar under åren 1362 – 1423. Man ville att ”Vår kära frus kyrka” skulle ha ett mer dominerande utseende i stadsbilden. Man anslöt till nya strömningar som då rådde inom byggnadskonsten. Genom påbyggnaden fick man en väldigt stor kyrkvind ovanpå kyrkans valv, som man kunde utnyttja som lagerutrymme för handelsvaror. Varorna togs in genom hissportar. En hissbom vid östgaveln rekonstruerades vid sekelskiftet och påminner om detta. Det var inget ovanligt att man använde kyrkor som varulokaler under medeltiden, och Sankta Maria användes på detta sätt av det tyska köpmansgillet, som hade sitt centralmagasin där. De förvarade även sin kassakista, sigill och privilegiebrev uppe på vinden. Under vintersäsongen förvarades även den i Novgorod belägna handelsgården Peterhofs kassakista. Kistan låstes med fyra nycklar, vilka fram till omkring år 1290 omhändertogs av representanter för städerna Visby, Lübeck, Soest och Dortmund. Då kista skulle öppnas krävdes att alla fyra representanterna närvarade.

Kyrkans förändringar

Köpmankoret
Ytterligare en del förändringar av kyrkan utfördes under medeltiden. Vid mitten av 1300-talet utvidgades de flesta fönstren i långhuset och försågs med masverk och med glasmålningar, vilka inte längre finns kvar. De nuvarande färgade glasen sattes in 1983-1984. Kring ett av fönstren på nordväggen finns rester av ornamentala medeltida kalkmålningar, de enda i sitt slag som bevarats. År 1423 byggdes västtornet på så att de blev högre upp till nuvarande höjd. Ett mindre kapell, byggdes i vinkeln mellan Stora kapellet och kyrkans södra fasad. Tidpunkten för uppförandet av detta nya kapell är osäkert, men det är uppfört senare än det Swertingska kapellet, sannolikt under början av 1400-talet. Det vet man eftersom murarna är gjorda stumt mot det då befintliga Swertingska kapellet. Det nya kapellet kom till genom att man rev ner ungefär fyra meter av kyrkans yttermur och murade upp stenarna på nytt som en ny yttermur i det nya kapellet. Det mesta sannolika är att kapellet bekostades av rådmannen Henrik Munter och hans syster Heseke enligt ett testamente från 1427 (Yrwing), för att förböner skulle läsas gällande syskonen Munter och deras vänner. Kapellet kom senare att kallas Köpmankoret.

Kyrkan är ”färdigbyggd”
”Vår kära frus kyrka” hade således under början av 1400-talet fått sin i huvudsak slutgiltiga storlek med de yttre måtten längd 55-55,5 meter och bredd exklusive kapell och sakristia 23,9-24,7 meter, med största bredden i långhusets östra del. I stort var kyrkan färdigbyggd men senare gjordes tillbyggnader för sakristian och andra kompletterande rum. Västtornet inklusive tornhuv och spira når en höjd av 58 meter och östtornen en höjd av 54,5 meter. Under början av 1400-talet hade den tyska och den gotländska församlingen blivit ungefär lika stora, men totalt hade församlingen minskat och man bestämde därför 1429 att bara ha en gemensam kyrkoherde.

Sankta Maria kyrka, 1500-1700

Reformationen

Reformation som genomfördes under början av 1500-talet drabbade kyrkorna i Visby hårt. Kyrkorna plundrades på kyrkosilvret, klostren stängdes och munkarna och nunnorna kördes ut och fick klara sig själva. Kyrkorna fick betala ”kyrkotionde” till staten för sina stora jordegendomar, som för vissa områden kunde uppgå till 20 % av jorden. Även de fattiga drabbades eftersom det varit kyrkan som stått för fattigvården. Många av kyrkorna övergavs och kunde inte längre underhållas. Församlingarna minskade och de insåg att de inte kunde klara av att underhålla mer än en kyrka. Fattigdomen hade också brett ut sig under de danska länsherrarnas på Wisborgs slott hårda beskattning. Valet om vilken kyrka som skulle behållas och underhållas stod mellan S:ta Maria och S:t Hans. Valet föll på S:ta Maria som var stor, centralt belägen och regelbundet byggd. När Visby stift inrättades 1572 upphöjdes S:ta Maria till domkyrka, men det var först på 1800-talet som kyrkan började kallas Visby domkyrka.

Bränder och underhåll

Kyrkan brinner
Under medeltiden utfördes endast sådana byggnadsarbeten som orsakades av brand eller normal förslitning. Dessa underhållsarbeten vet vi inte så mycket om. Underhållsarbeten från 1600-talet och framåt är bättre dokumenterade. En brand 1611 skadade östra delen av kyrkan, som alltmer nu kallades S:ta Maria kyrka. Östtornens huvar måste på grund av branden byggas om. Två fönster i den västra delen togs upp 1630. År 1639 förfärdigades alla torntrapporna. På 1720-talet renoverades det västra tornet. År 1744 inträffade en ny brand. Natten mellan den 6 och 7 augusti syntes ett förfärligt eldsken uppe på Klinten. Det var en hemsk syn för de, som mitt i natten, fick bevittna hur snabbt elden spred sig och sprakande fick fäste i trähusen. Människor ropade och grät och snart började kyrkklockorna ljuda över staden. Gnistor från elden spred sig till kyrkans västtorn som eldhärjades rejält ända ner till översta valvet. Efter branden byggdes västtornet upp på nytt och fick den nuvarande tornhuven.

Tuppen och branden
Skräddaren Holmberg kunde senare berätta hur elden uppstått. Han hade tidigt på morgonen sett en kvinna komma vandrande in mot staden med en korg över armen och i korgen fanns en eldröd hane. När kvinnan tog duken av korgen flög den eldröda hanen ut och satte sig på kyrkan, varefter den ödeläggande branden bröt ut. Det sägs att det som minne av den händelsen uppsattes en torntupp, som fortfarande pryder spiran på huven till kyrkans västtorn.

Sakristian byggs
År 1761 erhöll Swertingska kapellet en barockgavel efter murarmästare Johan Hamgrens förslag. Kyrkans inre renoverades 1765. De två små sakristiorna intill koret ansågs för små och fuktiga, varför man 1774 bestämde att bygga en ny sakristia. Ett förslag från kyrkoföreståndaren Lars Fåhraeus godkändes. Det var en låg byggnad i kalksten 20 x 16 alnar stort med ett snedtak. Byggnaden inrymde ett stort rum med två fönster på varje sida och två kakelugnar. Ingång till sakristian kunde ordnas genom att en igenmurad portal, den gamla tvärskeppsportalen, åter kunde öppnas upp. Byggnaden stod färdig 1778 och fanns kvar till år 1900.

Visby domkyrka, 1800-2000

Restaureringar

Kyrkan i dåligt skick
År 1802 ansågs kyrkan vara i dåligt skick, bland annat var tornhuvarna och taken så rötskadade att de ansågs farliga och golven i kyrkrummet var på grund av de många gravarna därunder i uselt skick. Flera av bristerna avhjälptes de närmast därefter följande åren. 1816 påbörjades en restaurering som dock snabbt fick avsluts eftersom medel saknades. På 1820-talet lagades fönstren och trasiga masverk. I Swertingska  kapellet lagades masverken med ek. En stor renovering genomfördes 1831–1832, den kom att kritiseras hårt av konsthistorikern Säve, då byggnadshistoriska spår avlägsnades bland annat på mittpelarna, som höggs rena från anfang. Golven lades om och gravstenarna flyttades och höggs om (flera såldes också som byggnadsmaterial), väggytorna vitlimmades, delar av altarprydnaden togs bort och fönstret bakom altaret spikades delvis igen. Två läktare revs, bänkarna byggdes om och överflödig inredning såldes på auktion. Under mitten av 1800-talet förnyades murfoten och sockellisten runt hela kyrkan.

Restaurering av Gustaf Pettersson
En stor inre restaurering efter förslag av arkitekt Gustaf Petterson, kom till stånd 1890-1893 då bland annat golven åter lades om, samtidigt installerades ett nytt värmesystem. Putsen på väggar och valv lagades och avfärgades, korets väggar och valv målades om av C. W. Pettersson efter ritningar av E. Bergh. Stenytorna frilades från färg. De västra pelarna kläddes med nyhuggen sten. Långhusets emporvåning öppnades upp och en skiljevägg i Swertingska kapellet togs bort. Högaltaret flyttades och altarprydnaden togs bort, kyrkbänkarna och orgeln renoverades och övrig inredning omdisponerades. Korets gotiska fönster rekonstruerades och försågs med nya glasmålningar av glasmästare Carl de Bouché från München 1892.

Restaurering av Axel Herman Hägg
Under åren 1899-1903 genomfördes en yttre renovering efter förslag av den gotländska konstnären och arkitekten Axel Herman Hägg. Barockgavlen vid Swertingska kapellet från 1761 återställdes vid denna renovering i engelsk nygotisk stil. Renoveringen var ett ambitiöst försök att återföra kyrkan till dess medeltida utseende. Fasaderna frilades från puts och nya stenskulpturer höggs och sattes upp och sidoskeppens tak sänktes. En helt ny altartavla kom till 1905 ritad av Hägg. Hägg gjorde också ritningar till nuvarande sakristian, som uppfördes som ersättare för den gamla som revs 1900. Den nya sakristian, som uppfördes i engelsk nygotisk stil, innehöll även en pastorsexpedition. År 1927 gjordes en tillbyggnad till sakristian med ett arkivrum mellan kyrkan och pastorsexpeditionen.

Restaurering av Erik Fant
Under åren 1944-1945 restaurerades kyrkan invändigt, efter förslag av arkitekt Erik Fant. Väggar och valv målades och nya kyrkbänkar tillverkades av valnöt. Ny orgelläktare och altarskrank tillverkades också av detta träslag.

Restaurering av Jerk Alton
Under åren 1979-1985 utfördes en omfattande ut- och invändig restaurering med Jerk Alton som arkitekt. Den innebar ingen väsentlig förändring av kyrkans yttre och även invändigt var förändringarna få. Den mest markanta förändringen var att Swertingska kapellet avskiljdes till ett särskilt gudstjänstrum med ny inredning. Vid restaureringen byttes taken, murverken förstärktes, fasaderna rengjordes och masverk rekonstruerades. Väggar och valv rengjordes och man tog fram muralmåleri. Inredningen i långhuset byggdes om samt restaurerades böne- och silverkammaren, vilka båda flankerar koret. Swertingska kapellet försågs med nya glasmålningar. Sakristians inredning gjordes om helt med samtalsrum, textilkammare, arbetsrum, kapprum med toaletter samt rum för värmecentral och elcentral. På vinden byggdes svalgångar ovanför arkaderna. Belysningen kompletterades och nytt värmesystem installerades. Högtalarsystem installerades i kyrkan och i ett av tornen installerade Telia Sonera upp en basstation för mobiltelefoni. De nuvarande färgade fönsterglasen insattes 1983-1984 och de nuvarande glasmålningarna i Swertingska kapellet utfördes av Pär Andersson under åren 1985-1990. På senare tid har skadade partier av fasadmurverket ersatts med nyhuggen sten.

Restaurering 2013-2015
Under 2013–2015 har en omfattande restaurering av Visby domkyrka S:ta Maria gjorts med Byggnadshyttan som generalentreprenör. De första etapperna av restaureringen omfattade fasadarbeten på kyrkans östra, norra och delar av den västra fasaden. Till största delen rör det sig om rengöring av murverken samt lagning och utbyte av fogbruk. De vid 1980-talsrestaureringen tillkomna underhållsvagnarna på tegeltaken har avlägsnats. Interiören i stora kyrkorummet, vars väggar och valv var kraftigt nedsvärtade, har gjorts rena, och el- och värmesystemen har setts över och kompletterats. I sakristian har ett nytt ventilationssystem installerats och körsalen i övervåningen har byggs om för att bättre passa den nuvarande verksamheten. På vinden har ett klimatstyrt förvaringsrum för delar av kyrkans innehav av textiler inrättats. Arbetena under 2015 omfattar åtgärder på den södra och resterande delar av den västra fasaden, samt med en invändig rengöring av Swertinska kapellet. Under slutet av 2015 var en ny orgelläktare färdigbyggd i kapellet kombinerad med ett tekniskt förrådsutrymme placerat under orgelläktaren. Förrådsutrymmet var avsett att inrymma extra stolar, bord och annat material som tidigare förvarats utanför kyrkan.

Kyrkklockorna och klockspel

Klockringning har sedan kyrkor började byggas förekommit i våra kyrkor. Ringningen har haft och har väldigt olika innebörd. Kyrkklockorna ringer med uppmaning till gudstjänst, till glädje vid bröllop, till sorg vid begravningar, till fara vid brand och vid krig och för att hedra eller påminna om stora mänskliga lidande och katastrofer, och inte minst för att välkomna det nya året under nyårsnatten.

Klockorna i Visby domkyrka
Kyrkan har tre svängande klockor i västtornet, en klocka för klämtning i Swertingska kapellets (Stora kapellets) takryttare, en numera avställd slagklocka i västtornet och ett klockspel med 45 klockor i syöstra tornet. De tre klockorna i västtornet, Storklockan, Mellanklockan och Lillklockan svänger samtidigt, samringning, och det är dessa klockor vi normalt hör vid klockringning från Visby domkyrka.

Storklockan
Den nuvarande Storklockan är gjuten år 1897 av K. G. Bergholtz & Co i Stockholm. Klockan har en höjd av 138 cm med diameter 163 cm och väger 2 380 kg. Den avger tonen ”ciss” vid ringning. Den tidigare Storklockan var gjuten 1745 och hade anskaffat efter branden 1744, då kyrkans samtliga fyra klockor förstördes. Denna äldre Storklocka hade skadats av en apparat kopplad till klockan för brandlarm och smältes ner och användes vid gjutning av den nuvarande Storklockan.

Mellanklockan
Mellanklockan är gjuten 1745 av Gerhard Meyer i Stockholm. Den har en höjd av 127 cm med diametern 138 cm och väger 1 446 kg. Den avger tonen ”dess” vid ringning. Mellanklockan är omgjuten av den klocka som förstördes i branden 1744.

Lillklockan
Lillklockan är gjuten 1783 av Gerhard Meyer i Stockholm. Den har en höjd av 111 cm med diametern 120 cm och väger 950 kg. Den avger tonen ”F” vid ringning. Den ringdes första gången midsommarafton 1784. Klockan tillkom genom en privat donation av Christian Berg och hans hustru Marg Berg född Stadsberg.

Klockmalm
Klockmalm är en legering bestående av 78 % koppar och 22 % tenn. Det berättas att man ibland samlade in silver för att ge klockan en extra fin klang, men det var ett smart trick, som kunde ge gjutaren en extra bonus. Tillverkningen går oftast fortfarande till så, att man gör en modell av vax, som bakas in i lera. Leran torkas och bränns. Vaxet rinner ut och utrymmet fylls med metall varefter lerformen slås sönder. Klockan är ju ett instrument med en slagton och ett antal undertoner. Den kan vara stämd i dur eller moll. Tonhöjden bestäms förstås av klockans storlek, men den kan finstämmas genom att man filar på nederkanten.

Slagklocka för tornuret
Det finns en klocka i västtornet som inte längre används. Klockans ålder och härkomst är okänd. Den användes först som slagklocka för klämtning, men lånades ut till staden av församlingen 1889 för att användas vid brandsignalering. Den monterades då på en galge vid gaveln till dåvarande Slöjdskolan på Klinten. Klockan spräcktes av en olyckshändelse 1903. Staden såg till att den göts om, och den fick då inskriften ”OMGJUTEN AF JOH. A. BECKMAN & CO STOCKHOLM 1903”. När den inte längre behövdes som larmklocka för brand magasinerades den, för att 1954 överlämnas till domkyrkan. Den monterades då i västtornet och användes som slagklocka för tornuret fram till 1960, då klockslagen kom från det nya klockspelet.

Klockan för klämtning
Som ersättning för den klocka som lånades ut till staden för brandsignalering lät man beställa en ny klocka. Den nya klockan för klämtning, som monterades i Swertingska kapellets takryttare, är gjuten 1904 av Johan A Beckman & Co i Stockholm. Den har måtten höjd 45 cm, diameter 36 cm och vikt 31 kg. Den var länge oanvänd och försågs först 1984 med hammare för klämtning.

Sankta Marias urverk
Vid tornbranden 1744 förstördes jämte mycket annat ett urverk. Kyrkan hade fått ett urverk, färdigbyggt 1632, av Martin Seier makare, ett ”seier verk”. Det byggdes om och förbättrades 1734-1735 av Samuel Norby. Urverket hade en slagmekanism som angav dygnets timmar. Efter branden såldes tillvarataget järnskrot, bl a resterna av Norbys urverk, till rådmannen och kyrkorådsledamoten Lars Fåhraeus, som lät laga upp urverket och skänkte det till kyrkan 1747. Det förvaras nu på kyrkvinden.

Klockspelet
Ett klockspel anskaffades 1960 med 42 klockor och sattes upp i sydöstra tornet. Efter två år utökades antal klockor till 45 stycken. Klockspelet kan spelas både manuellt från en spelkammare direkt under klockvåningen och automatiskt med elektrisk styrning. Den största klockan före utökningen väger 268 kg och har inskriften: ”SJUNGEN OCH SPELEN TILL HERRENS ÄRA/ DETTA KLOCKSPEL / HAR SKÄNKTS TILL SANCTA MARIA DOMKYRKA /AV SVENSKA HANDELSBANKEN OCH / GOTLANDS BANK /DET HAR UPPSATTS ÅR 1960 /DÅ ’ALGOT ANDERBERG’ VAR BISKOP /ÖVER VISBY STIFT”. Klockspelet levererades och sattes upp av AB Westerstrand & söner, Töreboda 1960. Klockorna är gjutna och stämda av Berg Holtz klockgjuteri, Sigtuna. Den holländska klockgjutaren Tuur Eijsbouts gjorde ritningar och medverkade med viss apparatur. De tillkomna klockorna 1962 var större än de tidigare, där den största väger 640 kg.

Ringningsseder
Det finns en instruktion från mitten av 1600-talet för kyrkvärdarna, som ger oss en inblick i den tidens ringningsseder. Där anges bl a vilka avgifter som skall gälla för ringning vid begravningar och bröllop. Ringning med största klockan kostade för 15 min 12 öre smt, med mellanklockan kostade det 12 öre och med lillklockan 8 öre smt. För ringning 30 minuter fördubblades avgifterna. Om brudparet önskade kimgning kostade detta 1 dr smt. För dessa ritningar svarade särskilda ringningskarlar. Klockarens uppgift var att dagligen klämta 12 slag med storklockan ”som skedde i sal mäster Olofs tid” och de ”Förriga tider” och vid stora fester ringa med samma klocka till tolvpredikan. Klockaren skulle också ringa dagligen kl 10 och 5 i S:ta Katarinas klocka. Han skulle också kimba till ”storkyrkotjänsten” och till aftonsången på de stora helgerna.

Yttre utsmyckning och detaljer

Portar *13 14

Portar i väst och norr
Kyrkan har sex ingångar, en i väster, tre i norr och två i söder. Den västra, Tornportalen, finns i västtornet och är rundbågig. På västtornet norra sida, med en trappa framför, finns en liten anspråkslös rundbågig ingång till en murtrappa, som leder från långhuset upp till tornets övre våningar. Den andra  porten åt norr finns i långhuset, som har en portal i nordvästra delen med ett säreget utseende, vilket beror på åtminstone två ombyggnader som skett tidigt i kyrkans historia. Denna portal används sällan. Den tredje porten på norra sidan är en ingång in till ett förrum, som förbinder kyrkan med sakristian. Ingången omges av smäckra pelare med de fyra evangelisternas symboler på de övre delarna. I det spetsbågiga dörröverstycket ses en bild av S:t Nicolai. Alla fyra portar syns på ett foto av norrfasaden nedan före kapitel fönster.

Portar år söder, Brudportalen
Den på södra sidan befintliga ingången, mitt emot sakristians portal, kallades i äldre källor för Bruddörren. Namnet hänger säkert ihop med att portalen användes i samband med bröllop under medeltiden. Då skulle vigseln ske utomhus framför Bruddörren eller Brudportalen, och sedan fortsatte man med brudmässan inne i kyrkan. Ett skrank byggdes 1732 framför brudportalen, det ersattes omkring 1768 av ett litet kapell, som revs 1858. Brudportalen här skjuter fram en meter framför fasaden och täcks av sadeltaket. Portalen är en vidperspektivig portal. Varje sida avtrappas inåt med fyra steg, och i vinklarna står kolonner. Kapitälen är prydda med varandra korsande bladstänglar, ansiktsmasker i lövverk, spiralrankor och lövträd i ett sammanhängande band, som sträcker sig från portöppningen runt portalsidorna ända in till väggen. Baserna är attiska med ornamentalt utformade hörnblad. Längs gavelfältets kant löper en bård bestående av två parallella och på jämna mellanrum hopbundna bladrankor. Över den 233 cm breda dörröppningen ligger ett rakslutet tympanon dekorerat med ett Agnus Dei inom en krans, som hålls av två änglar. En av täckstenarna på sadeltaket utgörs av en gravstensdel med rester av såväl 1400-som 1600-tals text. Färgspår visar, att också denna portal varit rödmålad. Tympanonfältet insattes vid sekelskiftets restaurering och är ritat av Axel Herman Hägg. Dessförinnan fanns där ett slätt, rakslutet tympanon, som var hopsatt med ett par järnkramlor. Det hade brustit 1657 i samband med en reparation. 1858 murades portalen igen på insidan, och ett par av F W Scholander ritade blinddörrar insattes. När portalen vid sekelskiftet åter öppnades, försågs den med nya ytterdörrar, medan de scholanderska dörrarna placerades på insidan. I ytterdörrarnas smide ingår två änglar med språkbanden Siste viator (Stanna vandringsman) och Sursum corda (Upplyften edra hjärtan). Brudportalens sadeltak skär in i ett ovanförsittande fönster, som av den anledningen blivit igenmurat nertill. Portalen är sålunda icke ursprunglig på platsen.

Portar år söder, huvudingången
Kyrkans sjätte ingång är huvudingången, porten på södra fasaden till Swertingska kapellet. Formatet, den överdådliga utsmyckningen och den högtidliga inramningen med ädikulor och skulpturer som täcker strävpelarna, understryker portalens betydelse. I likhet med Brudportalen är den perspektivisk men med ett betydligt mer komplicerat mönster av rundstavar, hålkälar och kanter på sidorna och i arkivolterna. Smygar och båge utgår från samma grundform – tre rätvinkliga avtrappningar – men den undertrycks genom att hörnen är profilerade och dessutom profilerade på olika sätt. Smygarnas och arkivolternas profiler stämmer alltså inte överens. Kapitälbanden är rikt smyckade med figurer, djur och växter. Ytterst på det östra bandet ses Bebådelsen för herdarna och därintill Heliga tre konungars tillbedjan. Sedan följer bladverk med inströdda djurfigurer: en räv eller katt, som tagit en fågel, och en annan fågel, som skrämd iakttar överfallet. På motsatta sidan framställs ytterst en sfinx, i hörnet en fågel, som med huvudet nedåt biter om kapitälbandets vulst och därnäst Flykten till Egypten. Resten av kapitälbandet upptas av vegetationsmotiv med ett oxliknande djur bland träden. Arkivolterna inramas av en spetsig vimperg (ca 65°) med en relief föreställande Jesu uppståndelse högst upp. I de nedre hörnen ser man stora dubbla rosor i låg relief. På vimpergens sidor står på jämna mellanrum fialer med masverksarkitektur på sidorna; den översta har dock i stället på framsidan ett krönt människohuvud med en ängel ovanför och på sidorna växtmotiv. Förmodligen skall bilden föreställa Marie kröning. Också denna portal har varit rödfärgad.

På insidan är öppningen täckt med en flack vinkelbåge. Inga spår av bomrännor kan iakttas. De järnbeslagna portarna härrör från sekelskiftet. I smidet framställs Marie bebådelse. Under ängeln på vänstra dörrhalvan läser man hälsningsorden Ave Maria gratia plena och under Maria på den högra Fiat mihi secundum verbum tuum (Ske mig såsom du har sagt. Luk I: 38). Där finns också initialer syftande pä S Katarina och S Maria, eftersom kapellet antagits vara invigt till deras ära. Av äldre avbildningar framgår att portalen vid sekelskiftet befann sig i ett ganska miserabelt tillstånd. Smygarnas baspartier var praktiskt taget helt sönderfrätta; endast på ett mindre stycke på östra sidan fanns så mycket av profilen kvar, att en säker rekonstruktion kunde göras. Inte riktigt lika illa åtgångna var kapitälbanden, men av figurscenerna återstod inte mycket. Också vimpergens uppståndelsescen var svårt skadad -ytskiktet på reliefen hade delvis spjälkats loss och förstörts – men ingen tvekan kunde råda om vad bilden föreställt. Fialerna var relativt väl bibehållna, låt vara att spetsarna saknades på de flesta. Vid restaureringen nyhöggs portalsidorna liksom hela den skulpturala utsmyckningen så när som på vimpergens rosetter. Också fialerna förnyades. Arbetet utfördes av den tidigare nämnde stenhuggaren Hans Folie frän Tyrolen. Det framgår vid en jämförelse med några på kyrkans vind förvarade originaldelar från portalen, att man så långt det varit möjligt reproducerat originalets motiv, men att utförandet helt fått sin prägel av den rådande tidsstilen. Särskilt markant kommer detta till uttryck i uppståndelsescenen.

Tornen

Västtornet
Västtornets ursprungliga sockel är bevarad på den sida som vetter mot Swertingska kapellet. Sockeln visar samma profil som tväskeppets och långhusets profil, vilket tyder på att tornet ingått i den ursprungliga planen för basilikan. Efter branden 1744 i västtornet ersattes den spetsiga tornhuven 1746 av en delvis kopparklädd trähuv i tre våningar, nuvarande huven, efter förslag av Christian Lotsby. I västtornet finns kyrkans tre klockor, som används vid den vanliga klockringninen. Klockgluggarna befinner sig i tornets översta våning, två åt vardera norr, väster och söder. I tornet finns en utsiktsplattform.

Östtornen
De båda östtornen är varandra mycket lika såväl utvändigt som invändigt. Det nordöstra upptar en något större yta, men i övrigt är det bara detaljer som skiljer tornet åt. Tornen är åttkantiga och innehåller sju avdelningar över varandra. I det nordöstra tornets bottenvåning finns ett rum där man förvarar kyrkans silver och textiler. I mitten av 1400-talet försågs de båda östra tornen med spiror. De båda tornens huvar är allmänt utformade som västtornets huv, men huvarna för östtornen är mera arkitektoniskt genomarbetade, elegantare i formen och rikare dekorerade. Huvarna tillkom år 1761 efter ritningar av skeppsbyggmästaren Johan Reinicke i Visby. I sydöstra tornet finns klockspelet med sina 45 klockor och en spelkammare för att manuellt spela med klockorna.

Swertingska kapellet/Stora kapellet

Fasadarkitekturen för Swertingska kapellet är helt avvikande från övriga av kyrkans fasader. Innan restaureringen kring sekelskiftet 1900, under Axel Herman Häggs ledning, såg sydfasaden helt annorlunda ut i barockstil, men i samband med denna restaurering fick fasaden ett nytt utseende i engelsk nygotisk stil och fasaden försågs med stenskulpturer. Till det mest fascinerande hör de fem skulpterade vattenkastarna på sydsidan, varav tre är original. Förutom den rent praktiska uppgiften att skydda fasaden och murfot för regn och smältvatten från taken, har de också haft ett avvärjande syfte. Där finns lejonet, som med tar sats för att med ett språng tycks kasta sig ut för att angripa en inkräktare. Den gapskrattande djävulen fängslas av två små människokryp med grova rep. Mannen som krupit ut på en stång, för att rädda sig och ett bevingat får med elaka ögon och ett blodtörstig gap och den femte är en liderlig liten djävul.

Genom sitt skrämmande utseende skulle de skydda kyrkan mot illasinnade demoniska makter. Styrkan framställs dels av det ensamma lejonet i fullt språng mot en osynlig angripare och dels i formen av en bunden djävul. Vid pelarna som finns på var sin sida om stora huvudingången finns två nischer, i den västra en staty av Jungfru Maria och i den östra en staty av S:ta Katarina. På mitten av fasaden rakt ovanför porten finns en staty av den tronande Kristus omgiven av knäböjande änglar.

Fasader och tak

Östgaveln
På kyrkan östra gavel finns en Kristusfigur placerad. Den tillkom vid restaureringen 1899-1903 och är huggen i England efter A. H. Häggs ritningar. Materialet är engelsk sandsten. Vid samma renovering ersattes den gamla hissbommen på östgaveln med en ny i ek också den skulpterad enligt Häggs ritningar. Den är formad som ett drakhuvud.

Fönster
Fönster i kyrkan uppvisar en rik provkarta på olika former och stilar. Här visas några exempel på fönster som finns i kyrkan. Den översta bilden visar långhusets norra fasad med fyra synliga fönster, där endast det västligaste fönstret är ett högt och smalt rundbågigt fönster. De övriga är såsom det omgivande murverket klart utvisar sekundärt insatta (och spetsiga bågar =gotisk stil). Alla är fyrdelade och försedda med masverk (spröjs av sten). Av de tre visade fönstren nedan finns det vänstra på kapellets västra sida. Fönstret är fyrdelat med rosetter ovan med sexpass. Det mittersta fönstret finns också på västra sidan och är ett tredelat fönster med mittsektionen högre, däröver tre spetsovala masverk utgående från en central rundel indelade i fyrpass och mot basen avsmalnande parställda spetstrifolier. Det högra fönstret finns på kapellets östra sida och är ett tredelat fönster och däröver rosetter med fem- och sexpass.

Tak
Klerestorievåningen (fönstervåning utan golv) och koret täcks av ett enhetligt sadeltak, sidoskeppen och västtornets gallerier av pulpettak, alla belagda med enkupigt tegel på panel (gotländsk tät bördning). Fram till sekelskiftet låg teglen enbart på läkt och var understrukna med kalkbruk, en metod som kräver ständigt underhåll. Till de i räkenskaperna oftast återkommande utgiftsposterna hör också takens reparation. Under medeltiden begagnade man sk munk-och nunnetegel, och en del sådana förvaras alljämt på kyrkans vind. När de försvann ur marknaden, uppstod problem, hur man skulle ersätta trasiga tegel. 1661 köptes 2 450 tegel från det gamla rådhuset på torget, vilket vid den tiden var starkt förfallet. I råd-huskällaren fanns tydligen ett förråd av munktegel från olika håll. 1718 hämtades 1400 st därifrån och 1722 ytterligare 100, som uppges ha kommit från »Syster-kyrkan». Ännu 1752 var klerestorievåningen täckt med munktegel. Murmästare Chemnitz, som på kyrkorådets uppdrag besiktigade taken, rapporterade, att de gamla munkteglen på övre taket föll ned och slog sönder de nyare teglen på de undre takfallen. Under loppet av 1700-talet företogs en omfattande reparation av hela kyrktaket, varvid munkteglen utbyttes mot modernare, som till stor del importerades från Lübeck.

Vindflöjlar
Alla tre tornen är försedda med vindflöjlar av koppar, omförgyllda vid restaureringen 1979-1985. På västtornet har flöjeln formen av en tupp. Den är utförd i driven och ciselerad kopparplåt med årtalet 1746 i genombrutet arbete på stjärtfjädrarna. Före ovannämnda restaurering var den målad med gul oljefärg. Den tillverkades av kopparslagaren Anders Lind i Visby och förgylldes av målaren Johan Hernell. En tidigare ”väderhane” omtalas 1715, då den blåste av tornet. Östtornens flöjlar av slät kopparplåt är formade som drakhuvuden. De tillverkades 1761 av kopparslagare Abraham Lindholm i Visby.

Inredning och inventarier

Visby domkyrka är en stor byggnad som innehåller en stor mängd föremål både som fast inredning och som lösa inventarier. Många föremål finns synliga i nuvarande kyrkorum, andra föremål finns på kyrkans vind och en del föremål som tillhör kyrkan finns på Gotlands Museum. Det finns också föremål som är tidigare kända, men som inte längre finns kvar. Beskrivningen nedan omfattar endast en mindre del av inredningen och inventarierna med ambitionen att de mest intressantaste delarna finns med i beskrivningen.

Kyrkorummet *1

Kyrkorummet eller långhuset är den del av kyrkan där församlingen sitter och Visby domkyrka inrymmer ungefär 700 sittplatser. Kyrkorummet är treskeppigt, vilket innebär att det finns två rader med pelare. Eftersom alla tre skeppen i långhuset är lika höga i domkyrkan kallas den för en hallkyrka. Antalet fristående pelare är åtta till antalet. Pelarna står delvis inne bland kyrkbänkarna, vilket medför att det finns en del skymda platser. Golvet i travén närmast koret ligger några steg högre än övriga delen av kyrkorummet. Koret, den del där altaret står, har sitt golv ytterligare några steg högre än den nämnda travén intill.

Högkoret *2

Högkoret ligger i östra delen av kyrkan och här finns altaret, den viktigaste platsen i kyrkan.

Altaret
Den nuvarande altartavlan är ritad av konstnären och arkitekten Axel Herman Hägg, som föddes 1835 vid Katthamra gård i Östergarn. Altartavlan sattes upp 1905 och försågs 1907 med målningar utförda av C. W. Pettersson efter förlagor av Hägg. Ett retabel placerades på altaret, även det ritat av Hägg. Huvudmotivet är Konungarnas tillbedjan av det nyfödda Jesusbarnet, omgiven av fyra stående helgon under baldakiner, tillvänster Sankta Birgitta och Sankt Olof och till höger Sankta Katarina av Vadstena och Sankt Nicolai. Axel Herman Hägg har också ritat Folkhögsskolans skolhus i Hemse och Östergarns folkskola.

Den närmast föregående altarprydnaden, skänkt av Jacob Dubbe 1808, förvaras tillsammans med en del andra äldre inventarier på kyrkans vind (uppgång i sydöstra tornet).

Dubbes altare förgicks av ett målat sandstensaltare, utfört av Adam Lang i Burgsvik och skänkt till kyrkan 1682 av landshövdingen Johan Cedercrantz. Bilden föreställer Adams och Evas utdrivande ur paradiset. I den övre delen syns två änglar med en uppslagen bok, i vilken läses: ”Salige äre the som höra Guds ordh och göma the”. Sedan 1911 finns det uppställt i södra tvärskeppets altarnisch – barockaltaret.

Kyrkans altarskåp från slutet av medeltiden pryder sedan 1684 högaltaret i Källungen kyrka.

Pilgrimskapellet *3

Södra tvärskeppet är sedan 2017 inrett till ett pilgrimskapell. Pilgrimskapellet är en del av pilgrimsleden, som sträcker sig mellan S:t Olofsholm på nordöstra Gotland och Visby. Det var på S:t Olofsholm som S:t Olof steg i land för att kristna Gotland. I kapellet kan pilgrimen stanna upp och vila efter en vandring eller innan en vandring. Kapellet är ett grönt rum av växter, porlande vatten och fågelsång. Här finns också kyrkans kalkstensfarkost.

I Pilgrimskapellet finns domkyrkans gamla altare, ett barockaltare, tillverkat av sandsten i Burgsvik 1682, se beskrivning ovan under Högkoret.

Bönekammaren *4

Bönekammaren var ursprungligen en av kyrkans två sakristior, den södra. Den disponerades då av stadskaplanen och församlingens övriga underordnade präster. Efter det att den nya sakristian stod klar 1781, användes rummet till förvaring av kyrkans kassakista och de fattigas kassakistor. År 1845 insattes den järnbeslagna trädörren, som leder in till Bönekammaren. Rummet användes länge som förråd och senast innan det blev Bönekammare kallades rummet för Skrudkammare, där domkyrkans textilier förvarades. Rummet är nu iodningställt till en bönekammare.

Vid ingången till Bönekammaren går en murtrappa upp till kyrkvinden. Se vidare under Övervåningar och vinden.

Silverkammaren *5

Silverkammaren var ursprungligen en av kyrkans två sakristior, den norra. Sakristian var biskopens sakristia, och här förvarades hospitalets kassakista. Innan konsistoriets fick ett rum i Swertingska kapellet 1695, hade man tidvis sina sammanträden här. Inredningen med bänkar, väggskåp och paneler byggdes av snickarmästare Johan Dunderhake 1740. Senare förvarades kyrksilvret i rummet och därav kallas rummet för Silverkammaren.

I södra väggen finns ingången till en murtrappa, som leder upp till första övervåningen i nordöstra tornet, se vidare under övervåningar och vinden.

Sakristian/toaletter/personal *6

Sakristian uppfördes i samband med restaureringar 1899-1903. Under de restaureringar som genomfördes 1979-1975 fick byggnaden helt ny inredning med samtalsrum, textilkammare, arbetsrum för kyrkvärdar, organist och körledare, kapprum med toaletter, rum för värmecentral och elcentral. Detta möjliggjordes genom att pastorsexpeditionen flyttades och golvet sänktes. Genom att golvet sänktes och rumshöjden minskades kunde en övervåning erhållas med övningsrum för kören.

Vid restaureringen påträffades grundmurar till bl.a. basilikan, bipelare, altare(?), en möjlig sakristia, kalkhuset/vedboden samt den sakristia som byggdes 1778.

Hansakoret *7

Hansakoret kallas numera det lilla kapell som ligger i hörnet mellan Swertingska kapellet och kyrkans södra fasad. Det uppfördes sannolikt under början av 1400-talet och kallades ibland Lilla kapellet men vanligtvis Köpmankoret. Efter Hansa katastrofen, då 84 personer omkom (2 överlevde), när ångfartyget Hansa sänktes av en rysk torped en novembernatt 1944 på färd mellan Nynäshamn och Visby, uppsattes en minnestavla över de omkomna i kapellet. Därefter började kapellet att kallas Hansakoret. På Bengt-Göran Holmerts initiativ uppsattes en minnestavla i domkyrkan för de många omkomna baltiska flyktingarna som omkom när de omkring 30 000 flyktingarna flydde över Östersjön under andra världskriget. Tavlor påminner också om alla omkomna från M/S Estonias förlisning under en stormig natt 28 september 1994 då 852 personer omkom, varav 501 var svenskar. En minnestavla finns också med namnen på de gotländska offren vid flodvågskatastrofen i Thailand 2004, då 543 svenskar dog. I koret finns också borgmästare Swertings familjevapen som hänger på södra väggen. Läs mer under Epitafier om de olika minnestavlorna.

Swertingska kapellet/Stora kap. *8

Swertingska kapellet även kallat Stora kapellet uppfördes under mitten av 1300-talet, men kom först långt senare att bli som ett extra kyrkorum i domkyrkan. Det byggdes som en stor förhall till den då i stort sett färdigbyggda S:t Maria kyrka. Det som nu är ingång från kapellet till kyrkan var då huvudentrén till kyrkan. Under 1600-talet var det tydligen ett sädesmagasin, för där magasinet fanns inrättades 1695 ett rum för konsistoriets (ung. styrelse inom kyrkan) sammanträden i kapellets nordvästra hörn, istället för det sädesmagasin som varit beläget där.

I kapellets nordöstra hörn sitter en man som håller en säck sin hand. Mannen hukar under tyngden av de valvribbor som han tycks bära upp på sina axlar. Är det byggherren eller möjligen byggmästaren som bär upp en stor del av kapellet?

Under åren 1979-1985 utfördes omfattande förändringar i kapellet under ledning av arkitekten Jerk Alton. Den största förändringen var att kapellet iordningställdes som ett särskilt gudstjänsrum med plats för 100 personer. Det skulle efter ombyggnaden kunna fungera som gudstjänstrum då antalet gudstjänstbesökare är lågt och för mindre sällskap t.ex. vid begravningar och barndop.

För att öka användbarheten placerades altaret i väster och orgeln i kapellets östra travé. På väggen bakom altaret hänger ett litet krucifix av trä med ringkors, utfört av Bertil Nyström, Slite. På altaret finns ljusstakar och vaser av silver utförda av lbe Dahlquist och Olov Barve, Visby. Altarbrun, altarmatta och predikstolskläde är komponerade av Mia Enström, Visby. Helt ny inredning gjordes efter ritningar av Alton, som även ritade orgelhuset i gotisk stil. Det ombyggda kapellet invigdes trettondagen 1984. Efter restaureringen anses kapellet vara ett av landets vackraste gotiska rum. En orgel införskaffades 1984, Mariaorgeln. Den byttes ut mot Klinteorgeln 1998.

Under sommarhalvåret finns i kapellet café och bokbord.

I samband med renoveringarna under 2013-2015 byggdes en orgelläktare i höjd med kyrkofönstren västra delen av kapellet, dit Klinteorgeln flyttades. Under orgelläktaren inryms nu ett förrådsutrymme.

Under sommarhalvåret är i kapellet café och bokbord.

Tornkammare *9

Tornkammaren förbinds med långhuset genom en vid rundbågig öppning med impostlister, som viker om hörn mot såväl långhuset som tomkammaren. Sockellister saknas. På långhussidan sitter på ömse sidor om bågöppningen två konsoler av huggen kalksten. Det går inte att fastställa, om de är ursprungliga. De torde ha ingått i en bärande konstruktion för en läktare i långhusets västligaste del. Tornkammaren täcks av ett kryssvalv med horisontala hjässlinjer. Det utgår i hörnen från konsoler, av vilka de två på norra sidan har likartad profilering, medan södra sidans har varierande former. Intill Tornkammaren finns på båda sidor dörrar till murtrappor uppåt i tornet.

Läktare och kyrkbänkar

Funtläktaren
En läktare fanns tidigare i den delen av kyrkan där dopfunten nu står. När läktaren uppfördes är mycket osäkert, men troligen var det redan när kyrkan stod färdig under slutet av 1200-talet. Enligt den rekonstruktion som är gjord tror man att läktaren var byggd över en arkad med tre bågöppningar mot mittskeppet. Läktaren kallades funtläktare och var utformad som en baldakin över dopfunten och ett enklare altare som båda fanns under läktaren. Uppgången befann sig på baksidan av läktaren. Från ”läktoriet” lästes episteln och evangeliet och därifrån utfördes den liturgiska sången. När reformationen förändrade gudstjänsordningen och lekmännen behövde tillträde till högaltaret revs två tredjedelar av läktaren. Läktaren rymde då bara tio platser, men den reducerade läktaren användes fortfarande för textläsning, predikan och sång. Dopfunten flyttades vid någon tidpunkt till tornkammaren eller Swertingska kapellet och flyttades senare tillbaka och placerades under den kvarstående tredjedelen av läktaren, där den fortfarande står. År 1679 reparerades läktarskranket som ”skoldrängarna slagit ner” och 1685 lagades ”valvet över dopet”. År 1729 beslöts att director cantus skulle ha sin plats på funtläktaren tillsammans med de bäst sjungande skolgossarna. Ett nytt beslut togs 1737 att läktaren skulle reserveras för landshövdingens och biskopens söner och informatorer samt för förnämare betjänter. Klockaren skulle se till att hålla den låst så att ingen annan kunde använda den. År 1766 var den i så dåligt skick att den fick tas ner och byggas upp på nytt. 1769 målades den nya läktaren av Johan Niclas Weller. Läktaren fanns sedan kvar fram till år 1831.

Kyrkbänkar  
På 1700-talet tillkom i kyrkan många nya bänkar på grund av den stora folkökningen i staden. Bl.a. förlades en artilleribataljon i hamnområdet 1742. Vid vissa tider synes där ha rått nästan kaotiska förhållanden med inte bara bänkkvarteren utan även gångarna till trängsel fyllda med människor. Jacob Hagelund anhöll 1785 på samtliga berörda bänkägares vägnar att få på egen bekostnad uppsätta ett gallerverk på bänkarna för att hindra de i korsgången stående att luta sig mot dem, som satt i bänkarna, och därigenom oreda deras kläder och peruker. Han hänvisade till att ett sådant galler redan fanns i södra mansgången. Vissa bänkar utmärkte sig genom påkostat utförande framför de övriga. Så var t.ex. landshövdingens klädd med rött frisad (ett grovt ylletyg) och liksom landshövdingskans försedd med ett litet bokskåp. Biskopinnans bänk hade klädsel av röd satin. Av speciellt slag var säkert också den sk buren, där bröderna GM och J N Donner (Georg Mathias och Jacob Niklas Donner) 1778 förvärvade bänkrum. Enligt en bänklängd från omkr 1735 var bänkplatserna indelade i åtta klasser för män och lika många för kvinnor.

Manfolks bänkarna:
Den 1 klassen, som är mitt på golvet mot söder, den har uti sig 16 stolar.
Den 2 klassen, som är uti Köpmanskapellet, den har uti sig 6 stolar.
Den 3 klassen, som är under orgeln på södra sidan, den har uti sig 15 stolar. 
Den 4 klassen, som är under Skalkekoret (så kallat), och den har uti sig 9 stolar. 
Den 5 klassen, som är vid Bruddörren på västra sidan, den har uti sig 6 stolar. 
Den 6 klassen , som är vid Bruddörren östan till, den har uti sig 3 stolar.
Den 7 klassen, som är emot kapellet och räcker ned till Bödelskoret, har 9 stolar, 
               som bettlarfolket mest är inrymt.
Den 8 klassen av mansbänkar består av 3ne bänkar och rum är belägen söder om koret 
               över Michael Jöns Enkas grav blev byggd år 1733 uti december månad.

Kvinnfolks bänkarna:
Den 1 klassen, som är mitt på golvet mot norden, har uti sig 16 stolar.
Den 2 klassen, som är vid kordörren, har uti sig 5 stolar.
Den 3 klassen , som är under orgeln emot norden, den har uti sig 16 stolar. 
Den 4 klassen, som är på nordersidan vid muren östan för norderdörren, har uti sig 20 stolar.
Den 5 klassen, som är också på nordersidan vid muren men västan norderdörren, har 7 stolar.
Den 6 klassen , som är uppe hos koret uppå södersidan, den har uti sig 3 stolar. 
Den 7 klassen, till vilken hänförs de klappar eller bänkar uppå golvet, 
               som finns ungefär 44 stycken.
Den 8 klassen, är läktarna, som för detta kallades Skalkekoret

Folkets läktare 
Ovan citerade bänkindelning bestod ganska oför­ändrad långt in på 1800-talet. En och annan ny bänk kunde möjligen pressas in, men den enda egentliga utvidg­ning möjligheten bestod i att bygga nya läktare. Vid 1700-talets ingång fanns förutom orgelläktaren i väster endast en läktare på södra sidan omedelbart öster om ingången från Swertingska kapellet. Den kallades Skalkekoret och disponerades av kvinnor. 1730 flyttades den till norra sidan, och en ny kvinnoläktare med 45 platser byggdes på den gamla platsen. Båda läktarna målades av Johan Hernell och hans dräng 1731. Den främsta bän­ken på den nya läktaren var en fribänk reserverad för landshövdingskan och »högt förnäma familjer». 1739 väcktes förslag om att bygga en ny läktare för artilleribataljonens behov över Bruddörren, men det kom av praktiska skäl aldrig till utförande. Däremot fick Skeppargillet 1752 tillstånd att på egen bekostnad bygga en läktare över konsistorierummet i Swertingska kapel­lets nordvästra hörn för skeppare, styrmän och andra sjöfarande. När skepparlaget genom bänkförsäljning fått sina kostnader täckta, skulle inkomsterna av bänk­rummen tillfalla kyrkan, vilket skedde 1776. Uppgång­en skulle vara ·låst och en nyckel förvaras hos konsis­toriet, så att man kunde kontrollera, att ingen smugit sig upp på läktaren för att i hemlighet avlyssna förhand­lingarna. 1760 förlängdes den norra läktaren fram till västga­veln och 1782 byggdes en ny läktare mellan orgelläkta­ren och Swertingska kapellet och förenades med skeppareläk­taren. 1786, när församlingen hade 4 061 medlemmar, inne­höll kyrkan 1 042 platser. Av dessa krävde artilleriba­taljonen att få disponera 597, vilket kyrkorådet av na­turliga skäl inte kunde gå med på. Många hårda ord växlades mellan parterna, innan frågan fick en snabb och oväntad lösning genom bataljonens förflyttning från Visby 1788. Då blev det t.o.m. överskott på platser. Läktarna försvann successivt under 1800-talet och de sista vid restaureringen 1890-1893.

Körens läktare
Under restaureringen 1890-1893 byggdes, på den gamla orgelläktarens plats mellan långhusets västvägg och det västligaste pelarparet, en ny läktare för enbart kören, medan orgeln placerades på en särskild läktare i nordvästra hörnet. De båda läktarna liksom orgelfasaden ritade av arkitekten Gust Petterson. Körläktaren byggdes om 1945 efter ritning av arkitekten Erik Fant i anslutning till den samtidigt ombyggda bänkinredningen. Den något framskjutande bröstningen erhöll samma typ av speglar som bänkarna. Vid restaureringen 1979-1985 sköts bröstningens mittparti ytterligare fram för att spelbordet skulle få en lämpligare placering.

Övervåningar och kyrkvinden

En påbyggnad av kyrkan utfördes sannolikt omkring 1350. då mittskeppsmurarna höjdes, för att kyrkan utifrån skulle se ut som en basilika. Eftersom långhusets mittvalv bibehölls fick man en stor vind över mittskeppet. De övre våningarna i tornen nås genom murtrappor som finns på båda sidor om tornkammaren i väster och genom murtrappor som utgår från de gamla sakristiorna i öster.

De västra övervåningarna
Den norra murtrappan i västtronet är igenmurad inifrån kyrkan men används för att nå orgelläktaren utifrån via den lilla porten i nordvästra fasaden. Den södra murtrappan används inifrån kyrkan och båda leder till västtornet första övervåning. Denna övervåning står i förbindelse med övre delen av långhusets mittskepp. Från övervåningen finns korta trappor ner till långhusets sidoskepp och via den norra trappan når man orgelläktaren. Genom en port från tornets övervåning når man tornets sidogallerier, där den norra har en murtrappa som leder vidare uppåt i tornet till tornets andra övervåning. Från andra övervåningen finns det en låg förbindelse till kyrkvinden och från denna våning finns det också trästegar uppåt i tornet till tredje, fjärde och femte tornvåningarna. På den femte övervåningen finns en enkel kammare. Den sjätte övervåningen är klockvåningen med torngluggar, så att kyrkklockornas ljud kan höras vida omkring. Ytterligare stegar uppåt finns för att nå utsiktsplattformen i västtornet.

De östra övervåningarna
Nordöstra tornets bottenvåning har ingång från koret med dubbla dörrar. I södra väggen befinner sig ingången till en murtrappa, som leder upp till första övervåningen. De högre upp belägna våningarna är tillgängliga endast från vinden och förbinds med varandra genom trästegar. De tycks aldrig ha varit inredda. Till andra övervåningen kommer man endast genom ett hål i golvet från tredje ovanvåningen. Totalt finns det sju våningarna i Östtornen. Från sydöstra tornets rum, det som tidigare var en sakristia, finns en murtrappa i genomgången mellan koret och sakristian, som går ända upp till kyrkvinden. Tornets första övervåning är iordningställd som förrådsrum. Ingången till övervåningen är försedd med dubbla, mycket kraftiga trädörrar med enkla smidda järnbeslag. De kan mycket väl vara ursprungliga. De följande andra, tredje och fjärde övervåningarna synes aldrig ha varit inredda. I femte och sjätte övervåningarna är sedan 1960 kyrkans klockspel inrymt.

Kyrkvinden
Kyrkvinden är alltså tillgänglig från två håll, dels från västtornets andra övervåning, dels via en murtrappa i sydöstra tornet. Båda ingångarna sitter lågt i förhållande till de uppstigande valvkuporna. Västtornets ingång är dessutom endast 110 cm hög och mycket obekväm. Det beror på att den ursprungligen rundbågiga öppningen vid något tillfälle försetts med en inre raksluten stenomfattning, som avsevärt minskat öppningens storlek. En undersökning har givit vid handen, att öppningen ursprungligen varit 190 cm hög och att dess botten legat 40 cm under den nuvarande tröskelns översida. Slutsatsen härav blir, att ingångens höjdläge bestämts under ett byggnadsskede, som ej räknade med valv i vare sig tornemporen eller mittskeppet. Vinden bildar en från västtornet till korgaveln gående, ungefär jämnbred odelad sal, belyst av högt sittande fönster i långmurarna och ett antal fönster på olika nivåer i korgaveln Höjden uppgår till ca 8 m.

Över långhusdelen står salen med vida spetsbågiga valvöppningar i förbindelse med sidoskeppens låga och mörka vindar. Det finns tydliga spår av ett bjälklag, som delat hela den långa salen i en övre ca 3 m hög och en undre ca 5 m hög våning. År 1639 inköptes bräder till ett loft över valven och 1654 omtalas, att bräder upplagts i förråd på de översta loftet över välvningen i kyrkan. Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning också det undre loftet nyttjats som upplagsplats. I östgaveln har hissportar betjänat båda våningsplanen och i salens östra del står ett vindspel, som använts för att hissa upp material till detta plan. Det torde vara identiskt med det nya vindspel med tillhörande strävor, som jämte ny vindspelsbalk av ek tillverkades 1847. Den nuvarande balken är inte äldre än från sekelskiftet. En del murytor på vinden företer brandskador. Det gäller praktiskt taget hela tornmuren i väster och de delar av högmurarna över koret, som tillhör östtornen. Som omtalats under tredje utbyggnaden av kyrkan användes vinden under medeltiden som ett centralmagasin av tyska köpmansgillet och här förvarades även kassakistor.

Målade kyrkfönster *15

Av de medeltida glasmålningar, som utan tvivel en gång fyllt kyrkans samtliga fönster, fanns fram till restaureringen 1892 endast två små trekantiga rutor av blått glas med gula bårder i blyinfattning i masverkets ytterkanter i fönster nr 3 på långhusets norra sida. Äldre källor har inga uppgifter om medeltida glasmålningar, vilket tyder på att de försvunnit ur kyrkan på ett tidigt stadium. Ett år 1631 omtalat fönster ”i östra änden uppe i kyrkan med Kungl Maj:ts och Danmarks vapen” kan inte ha tillkommit före reformationen. Också detta fönster saknas.

När en del av Swertingska kapellet 1695 inreddes med ett rum för konsistoriet fick det sitt ljus genom det tredelade norra masverksfönstret i kapellets västra fasad. Här insattes då små blyinfattades rutor av vilka de fem i mitten är målade i alla de tre fönsterdelarna. Sedan 1877 förvaras fönstret  på Gotlands museum.

Det dröjde sedan till 1892, innan nya glasmålningar tillkom i kyrkan. l samband med den stora invändiga restaureringen i början av 1890-talet inköptes från Carl de Bouche i München figurala glasmålningar till de tre fönstren i korets östvägg och mönstrade rutor till korets sidofönster samt fönstret över Brudportalen.

Först vid renoveringarna 1979-1985 (de sista 1890) fick kyrkans samtliga masverksfönster färgade fönsterglas i olika mönster och färger efter förslag av arkitekten Jerk Alton. De stora fönstren i kyrkans huvudrum fick ljusbrytande färgade glas av domkyrkoarkitekten Jerk Alton själv.

Kyrkans huvudrum

Glasmålningar i korets östfönster är utförda 1892 av Carl de Bouche i München. Östväggens mittfönster i koret föreställer Kristus på korset omgiven av Maria och Johannes under sol och måne. Scenen är inskriven i en ädikula, som krönes av en kyrkmodell. Även sidofönstrens S:t Petrus och S:t Paulus står i ädikulor. Dominerande färger: rött, gult, blått, violett, vitt. Fig 1.

Swertingska kapellet

Domkyrkoarkitekten, som svarade för restaureringen 1979-1985 Jerk Alton, tog kontakt med konstnären Pär Andersson, Näsåker, för färgsättning av altare, dopfunt, bänkar och väggpaneler i Swertingska kapellet. Per Andersson föreslog att han också skulle få måla fönstren i kapellet och så blev det. Därför har vi nu ett kapell, som i mörka kvällar ser ut som en glad lykta. Enligt beslut av kyrkorådet skulle Swertingska kapellet erhålla glasmålningar i samtliga fem fönster utförda efter förslag av Pär Andersson.

Vinträdet (1986, fig 2)
Fönstret finns i kapellts västra fasad, det norra fönstret. Den vanligaste bilden av ”Livets träd” är vinstocken med oblater och druvor. Fönstret här illustrerar orden i Joh. 15: ”Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen”. Bilden av vinträdet och oblaterna – i de gula banden till höger och vänster – ger en vision av den himmelska måltiden men också av nattvardsbordet.

Det himmelska Jerusalem (1987, fig 3)
Fönstret finns i kapellets västra fasad. I Uppenbarelsebokens två sista kapitel läser vi om ”det nya Jerusalems” härlighet. De röda skyarna är morgonrodnaden. Den nya dagen – dagen utan afton – har randats. När Johannes beskriver det himmelska Jerusalem ser han en stad med tolv portar. Fönstrets stad har hämtat sina drag från Visby. Uppe till vänster tycker vi oss se domkyrkan. Under staden speglar sig Östersjöns vatten. I masverket avbildas Treenigheten. Solen med sina strålar symboliserar Gud. Sonen ser vi som Lammet med segerfanan. Denna symbol är också Visby stadsvapen. Slutligen symboliserar duvan Anden.

Sanningens väktare (1985, fig 4)
Det första fönstret som blev färdigt 1985 bekostades av Gotlands gille i Visby och finns i kapellets södra fasad, det västra fönstret. Fönstret är placerat över ambon, från vilken sanningen skall förkunnas. I eken – en symbol för den kristnes styrka och uthållighet – håller dessa väktare – sångfåglarna – till. Konstnären låter dem representeras av koltrasten. Vars sång kan höras kring domkyrkan under sommarkvällarna. I masverkets mitt ser vi Kristus i en välkänd symbol – rosen. Högst upp i masverket upptäcker vi fem rosor inskrivna i en cirkel – bilden för Kristi fem sår. Utefter fönstersidorna löper böljande blå, symboler för Livets vatten, Ordet.

Örtagårdsmästaren (1990, fig 5)
Fönstret finns i kapellets sydfasad, det östra fönstret. Det är den första påskdagsmorgonen. På den bortvältrade stenen står en ängel som förkunnar att Kristus är uppstånden. Högre upp finner vi Maria från Magdala – synderskan. Hon ser den uppståndne Kristus men tror först att det är Örtagårdsmästaren (Joh. 20:14-16). I igenkännandets ögonblick förvandlas trädgården till paradiset. Fyra keruber med ”det ljungande svärdets lågor” vaktar paradiset. De återfinns i det originella masverket högre upp (1 Mos. 3:24). Högst upp i masverket ser vi sol och måne. Solen står för kyrkan, det nya förbundet och månen för Synagogan, det gamla förbundet.

Apokalypsen (1989, fig 6)
Fönstret finns i kapellets östra fasad. I Uppenbarelseboken 12 läser vi om kvinnan som var klädd i solen och stod på månen. Hon är med sitt barn en bild av Israels folk inom vilket Jesus föddes. Vi ser henne uppe till vänster. Vi läser vidare om en sjuhövdad drake som vill uppsluka barnet. Draken är en bild av Djävulen. Det uppstod en strid mellan Mikael och draken. Mikael syns under kvinnan. I Upp. 13:1 möter vi ännu en sjuhövdad drake. Av texten framgår att det nu handlar om ondskan här på jorden. Fönstret domineras av brinnande Babylon. ”Fallet, fallet är det stora Babylon” – ”…och hon skall brännas upp i eld.” Babylon är ett täcknamn för Rom. ”Vad är vår tids Babylon?” De sju basunblåsande änglarna är omnämnda i Upp. 8. Vid deras basunstötar drabbas jorden av svåra hemsökelser. Över det brinnande Babylon pågår striden vid Harmagedon. Det handlar om slutstriden mellan Gud och det onda. Högst upp skildras den himmelska gudstjänsten kring det triumferande Lammet.

Sakristians portal *12

Porten mellan kyrkan och sakristian är en ursprunglig ingång till kyrkan från norr. Sedd från sakristian förrum är alltså den tidigare utsidan av portalen. Den rundbågiga omfattningen har två språng med mellanliggande kolonn. Sockelns rundstav löper runt portalen, under det att skråkanten bildar en rektangulär yttre ram kring densamma. Det inre språngets hörn format är som en rund stav, som utgår från hörnbladsförsedda baser. Den vänstra, uppåt avsmalnande och fint slipade kolonnen är ursprunglig, medan den högra är förnyad liksom de hörnbladsförsedda attiska baserna. Kapitälen har tärningsform med en dekor av dubbla sköldbågar upptill på de synliga sidorna. Det östra kapitälet är dessutom prytt med en fris av eleganta palmetter med karakteristisk borrhålsornering. På kapitälen ligger skråkantade imposter, från vilka en arkivolt utgår. Den 130 cm breda dörröppningen täcks av ett rakslutet, odekorerat tympanon, som vilar på nu till största delen bortbilade konsolartade listverk på de obetydligt framspringande sidoposterna. Talrika färgspår visar, att omfattningen varit rödmålad.

På insidan har portalen en påfallande oregelbunden rundbågig omfattning, vars valvdiameter är något mindre än avståndet mellan de vertikala sidorna. Detta är så ovanligt för att inte säga unikt, att en ommurning eller omhuggning måste förutsättas, måhända i samband med insättandet av karm och dörr av annat slag än den ursprungliga porten, som på medeltida maner bör ha hängt i inmurade hakar. Av sådana ser man i dag inga spår och inte heller av någon ursprunglig låsanordning, för bomränna har utrymmet varit för knappt, men ett vid 90-talets restaurering tillkommet dörrparti omöjliggör för närvarande en uttömmande undersökning. Konsthistoriskt är den nu beskrivna portalen mycket värdefull, eftersom den tillhör kyrkans äldsta bevarade del och genom sin form och dekor ger viss ledning för dateringen av denna. Den är också viktig därigenom att den ger anvisning om hur västportalen från början var avsedd att utformas.

Predikstolen

Predikstolen har en sexsidig korg utförd av valnötsfanerad ek, möjligen tillverkad i Lübeck, som skänktes 1684 av rådmannen, sedermera borgmästaren Johan Wolters och hans hustru Catharina Schlau. I en kartusch på korgens sockel står JOHAN WOLTERS CATHARINA WOLTERS BERENT SCHLAU.  Noteras kan änglahuvuden på underrede och ljudtak och högst upp en krönande kvinnogestalt med naken överkropp, lagerkrans på huvudet, en palmkvist i ena handen och stövlar på fötterna (segergudinna). Innanför dörren till predikstolen finns en klappstol, d v s en vid väggen fästad nedfällbar stolsits. På väggarna finns talrika inristade namn, initialer, bomärken och årtal från slutet av 1700-talet.

En tidigare predikstol skänktes av länsherren Eiler Hardenberg och hans hustru Katarina 1548 till S:ta Maria kyrka. Den såldes 1699 till Grötlingbo kyrka, där den fortfarande finns kvar. Den sexsidiga korgen är prydd med profilporträtt av Philip Melanchthon, Martin Luther, kejsar Karl V och hans bror Ferdinand I. En sida upptas av det danska riksvapnet. Predikstolens originalfärger, blått, rött, gult, grönt, beige, svart, guld och silver, framtogs 1957 under en gulbrun övermålning av konservator Erik Olsson.

Epitafier

De många epitafierna (minnestavlor) på väggarna i kyrkan erinrar om personer som verkat i staden framför allt under 1500- 1600-talet, men även från senare händelser som upprört sin samtid. De sattes upp till minne av borgare, ämbetsmän, präster och adliga i nämnd ordning men också för att göra kyrkan vacker. Kyrkan innehar 27 epitafier varav 19 finns uppsatta i kyrkan. De flesta är tillverkade i trä, sex i sandsten och ett i kalksten. Några av epitafierna beskrivs nedan. Läs mer om kyrkans många epitafier.

På korets norra vägg hänger ett av de historiskt mest intressanta minnestavlor. Det är uppsatt till minne av borgmästaren i Lübeck, Bartholomeus Tinnapfel. Han var ett av de tusentals offer som omkom vid den dansk-lübska flottans förlisning på Visby redd en stormnatt 1566. Läs mer om förlisningen under Wisborgs slott. Se även bilden för Högkoret ovan.

Minnestavlor finns bl a över danska länsherrar på Wisborgs slott. Några av de mer kända är bröderna Olof och Filip Tott och en minnestavla med porträtt finns av Katarina Rosencrantz och dottern Mette Hardenberg, fru och barn till länsherren på Wisborgs slott Henrik Rosencrantz.

Köpmankoret och även kallat Hansakoret har blivit en minnesplats för de som omkommit på Östersjön. Flera i tiden närliggande sjökatastrofer har här minnestavlor. Här finns namnen på alla 84 personer (2 överlevde) som omkom vid ångfartygets Hansas undergång genom en torpedering vid färd mellan Nynäshamn och Visby en novembernatt 1944. Minnestavla finns också för de många baltiska flyktingarna som flydde över Östersjön under andra världskriget och över de omkomna från M/S Estonias förlisning 1994 samt överde gotländska offren vid flodvågskatastrofen i Thailand 2004. I koret finns också borgmästare Swertings familjevapen som hänger på södra väggen.

Dopfunten *10

Dopfunten från tiden under”Vår kära frus kyrka” är störst av alla dopfuntar på Gotland och den ståtligaste, uthuggen i röd och grå gotländsk kalksten och daterad till år 1240. Den tillhör de s k musselcupps- eller paradisfuntarnas grupp, som under 1200- 1300-talen utvecklades till en viktig gotländsk exportartikel till länderna kring Östersjön. Dopfunten är ett av kyrkans få kvarvarande inventarier från medeltiden. Den ursprungliga placeringen är okänd, men kan ha varit i kyrkans västra del nära ingången. Nu står de i långhusets nordöstra del. På väggen bakom dopfunten hänger Mariabilden.

Övrig inredning och inventarier *11

Medeltida skulpturer

Den uppståndne Kristus
Bakom dopfunten står en målad träskulptur på en konsol. Den är från 1200-talets senare hälft, gjord i ek och föreställer den uppståndne Kristus. Man tror att den använts vid årliga Kristihimmelsfärdsspel i kyrkan och då hissats upp genom ett hål i korvalvet upp på vinden och därefter faller stora mängder blommor och stora oblater ner i kyrkan, symboler för Kristi lekamliga närvaro. Skulpturens tillverkning har tillskrivits en mästare närstående den som tillverkat det berömda krucifixet i Öja, på södra Gotland. Den uppståndne Kristus har förmodligen hållit en uppståndelsefana i väster hand och lyfter den högra handen i en välsignande gest. Han har enbart en mantel – hängande över sin vänstra axel – på sin bara kropp. På bröstet ses ett blödande sidosår och på händer och fötter märken efter spikar. Bakom huvudet sitter en till hälften rekonstruerad veckad korsgloria. Kristusbilden står på en trabes, en bjälke – ritad av arkitekten Jerk Alton – där man tror att det kan ha funnits ett triumfkrucifix på medeltiden.

Mariabilden
Andra medeltida skulpturer, är bl a en staty av kyrkans skyddspatron Jungfru Maria med Jesusbarnet. Det är en rekonstruktion av originalet från 1200-talet som idag finns på Gotlands museum. Skulpturen dateras till 1200-talets andra fjärdedel och anses ha utförts av en av sachsisk konstpåverkad mästare benämnd Tingstädemästaren. Maria sitter på en tron iförd en gyllene klänning med guldmönstrat smalt bälte och pälsfodrad gyllene mantel med rödbrun krage. I höger hand håller hon en spira. På sitt vänstra knä håller hon Jesusbarnet som är klätt i en fotsid, gyllene skjorta med mantel i fodrad blått. I sin högra hand håller han en bok. Under sina fötter trampar Maria två odjur – symboliserande onda makter. Av tradition har Maria placerats på norra sidan, utifrån tanken att hon sitter på den tronande Kristus högra sida – hedersplatsen. Skulpturen, som invigdes 1998, är skuren i lindträ av Fred Fleming. Den rekonstruerade polykromeringen, dvs förgyllningen och målningen, är utförd av konservator Carl Henrik Eliason.

Bänkinredning och läktarbröstning

Bänkinredningen förnyades till största delen vid restaureringen 1979-1985. Bänkskärmar, luckor och gavlar samt läktarens bröstning är äldre, från 1945. De är av betsad valnöt från träd i Visby, som föll offer för de stränga vintrarna i början av 1940-talet. De ritades av arkitekten Erik Fant i anslutning till predikstolskorgens former. Bänkarna är samlade i två huvudkvarter på ömse sidor om en mittgång. De är slutna mot denna men öppna mot sidogångarna. Smärre kvarter med längsgående bänkar finns utmed sidoväggarna.
Före 1945 hade kyrkan öppna bänkar med profilerade gavlar i nyromansk stil ritade av arkitekten Gust Petterson till restaureringen 1893.

Ljuskronor

Belysningen i kyrkorna var mycket sparsam under medeltiden och bestod ofta endast av ljusstakar på de olika altarna. Belysningen förbättrades sedan med väggljusarmar, som stod för den huvudsakliga belysningen under 1600-talet. Först omkring år 1600 fick domkyrkan sin första ljuskrona, som enligt förteckning år 1680 hängde mitt i kyrkan och hade 16 pipor. Under slutet av 1600-talet och under 1700-, 1800- och 1900-talet tillkom ett flertal ljuskronor. Under den stora restaureringen 1979-1985 nytillverkades ett antal ljuskronor av Dahlströms Metallgjuteri i Visby utgående från modeller från 1600-talet. Ljuskronorna är tillverkade i mässing. Elektriskt ljus infördes i kyrkan 1905, men först senare elektrifierades alla ljuskronor utom den äldsta, men med bibehållna ljusarmar för levande ljus. Flertalet ljuskronor är försedda med inskrifter som omtalar, att kronan skänkts till minne av någon avliden. I regel har då kronan placerats i anslutning till graven. Kronan kan därigenom sägas vara en diskret efterföljare till det tidigare 1600-talets starkt iögonfallande väggepitafierna.

Ljusträd

Domkyrkan hade fyra ljusträd, varav tre är lika till utformningen och tillverkade av smedfirman Lundgren i Eke. Det första ljusträdet i kyrkan skänktes av S:t Mikaels arbetskrets 1982 under den pågående restaureringen. Det andra och tredje är beställda av domprost Ove Lundin under hans tjänsgöringstid. Det fjärde är tillverkat av smedfirman Wickam & son i Visby. Två ljusträd hänger i stora kyrkorummet, ett i Swertingska kapellet och ett vid Mariabilden. Ytterligare tre ljusträd är införskaffade, så nu finns det totalt sju ljusträd i kyrkan. I Visby och på flera andra håll runt om i Sverige sätter Svenska kyrkan inför allhelgonahelgen upp digitala ljusträd, under samlingsnamnet #mittljus. På Alla helgons dag är det tradition för många att tända ljus på kyrkogårdarna. Men alla kan inte ta sig till kyrkogården och man kan då hedra en vän eller släkting genom tända ett digitalt ljus via en länk.

Textilier

Visby domkyrkas textiler förvarades i Skrudkammaren, som är den gamla sakristian vid södra delen av Koret, innan den ändrades om till Bönekammare. Nu förvaras textilerna i textilkammaren, som finns i den tillbyggda delen för sakritian och toaletter. Bland textilerna kan nämnas bland annat bland en biskopskåpa från 1751, inköpt från Paris till konung Adolf Fredriks och drottning Lovisa Ulrikas kröning. Den är av brokad med stora symmetriska mönster av gyllene urnor, blommor, frukter och kvistar med blad i färgerna rött, violett, blått, grönt och brunt samt guld mot en bakgrund av småmönstrad vit sidendamast. Här finns också biskopskåpan från 1985.

Så här berättar Åsa Martinsson, Roma, om hur biskopskåpan kom till, kåpan som skänktes 1985 av konsulterna för restaureringen av kyrkan 1979-1985 genom arkitekten Jerk Alton (Stolan ingick dock inte).

”Visby domkyrka S:ta Maria återinvigdes i november 1985 efter en genomgripande restaurering. Konsulterna för restaureringen önskade skänka något till domkyrkan och när biskopen Tore Furberg fick frågan om det var något särskilt han önskade till domkyrkan var svaret: En ny biskopskåpa. Den som användes i domkyrkan var då den blommiga kåpan från 1751. Det borde vara i december året innan (jag minns att jag stod med händerna i degen till julbrödet) när domkyrkoarkitekten Jerk Alton ringde. Han frågade om jag ville väva en biskopskåpa till Visby domkyrka. Men den måste vara färdig till återinvigningen, klarade jag det? Då sväljer man och säger – visst, det gör jag. Kåpan utformades tillsammans med biskopen. Han hade några önskemål: Det ska vara en Mariakåpa, en återhållsam kåpa. Och han ville få in de gotländska kyrkoinvigningskorsen på något sätt. Marias färg är blå, och eftersom jag vid den tiden skulle väva de blå textilierna till domkyrkan så är den vävd i samma varp som de övriga textilierna, men med en mildare färg i inslaget. Textilierna till Visby domkyrka var mitt första stora uppdrag. Nu skulle jag dessutom få göra biskopskåpan! I mappen med materialet ligger ett papper med tunna blyertsstreck. Jag tror att det pappret har att göra med när jag ritade de gröna textilierna, för där finns fåglarna som hör dit. Det här är i alla fall utgångspunkten till hela kåpan. Nu finns denna Mariabild med sitt barn på kåpans sköld. De är inneslutna i en gemensam gyllene gloria. Bak på kåpan leder Jesse stam, invävt med silverlurex, upp till Maria och barnet. ”Det är en ros utsprungen av Jesse rot och stam.” ”Ave Maris Stella” – Visby är omgivet av havet, vågorna finns på kåpan. Marias sorger och glädjeämnen lyser som rosor, röda och vita rosor inplockade med silke. På brämet finns, enligt biskopens önskemål, 12 gyllne invigningskors och Mariamonogram. Alla biskopens önskemål blev uppfyllda – utom att kåpan skulle vara återhållsam. Blått, silver, rosor i silke blir inte återhållsamt. Kåpan blev färdig till återinvigningen och då bar biskopen den för första gången. Till kåpan hör mitra och en blå och en vit stola. Kåpan har nu burits av fem biskopar.” (2019).

Kyrkosilvret

Visby domkyrkas kyrkosilver förvaras i Silverkammaren, som är en gammal sakristia vid norra delen av Koret. Kyrkans många bruksföremål i silver kommer från skilda tidsperioder. Kalkar och patener i silver från 1600- och 1700-tal, vinkannor från 1700-tal och oblatask från 1600-tal används fortfarande vid mässorna. Kyrkans dopskål är från 1900-talets början och dopvattenkannan från 1996. Biskopens kräkla är från 1886 med inskriptionen ”Förd av Biskop Schéele vid invigningen av Erlöserkirche i Jerusalem den 31 oktober 1898”.

Brudkronor

Brudkronan till vänster är skänkt av guldsmed C J Häggström (Adelsgatan) 1925. Den är av guld med fyra utåtböjda flikar, prydd med fyra akvamariner, fyra guldtopaser och fyra rosenstensslipade diamanter. Som förebild har tjänat den medeltida Viklaumadonnans krona. Inskrift inuti SKÄNKT TILL MARIAKYRKAN l VISBY DEN 27 JULI 1925 -TILL JUNGFRULIGA BRUDARS PRYDNAD. Stämplar: C J Häggström.

Den högra brudkronan är utförd av silver och bergkristaller, med 16 spetsar nedtill. Tillverkad utomlands. Gåva 1984 av ättlingar till guldsmeden C J Häggström i Visby. Den skall kallas ”Häggströmska kronan” och användas inom släkten men även vid andra vigslar.

Kyrkans orglar

Orgelhistoria
Piporgeln uppfanns av Tesibios som var ingenjör i Alexandria år 250 f.Kr. Denna orgel kallades för vattenorgel på grund av att ett lufttryck skapades med hjälp av vattentryck. Den var enstämmig och kunde bara spelas ton för ton, som en flöjt. Dagens orglar bygger i mångt och mycket på samma teknik som Tesibios använde. Orgeln blev ett väldigt populärt instrument som användes till exempel på gladiatorspel och stridsvagnstävlingar. På grund av sin popularitet spreds orgeln snabbt inom romarriket. Bland annat Kejsar Nero var organist. På 1930-talet hittades den äldsta bevarade orgeln i nästan komplett skick vid utgrävningar av Aquinqum, den romerska stad som idag heter Budapest. Orgeln är byggd 228 e Kr. Den hade tretton toner och fyra stämmor. Den första västeuropeiska orgeln konstruerades omkring år 830 på uppdrag av Ludvig den fromme. En av världens största kyrkoorglar finns i S:t Stephansdomen, Passau i östra Bayern med 17974 pipor och mer än 200 stämmor. Även Malmö har en stor kyrkoorgel i S:t Petri kyrka med mer än 200 stämmor. Dubbelt så stora konsertorglar finns i USA.

Visby domkyrka har sex orglar: Stora orgeln, Mariaorgeln, Klinteorgeln, 1599 års orgel, Guldrupe orgeln och Continuo orgeln.

Stora orgeln

Orgel nr 1 (1300-talet – 1600)
Stora orgeln i Visby domkyrka har en lång historia med många föregångare. Med tanke på att Sundre hade en kyrkorgel känd under 1370-talet, kan man tro att ”Vår kära frus kyrka” också hade en orgel från den tiden eller ännu tidigare. Första gången en orgel i kyrkan omtalas är år 1427, då Gesike Mynternesters skänker en åker och en betning till ”Vår kära Frus kyrkas” orgel för själamässor över sin man, sina barn och sina föräldrar. Om det är den första orgeln vet vi förstås inte, men för enkelheten skuld får den ha nr 1. År 1585 uppges kyrkan ha en orgel med ”piper smaa och store in summa –XXX”. Det kan vara samma orgel som omnämns 1427.

Orgel nr 2 (1600-1837)
Femton är senare byggdes en ny orgel på en läktare placerad på den nuvarande körläktarens plats. På en bjälke under verket stod skrivet ”Anno Domini 1600 ist dis werk gebaudt und maldt” samt ett oläsligt namn. På läktarbröstningen fanns porträtt av stadens tre borgmästare och ytterligare nio män, förmodligen rådmän, och under vart och ett stod personens namn: Nils Schabu, Hans Lunick, Niels Matzen, Meinert Segemeir, Clavs Hanssøn, Olof Clavsön, Michael Hanssøn, Hans Klevesadel, Jurgen Wolders, Hans Staneke, Hans Thuritz och Jens Rasmussen. På luckorna framför orgelpiporna lästes namnen Harmand Füll och F(rau) Fülls.

År 1664 reparerades orgeln av orgelbyggaren Conrad Hoffmann från Danzig för 460 Dr smt. Vid ett blixtnedslag 1715 skadades den svårt, dock inte värre än att den på nytt kunde göras spelbar. Orgelns disposition uppgavs 1768 av organisten Georg Romin vara ungefär 30 stämmor uppdelat på Öfre Werket, Rygg Positivet, Pedalen och Bröst Positivet.

Orgelverket var bristfälligt och 1785 tillkallades orgelbyggaren Jonas Ekengren från Stockholm för att besiktiga det. Han föreslog en helt ny orgel om 30 stämmor, men priset som Ekengren lämnade, 10 000 Dr Smt ansågs för dyrt, så det blev ingen ny orgel. En teckning av J G Klingwall 1824 visar 1600-tals orgeln på sin läktare. Trots teckningens enkla utförande kan de olika delarna Öfre Werket, Rygg Positivet och Bröst Positivet lätt urskiljas.

Orgel nr 3 (1837-1892)
Orgeln blev allt sämre och i samband med kyrkans inre restaurering 1831 aktualiserades frågan om ett nytt orgelverk. Först år 1836 uppdrogs åt orgelbyggaren S P Petersson från Böda på Öland att med begagnande av användbara delar av den gamla orgeln bygga en ny med 20 stämmor. Den blev färdig till julen 1837 och kostade 3 573 Rd 16 sk, varjämte orgelbyggaren som uttryck för församlingens uppskattning beviljades en kollekt på invigningsdagen. Orgelfasaden ritades av ”mekanikus” Lars Ehinger från Visby. Det gamla ryggpositivet kasserades och hamnade på vinden och bröstverket skall ha hamnat i en kyrka i Småland.

Orgel nr 4 (1892-1946)
När kyrkan vid sekelskiftet åter stod inför en stor restaurering, beställde församlingen ett nytt orgelverk hos firma Åkerman & Lund i Stockholm. Det byggdes i huvudsak 1892 och fick 20 stämmor, 9 koppel fördelade på två manualer och pedal, spelbord och mekanisk pneumaspeltraktur. Dispositionen var följande:

Den av arkitekt Gust Petterson i nygotisk stil ritade orgelfasaden tillverkades hos fabrikören A P Blom i Arboga. Den hade enbart blinda pipor. Den gamla orgeln såldes till Lau kyrka och uppställdes där i ombyggt skick med fasad ritad av samme Gust Petterson. Den är nu ersatt av en nybyggd mindre orgel, vars pipmaterial delvis härrör från domkyrkans 1600-talsorgel. Akerman & Lunds orgel placerades på en läktare i väster i norra sidoskeppet, norr om körläktaren och med spelbordet på den senare. På körläktarens södra del på gränsen till södra sidoskeppet placerades senare en körorgel.

Orgel nr 5 (1946 – )
Detta orgelverk ersattes 1946-48 av en med 70 stämmor och ca 6 000 pipor försedd orgel från Mårtenssons Orgelfabrik AB i Lund, dock utan ändring av fasaden. 18 stämmor togs från den gamla orgeln, medan de övriga nytillverkades. Stämmorna var fördelade på fyra manualer (klaviaturer) och altarorgel. De tre huvudmanualerna regerade direkt orgelns första, andra och tredje manualverk. Körorgeln spelades från första manualen och den femstämmiga altarorgeln, även spelbar nerifrån kyrkan, från fjärde manualen. På grund av verkets storlek måste en del placeras i tornemporen bakom körläktaren. Dispositionen var följande:

Orgeln är förberedd för utbyggnad med ytterligare 21 stämmor.

1983-86 utförde Magnussons orgelbyggeri i Mölnlycke en genomgripande renovering av orgelverket. Dispositionen bibehölls i sin helhet, dock byttes defekta pipor i olika stämmor. Ett helt nytt elektro-pneumatiskt system installerades. Det nya spelbordet, placerat på körläktarens utbyggda del mot öster, har tre manualer och pedal. Den första manualen regerar huvudverket, den andra öververket och den tredje crescendoverk, körpositiv och altarorgel. Orgeln är försedd med 64 kombinationer. Den återfördes till autentisk gestalt med viss utökning av stämmonumerären av orgelbyggmästaren Lars Norgren, Åkerman & Lund Orgelbyggeri AB, Knivsta, 1999. Intonationsarbetet utfört av Helmuth Gripentrog och Kalevi Mäkinen.

Lyssna på Stora orgeln. Pastoral av Gustaf Hägg. Inspelad i Visby domkyrka den 7 sept 2008 av A. Söderlund, Ulf Norberg orgel.

Mariaorgeln

Avsikten med inköpet av Mariaorgeln var att den skulle användas i det 1984 iordninggjorda gudstjänstrummet i Swertingska kapellet, och där var den placerad fram till 1998, då den ersattes i kapellet av Klinteorgeln. Mariaorgeln flyttades då till sin nuvarande plats invid predikstolen i långhuset. Orgeln är byggd av Magnussons Orgelbyggeri AB i Mölnlycke 1984, medan det gotiserande orgelhuset ritades av arkitekt Jerk Alton. Orgeln är omdanad av Robert Gustavsson Orgelbyggeri AB, Härnösand, 1999. Intonationsarbetet har utförts av Mads Kjersgaard, Uppsala.

Domkyrkoorganisten i Visby domkyrka Claes Holmgren (organist under åren 1992–2019) tycker att orgeln passar bäst för barockmusik.

Orgeln har tio stämmor och spelbordet två manualer samt pedal. Orgeln har mekanisk traktur och registratur med följande disposition:

Manual 1	Manual 2	Pedal
Rörgedackt 8′	Trägedackt 8′	Subbas 16′
Principal 4′	Träflöjt 4′	Pommer 4′
Quinta 3′	Öppen träflöjt 3′
Waldflöjt 2′	Regal 8′

Klinteorgeln

Disposition:

Manual
Borduna 16’ B/D
Principal 8’
Rörflöjt 8’
Salicional 8’
Octava 4’
Trumpet 8’ B/D

1599 års orgel *14

När Claes Holmgren började sin tjänst 1992, som domkyrkoorganist i Visby domkyrka, fick han ett uppdrag att göra en inventering av alla orglar i kyrkan och göra ett orgelprogram. En vision och dröm växte då fram att återställa den gamla orgeln från 1599, som en gång spelade i kyrkan. Claes kände till att gamla delar ännu fanns kvar på kyrkans vind. När beslutet kom om att försöka återställa orgeln, startade ett detektivarbete att hitta så många delar som möjligt från den gamla orgeln, som beskrivits ovan som orgel nr 2. På vinden fanns hela ryggpositivet hus bevarat. Det är den del som hänget ut från läktaren. På vinden fanns även väderlådan, som är den liggande luftlådan i vilken orgelhusets pipor skall stå uppställda. I kyrkan i Lau hittades gamla pipor, ett dussintals, som sålts dit för att användas i en mindre orgel, och som även den sedermera blivit utbytt mot en modernare.

Alla delar plockades isär och skickades till Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad, Luleå. Originaldelarna har återanvänts, men mycket har fått nytillverkats, berättar Germund Beckenäs på Grölunds orgelbyggeri. Tillsammans med Ingemar Hällström och flera medarbetare beräknar de att har lagt ner 3000 till 4000 tusen timmar innan allt var klart. Mycket måste göras om från grunden, bland annat har de fått gjuta plåtarna till piporna i eget pipmakeri. Orgeln omfattar mer än 700 pipor. För ryggpositivet har konservatorsarbetena utförts av Gabor Pasztor, Örebro. När orgelns alla delar satts samman och var klar i orgelfabriken, var det dags att plocka isär orgeln för att transportera delarna till Visby. Under 2016 monterades delarna samman på plats i kyrkan på dess ursprungliga plats i västra mittskeppsläktaren. Därefter var det dags för att ställa in piporna för att slutföra verket, vilket utfördes av intonatören Mads Kjersgaard.

Den 8 oktober 2017 var det äntligen dags för återinvigningen av den 400 år gamla renässansorgen i Visby domkyrka. En helt fantastiskt orgel, tyckte organisten Karl Adam Landström. Men orgeln kräver lite mer av organisten. I modernare orglar finns elektronik som ändrar register när man ska byta stämmor, men på en äldre orgel måste det göras för hand. Organisten behöver hjälp av en registratör på varje sida om spelbordet för att ändra register. En del organister klarar av att ändra register själva men då kan det bli en liten paus. Orgeln har följande disosition:

Övriga orglar

Guldrupe orgeln
I södra sidokoret finns en orgel som kallas Guldrupe orgeln, eftersom den under en period gjorde tjänst i Guldrupe kyrka. Orgeln byggdes av Olof Niclas Lindqvist, Sanda, under 1860-talet. År 1902 såldes den på auktion för 21 kronor, men den kom tillbaka till Guldrupe 1973 genom ett testamente. Orgeln restaurerades av orgelbyggaren Tomas Svenske AB Brunna 1994 och installerades i Visby domkyrka. Orgeln är mekanisk och har bara en fotpumpannordning.

Continuo orgeln
I norra sidokoret finns en orgel som kallas Continuo orgeln, Den är byggd av Sunde Fondell, Ålems orgelverkstad AB, 1996. Orgeln är mekanisk.

Cembalo
Domkyrkans Cembalo är byggd av Mats Arvidsson och har tidigare tillhört den framlidne cembalisten Eva Nordenfeldt. Den finns invid predikstolen.

Beskrivning av en kyrkorgel

Kyrkorglarna är piporglar, och med det menas att ljudet erhålles genom att luft blåses i olika pipor. Nedan beskrivs hur en orgel är uppbyggd starkt förenklat.

Pipor
Låga ljudfrekvenser erhålles genom att blåsa luften i långa pipor och höga ljudfrekvenser genom att blåsa luft i korta pipor. En pipa för låg ljudfrekvens (17 hertz) kan vara 10 meter lång, eller 32 fot och kallas subbas, medan en kort pipa, tennpipa, kan vara 1 centimeter lång med hög ljudfrekvens (16000) hertz. Däremellan finns det alltså en hel radda med pipor i fallande längder. Längden mäts i fot (’). Den Stora orgeln i Visby domkyrka har 6 000 pipor medan 1599 års orgel har 700-800 pipor.

Manualer
En vanlig liten tramporgel har en uppsättning tangenter t.ex. 54 st. Denna uppsättning tangenter kallas manual och även klaviatur. Om man tänker en liten enkel kyrkorgel med en manual, så är varje tangent kopplad så att den öppnar luften till en viss pipa och det behövs alltså 54 pipor för denna orgel. En kyrkorgel kan ha en till fyra manualer och eventuellt ytterligare en manual som används av fötterna, vilken kallas pedalklaviatur. Längden mellan den lägsta tonen t.ex. A2 till den högsta t.ex. c5 kalls omfång och anges som A2-c5, vilket gäller för ett piano, som har 88 tangenter. En tvärflöjt har normalt omfånget c1-c4.

Stämmor
Den enklaste orgeln kan ha endast en stämma, d.v.s. 54 pipor enligt orgeln ovan under Manualer. Men för att få fylligare ljud och finare klang genom övertoner har de flesta orglar flera stämmor, d.v.s. flera uppsättningar om 54 pipor. Guldrupe orgel har endast två stämmor medan Stora orgeln har 70 stämmor. Stämmor kallas också för register eller klang, Till en manual kan kopplas en eller flera stämmor. Kopplingen sker genom att öppna en ventil till en viss stämma (slejflåda), vilket sker genom att dra ett andrag. Manövern kallas registrering. En manual har vanligen 88 tangenter. Stora orgeln med sina 70 stämmor borde alltså ha 88×70 = 6160 pipor, vilket stämmer ganska bra med vad som är angivet för denna orgel. Pedalklaviaturen har förstås betydligt färre ”tangenter” än 88, så att beräkningen ovan haltar något.

Verk
Till varje manual på orgeln hör alltså en uppsättning stämmor. En sådan uppsättning kallas verk. Guldrupe orgeln har endast ett verk. Stora orgeln har 6 verk: Huvudverk, Körpositiv, Öververk, Crescendoverk, Altarorgel och Pedalen.

Koppel
En manual kan förutom till sin egen uppsättning pipor även kopplas till andra verk i orgeln, vilket kallas just koppel. På så sätt kan stämmorna i ett verk spelas från en annan manual. Vanligtvis är endast två verk sinsemellan sammankopplade. Mariaorgeln har tre koppel: Manual 1+Manual 2, Pedal+Manual 1, Pedal+Manual 2.

Traktur
Orgelns manöversystem kallas regerverket och de delar i orgeln som överför en tangenttryckning till att luft blåses i en pipa kallas traktur. Det finns tre olika manöversystem för orglarna, mekaniskt, pneumatiskt och elektriskt. I det mekaniska systemet förs spelimpulserna över till luftventilerna med tunna ribbor. I den pneumatiska sker överföringen genom smala rör med tryckluft och för elektrisk traktur styrs ventilerna via reläer med små elektriska motorer.

Lufttillförsel
Luften tillförs orgeln genom en mekanisk fot- eller handpump alternativt elektrisk med hjälp av fläktar. För att utjämna lufttrycket pumpas luften in i en bälg eller luftlåda.

Gravstenar

Gravstenar tillhörande Visby domkyrka finns både inne i kyrkan och utanför.

Flera gravstenar är uppställda mot klinten i öster. Det finns nära 400 bevarade gravstenar som tillhör kyrkan. De finns utförligt redovisade av J W Hamner i boken ”Gotlands Gravstenar I” publicerad 1933. Fram till 1830-talet förekom begravning inne i kyrkan.  Här beskrivs några av de intressantaste gravstenarna.

Kunglig grav
Den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg son, prins Erik, dog av pesten 1397 i borgen Landeskrone vid Klintehamn på Gotland. Han var herre över Gotland ett kort tag innan pesten tog hans liv. Hertig Erik fick inte en gravplats inne i kyrkan trots att han var av kunglig börd, utan han blev begravd på kyrkogården. Han betraktades förstås som en erövrare och fiende till Gotland. En minnestavla över hertig Erik finns sedan 1913 inmurad i norra väggen i Swertingska kappellet. Över minnestavlan finns, också inmurad i väggen, en gavel av kalksten till hertig Eriks gravmonumentet, var övriga delar inte längre finns kvar.

Henrik Rosenkrantz gravsten
Henrik Nielsen Rosenkrantz var dansk länsherre över Gotland 1530-1537 och bodde då på Wisborgs slott. Han avled efter en ridolycka utanför slottet. Henrik Rosenkrantz gravsten ligger på golvet vid högkoret norr om altaret. Stenen låg förr, åtminstone sedan mitten av 1700-talet på hedersplats mitt framför altaret, men flyttades 1892 till nuvarande plats, där den ligger ovanpå golvet. Gravstenen är en latinsk 1500-tals gravsten av grå gotlandskalksten med upphöjda bokstäver och inskriften ANO DNI 1537 QVINTA (DIE)/ DECEMBRIS OBIIT (N)OB(ILI)S/ VIR DNS HENRICVS ROSEN/ KRANTZ DE BIØRNHOLM EQVE(S)/ A VRATVS ET CAPITANEVS VISBVE (Herrens år 1537 den 5 december dog ädlingen Herr Henrik Rosenkrantz av Bjørnholm, ”eques auratus” och kommendant på Visborg). Titeln eques auratus användes av de riddare som besökt det heliga landet. Gravstenen är väl bibehållen utom att figurens näsa fallit bort.

Herman Juels gravsten
Herman Juel var länsherre på Gotland och ståthållare på Wisborg från 22 maj 1595 till sin död 16 oktober 1607. Gravstenen finns i högkoret söder om altaret. Förr låg stenen nedanför altaret vid sidan om Rosenkrantz, men flyttades vid reparation 1892 till nuvarande plats, där den ligger ovanpå golvet. Stenen är en slät och jämn kalksten från Storungs och har en dansk gravskrift från 1600-talets början med nedsänkta bokstäver. Den har inskriften ANNO (160)7 DEN 16 OCTOBRIS DÖDE ERLIG/ OCH WELBIVRDIG MAND HERMAND IVEL TILIAABERG PAA WIS• BORG SLOT EFTER AT HAND/HER PAA LANDET HAFDE WERET LENSMAND/ PAA TRETENDE AAR OC BLEF BEGRA(VE)N/ DEN 30 OCTOB. GVD GIFVE HANNOM EN/EHREFVLD OCH GLEDELIG OPSTANDELSE. Stenen är i gott skick, förutom att figurernas mest framträdande partier är något nötta. På mittfältet finns bilden av en riddare i rustning med hjälmen avlyftad. Vid sidan om mannen finns en kvinna i fotsid dräkt, med dok över huvudet. Bilderna är omgivna av en ram med sexton vapensköldar. Gravskriften finns på en platta nedanför figurerna med några av bokstäverna skadade.

Katarina och Mette Hardenbergs gravsten
Katarina Eriksdotter Rosenkrantz var gift med Eiler Hardenberg, som var länsherre på Gotland 1544-1551. Eiler Hardenberg dog i Danmark 1565. Eiler och Katarina bodde med sin familj på Wisborgs slott, där dottern Mette var deras fjärde av fem barn. Katarina och Mette dog av pesten när den drog fram år 1594. Gravstenen ligger i högkorets norra sida intill norra korväggen, ditflyttad 1892 efter att tidigare legat nedanför altartrappan omedelbart norr om H Rosenkrantz gravsten. Stenen är utförd av Storungskalksten (?) och har en dansk text utförd med upphöjd minuskelskrift i bård mellan hörnringarna. Inskriften är ”Welbirdig qvin/ ne fru Karine Rosenkrans+ och/Jornfru Mette/herdenberis datter døde Ano. 1549”. Tre av stenens hörn i synnerhet det nedre högra är skadade. Figurernas mest upphöjda partier är något nötta. På mittfältet syns två kvinnofigurer i hög relief, iförda högtidsdräkter med puffärmar och långa rikt veckade klänningar. Den äldre har dok på huvudet, och den yngre har blomsterkrans kring håret. Vapensköldar placerade inom stora hörnringar; i övre vänstra och nedre högra hörnet Rosenkrantzska vapnet och i de bägge övriga det Hardenbergska.

Petrus Stiernmans gravsten
Biskop Petrus Stiernman, född i Uppsala den 29 mars 1642, utnämndes till superintendent på Gotland 30 april 1685, och tillträdde befattningen följande år. Han dog redan vid femtio års ålder i Visby 9 maj 1692 och begravdes i domkyrkan den 31 augusti samma år. Gravstenen, gjord av röd kalksten, finns vid högkorets norra sida. Den innehåller en hel levnadsbeskrivelse över Petrus Stiernman. Den lille den späde gossen, Israel Lindelius, som omnämns i texten var son till en styvdotter till biskop Stiernman. Texten är en latinsk gravskrift med upphöjda bokstäver, fördelad på 20 tättställda rader, som upptagar större delen av stenens yta.

HEU! VIXIT • PETRUS • DICTUS • COGNOMI E • STIERNMAN
UPSALA • QUEM • GENUIT • SANGUINE • CONSPICUO
QUEM • RECTE • EDUCTVM • MUSIE • FECERE • MAGISTRUM
UPSALICIE • UT • RH ENl • VIDERAT • OMNE • SOLUM
REGIUS • HINC • VERBI· DIVINI • PRIECO • FIDELIS
TEMPORE • HELLORUM • QUEM • HAFNIA • CAPTUM • HABUIT
HINC • VERO • REDUCEM • PASTOREM • PRIEPOSITUMQUE
PRIECLARE • MERITUM • TORSTUNA • N ACTA • FUlT
El • TUNC • TORl • CONSORS • ERAT • URSULA • IANNIS
MATRONA • INSIGNIS • SPLENDIDA • CONSPJCUA
IPSUM • QUIE • FECIT • FORMOSA • PROLE • PARENTEM
HIEC • QUANQUAM • PRIMO • FLORE • CADENS • OBIIT
DENIQUE• EPISCOPUM • EUM •TANDEM •GOTHLANDIA •CEPIT
ATQUE • HABUlT • FRUCTU • NON • SINE • MULTIPLIC   
EST • IN • COELITIBUS • JAM • TERQUE • QUATERQUE • BEATUS
ET·CERTE·FULGET·CEU·NOYA·STELLA•POLI
AST • HOC • SUB • SAXO • NUNC • ILLIUS • OSSA • QUJESCUNT
PULCHRE • ILLATA ·SUO • FUNEREO • TUMULO
ISRIEL • HElC • UNA· RECUBAT • LINDELIUS ·INFANS
QUI • PLACIDE • MORIENS • VIX • QUADRIMESTRIS • ERAT

(Ack! Han har slutat sitt liv, Petrus med tillnamnet Stiernman. Han föddes i Uppsala av en framstående släkt. Efter vederbörlig uppfostran och en studieresa hela Rhenlandet gjordes han till magister vid Upsala akademi (eg av de upsaliensiska muserna). Härefter blev han en trogen kunglig tolk av det gudomliga ordet; han hölls under krigstid fången i Köpenhamn. Då han återkom därifrån, fick Torstuna i honom en synnerligen förtjänstfull pastor och prost. Hans maka var då Ursula Jansdotter, en framstående, lysande och bemärkt husmoder, som gjorde honom till fader till ett välskapat barn ehuru detta vissnade ned och dog i sin första blomstring. Slutligen valde och fick Gotland honom till biskop, icke utan gagn i många hänseenden. Han är (nu) tre-och fyrfalt salig bland de himmelska och lyser förvisso som en ny himmelens stjärna. Men under denna sten vila nu hans jordiska kvarlevor skönt införda i hans grav. Här vilar tillika den späde gossen Israel Lindelius, som då han fridfullt dog, knappt var fyra månader gammal).

Ovanför och nedanför den stora textplattan finns två mindre med latinska bibelcitat ur Gamla testamentet.

TEXTUS: FUNEBRIS/ IOS: l v. 2/ MOSCHE SERVUS MEUS MORTUUS EST
(Begravningstext Josua bok kap. I v. 2. Moses, min tjänare, är död).

DAN 12 V 3/ ERUDIENTES SPLENDEBUNT/ QVASI SPLENDORE EXPANSI 
ET/IUSTIFICANTES MULTOS UT/ STELLIE IN SEMPITERNA SECULA 
(Profeten Daniel kap 12 v 3. Lärarne skola lysa såsom med himmelens sken, 
och de som undervisat många till rättfärdighet såsom stjärnor i evighet).

Änglahuvuden i barockstil finns i alla fyra hörnen. Gravstenen är en väl bevarad sten.

Henrich Höegs gravsten
Henrich Höegs var far till Jens Höegs, som var länsherre på Gotland i sex år, 1627-1633, och de bodde båda på Wisborgs slott. Henrich Höeg dog 1628. Gravstenen finns vid högkorets norra del. Den är gjord av Ölanssten och hade ursprungligen en dansk inskrift från 1600-talet med upphöjda bokstäver som slipades bort vid början av 1800-talet och ersattes av en annan gravskrift utförd med vacker nedsänkt skrivstil. Förändringen berörde endast själva texten, medan stenens utsmyckning i barockstil behölls oförändrad. Den ursprungliga inskriften enligt äldre avbildning lyder: HERVNDER HVILER/ ERLIG OC WELBIVRDIG/ HENRICH HÖEG SOM/ DÖDE HER PAA WISBORG/ SLOT DEN 9  IVNY./ANNO 1628 DER HANS/ KIERE FADER ERLIG OG/ WELBIVRDIG MAND IENS/ HÖEG TIL WANG HAFDE/ FORNEFNDE SLODT WDIIFORLENING + GVD GIFVE/HANEM MED ALLE TROE/CHRISTNE EN GLAEDE/LIG OC AEREFVLD + OP = / STANDELSE AMEN. Den nuvarande inskriften från 1800-talets början: ”Kong!. Räntemästaren/ Anders Wiman/Född 1729/Död 1801/Gift l. med M: C: Rosenwall/Död 1793/2. med Hel: Molander Död 1812/ Commemoratio Mortis/Optima Philosophia” (Att hava döden i minnet är den bästa levnadsvisheten). Gravstenen är en rikt skulpterad 1600-talssten. Nertill är uthugget en kyrka och några höga torn inom en krenelerad murstiliserad bild av Wisborg (?). Nederst vilar en kerub med högra armen stödd mot en dödskalle, under det att den andra håller ett timglas. l hörnen finns vapensköldar. Stenen är i gott skick.

Bröderna Totts gravsten
Olof Axelson Tott var länsherre på Wisborgs slott 1449 -1464. När han blev sjuk i pesten bad han sin bror Filip ta över som länsherre. Båda dog i pesten 1464. Gravsten är gjord av Visbykalksten och finns i korgolvets södra del, direkt framför barockaltaret. Den en gång praktfulla gravstenen har legat över bröderna Olof och Filip Axelsons Totts grav. Gravplatsen låg ursprungligen i S:t Hans kyrka, men då denna efter reformationen kom att stå öde, flyttades graven och stenen till S:ta Maria kyrka. Troligen skedde detta på 1530-talet då Henrik Rosenkrantz, en dotterson till Olof Axelsson, var kommendant på Wisborgs slott. På 1680-talet låg stenen enligt Haqvin Spegel ”på södra sidan om choret”, d v s ungefär på samma plats som nu, och tycks ha varit i tämligen gott skick ända till år 1831, då den blev svårt skadad och troligen bruten i flera stycken, av vilka det största inlades på den nuvarande platsen under det att resten (och åtskilliga andra kasserade gravstenar) kom till användning vid det pågående lasarettsbygget. I norra delen av denna byggnad påträffade P A Säve på 1860-talet det ovannämnda mindre fragmentet, inmurat i en ”latringlugg”. I samband med en senare reparation flyttades det till Gotlands museum, ett stycke av högra långsidans nedre del.

En teckning av Søren Abildgaard 1753 visar stenen i dess helhet. Texten i ovanligt vacker minuskelskrift är inhuggen längs stenens kanter, längs övre kortsidan i dubbla rader. Inskrift: (Justerad text med lösta förkortningar efter de bevarade fragmenten och äldre läsningar):

ANNO DOMINI MCDLXIIII DOMINICA ANTE MATHEl OBIIT STRENUUS MILES DOMINUS OLAUS AXELSON CAPITANEUS WISBORG. 
EODEM ANNO DOMJNJCA POST OMNIUM SANCTORUM FRATER EIUS DOMINUS PHILIPPUS AXELSON NOBILIS MILES. 
ORATE PRO EIS.
(Herrens år 1464 söndagen före Mattei, dag dog den tappre riddaren Olof Axelson, ståthållare på Visborg. 
Samma år söndagen efter Allhelgonadagen (dog) hans broder, den ädle riddaren Filip Axelson. 
Bedjen för dem!)

Mittfältet upptas av två riddare i full rustning stående under baldakiner och hållande en sköld med Tottska vapnet mellan sig. De nedsänkta partierna av vapnet liksom hornen på hjälmarna har troligen från början varit utfyllda av någon massa (asfalt?) eller möjligen av förgyllda mässingsplattor, för länge sedan borttagna. I hörnens rundlar finns evangelistsymboler av medeltidstyp.

Hans Nielssön Strelows gravsten
Hans Nielssön Strelow var gotlänning, född i Visby I587; blev redan vid tjugo års ålder präst i Vall och Hogrän genom gifte med företrädarens änka. År 1628 blev Strelow prost och 1646 utnämndes han till superintendent över Gotland, vilken befattning han innehade till sin död 27/2 1656. Inför eftervärlden är Strelow framför allt ihågkommen som författare till det historiska arbetet Chronica Guthilandorum som trycktes 1633 i Köpenhamn. Gravstenen är utförd av Visbykalksten och finns i Korgolvets mittparti. I kanten på stenen finns en 1600-tals latinsk gravskrift över superintendenten Hans Strelow. Inskrift: EPITAPHIVM/ VE(NERANDI DOMINI MAGISTRI JOHANNIS NICOLAI STRELOVI GOTHLANDIIE OLIM SVPERIN· TENDENTIS VIGILANT: MI)/ DENAT. DIE 27 FEB. A0/ 1656 QVOD RELICTA IPSIVS VIDVA MAR. DAN. F. HOLM PARANDVM CVRAVIT AO 1657. (Epitafium över högvördige herr magister Hans Nielssön Strelow, förut Gotlands så nitiske superintendent, död den 27 februari år 1656, vilket hans efterlämnade änka Maria Danielsdotter Holm ombesörjt år 1657).

På mittfältet ett versifierat latinskt gravkväde:
FATVM NVNC HOMINVM VERE MIRABERE (LECTOR)/ AC STVPEAS SORTEM QVtE MANET (YLTIMA RERVM)/ HIEC Sl DEVOTE LEGERIS QVIE SCRIPTA (SEQVVNTVR)/ MISTA SENVM AC IVVENVM DENSANTYR FY N ERA (NVLLI)/ L VRIDA MORS PARCIT MISEROS RAPIT ATQVE (POTENTES)/ MORTVVS EST DOCTVS PROBVS OMNIBVS (ATQVE BENIGNVS) QVEMQ (VE) VIRVM GENVIT NOBIS GOTHLAND (lA MAGNVM)/ IPSIVS HElC NOMEN SCRIPTI PRIMORDIA (LVSTRANT) (?)/ ECCLESIIE HlC CHRISTI PRIE SVL BIS Q VIN (QVE PER ANNOS)/ ET FY E RAT MAGNA TVM DEXTERITATE (SACERDOS)/ SORTE SVPERNORVM FRVITVR (NVNC HISQVE RELICTIS)/ CVM DOMINO PLACEAT SIC NOW(QVE SEQVAMVR OVANTES). (Läsare, nu skall du i sanning förundras över människornas öde, och må du häpna över den lott, som slutligen väntar här i världen, om du ödmjukt läser efterföljande skrift. Lik av gamla och unga utan åtskillnad läggas bredvid varandra. Den bleka döden skonar ingen; den rycker bort de mäktiga likaväl som de arma. Död ligger här en lärd man, redlig och välvillig mot alla. Och om namnet på den store man, som Gotland fött oss, upplyser (?) just början till denna gravskrift. Han hade här varit ledare för Kristi kyrka i tio år och därvid varit en mycket duglig präst. Nu njuter han de överjordiskas lott efter att hava lämnat detta jordiska. Må även vi jublande följa honom, när det så behagar Herren).

Texterna starkt nötta, numera delvis defekta. Stenen är rikt ornerad i barockstil. På övre delen skulpterad scen inom lagerkrans: Kristus döpes av Johannes. Nedtill två vapensköldar: den vänstra med Strelows vapen, den högra med hustruns. Kring sköldarna är utrymmet till trängsel fyllt av tidstypiska gravemblem: dödskallar, knotor, timglas etc. I stenens hörn evangelistsymbolerna.

Domkyrkans kyrkogård

Kyrkogården har en oregelbunden mångkantig form och upptar en yta av 7 653 m2. Genom en terrassmur av huggen kalksten mot de omgivande gatorna har de naturliga nivåskillnaderna mellan kyrkogårdens olika delar reducerats, och endast i sydost höjer sig marken mera avsevärt upp mot berget. Den ligger där ca 10 m över kyrkogårdens lägsta punkt. Terrassmuren når sin högsta höjd i sydväst (ca 110 cm) för att vid portarna i sydost och norr endast obetydligt höja sig över gatunivån. Tidigare fanns en mur runt kyrkogården och efter det att muren revs 1863 upphörde kyrkogården att vara en begravningsplats.

Kyrkogårdsmuren

Medeltida kyrkogårdsmur
Den kyrkogårdsmur som fanns fram till 1863 var förmodligen inte ursprunglig. En tidigare, sannolikt medeltida mur tycks ha funnits, som delvis låg längre ut i gatan från kyrkan sett. När en vattenledning las ner i Västra Kyrkogatan 1926 påträffades grunden till den gamla kyrkogårdsmuren, som då låg 115 cm ut i gatan vid Södra Kyrkogatans mynning. Även spår vid norra kyrkogårdsporten visar att det funnits en tidigare mur, som var bredare än den mur som fanns på 1800-talet.

Gamla kyrkogården (se fig ovan th).
Kyrkogårdsmuren som revs 1863 var säkert byggd på 1700-talet eller ännu äldre. Muren var omkring 150 cm hög och 90 cm bred. Den gick runt större delen av dåvarande kyrkogård. I sydost vid kyrktrappan tillhörde ett litet område av nuvarande kyrkogården Johan Målares hus. Där fann det en kålgård som omgavs av ett plank. Därför måste kyrktrappan svänga av runt kålgården. Redan så tidigt som 1585 omtalas en åker ovanför stentrappan hos Vår Kära Frus Kyrka. Den övre delen av trappan finns med på en karta från 1697, medan den svängda delen troligtvis byggts 1789, då murmästare Rörström får betalt för en trappa och en mur på kyrkogården. Den nuvarande porten vid Ryska gränd stod fram till 1863 vid Södra Kyrkogatans mynning och angav därmed denna ingång som den i varje fall på 1600-talet förnämsta ingången. Muren gick då också en bit från Johan Målares norra fasad. Mellan kyrkogården i norr och gamla skolhustomten var ett bristfälligt stängsel, varför svin och boskap tog sig in på kyrkogården. År 1690 förhöjdes stängslet, och där djuren brukade ta sig igenom byggdes en stenmur. 1807 beslöt man förhöja muren. När sedermera det gamla skolhuset (Gilda) blev till materialbod, revs muren och en ny uppfördes mellan berget och Norra Kyrkogatan i linje med materialbodens norra sida (1859). Därmed var den gamla skolhustomten införlivad med kyrkogårdsområdet.

Kyrkogårdsmuren rivs
År 1854 hade en omfattande utbyggnad av Visby hamn inletts, som krävde en mängd sten. Hamnbyggnadsdirektionen vände sig 1855 till kyrkorådet med anhållan att utan kostnad för församlingen få ta ned muren kring kyrkogården och använda materialet för hamnbygget. Muren betecknades som »skräplik, tung och ändamålslös» och sades vara hindersam för trafiken på de trånga gatorna. Framställningen avslogs med hänvisning till att begravningar alltjämt ägde rum på kyrkogården och att kyrkolagen föreskrev, att en begravningsplats skulle vara väl ombyggd och kunna hållas stängd. År 1861 väcktes på nytt förslag om kyrkogårdsmurens rivning. Denna gång togs initiativet av Visby planteringsgille, och förslaget hade utformats av adjunkten P A Säve. Sedan utlåtande inhämtats från konduktören F G A Dahl beslöt man riva muren. Det dröjde dock till 1863, innan beslutet gick i verkställighet, och först året därefter blev den nya terrassmuren färdig. Till grund för arbetet låg ett av byggnadsinspektoren Fredrik Bäckman upprättat förslag. Vid rivningen behöll man dock de två portarna i muren i norr och söder. Kyrkogården hade därmed upphört att vara begravningsplats.

Kyrkogårdsportar

Kyrkogården har sex ingångar av vilka två är gamla välvda stenportar, även kallade stigluckor. Fem av ingångarna var tidigare försedda med portar, men endast två av dess finns kvar.

Norra kyrkogårdsporten
Den äldsta stenporten står vid Norra Kyrkogatans mynning. Den är uppförd av putsad kalksten med branta trappgavlar i norr och söder och har tak av enkupigt tegel. Gavelfälten är försedda med var sin cirkelrunda blindering. På gavlarnas översta tinne står triangulära krönstenar med en ros i relief på utsidan, inte olik de rosor som smyckar Swertingska kapellets portal. Båda stenarna avslutas upptill med en rund respektive tärningsformad knopp prydd med malteserkors. Den norra krönstenen är sannolikt nyhuggen vid sekelskiftet, eftersom avbildningar från slutet av 1800-talet visar en sten med skador, som inte finns på den nuvarande. Den 244 cm breda spetsbågiga portöppningen omramas av finhuggna omfattningar av omväxlande röd och grå kalksten. Hörnen är formade som rundstavar eller slanka knektar med baser och knoppkapitäl. Invändigt täcks portöppningen av ett spetsigt tunnvalv. På båda sidor finns sittnischer under låga vinkelbågar. De finhuggna omfattningarna har i likhet med portöppningarna hörn formade som knektar med baser och knoppkapitäl. Vinkelbågens framkant bildar en rundstav, som på båda sidor slutar i gapande drakhuvuden. På portens utsida kvarsitter på båda sidor om öppningen tre dörrhakar, som visar att porten tillslutits med tvädörrhalvor. Den fjärde nedersta haken på varje sida saknas men har utan tvivel funnits. Det är en ovanlig dörrplacering – dörrarna sitter i de medeltida stigluckorna regelbundet på insidan av den yttre omfattningen – men om så varit fallet här, skulle det i förhållande till portöppningen lågt sittande tunnvalvet ha omöjliggjort dörrarnas öppnande, och även sittnischerna skulle ha blivit obrukbara. Under de sista 300 åren har porten ej haft några dörrar. Hundar och kreatur har i stället hindrats komma in på kyrkogården av ett järngaller i markplanet inne i själva portöppningen, en s k rist. Den fanns där redan på Strelows tid. Han återger en nog så fantastisk tradition om ett järtecken, som skulle ha skett 1496. En stöld hade begåtts i kyrkan, och när den ännu okände gärningsmannen hörde prästen lysa honom i bann från predikstolen, skyndade han, så snart gudstjänsten var slut, ut ur kyrkan. När han kom till risten, smälte järnet under honom, han sjönk ner och kom inte därifrån, förrän han avlösts från sin synd. Numera ligger där en mycket sliten gravsten med fragment av 1600-talstext. Träluckor synes också ha funnits vid gavelfältens rundlar, som alltså ursprungligen skulle ha varit öppna gluggar. Hakar för en lucka kvarsitter till vänster om den på kyrkogårdssidan befintliga rundeln, och till höger finns en ögla för en skjutregel eller låskolv. Ett järn till vänster nära gavelns ytterkant kan ha varit ett fäste för luckan, när den stått uppslagen. På utsidan finns endast öglan för skjutregeln bevarad. På portens östra och västra utsidor ses avhuggna förband till en ca 170 cm hög och 125 cm bred kyrkogårdsmur. På västra sidan har vatten från portens tak uppsamlats i en ränna som vilat på två ännu kvarsittande stenkonsoler. På motsatta sidan saknas spår av sådan anordning; möjligen har takvattnet där avletts genom en invändig ränna. Den nu beskrivna porten, som är den enda bevarade medeltida kyrkogärdsporten i hela Visby, har ingen direkt motsvarighet bland de i övrigt mycket talrika medeltida stigluckorna på Gotlands landsbygd. Visbyporten bör att döma av de dekorativa detaljerna ha byggts under förra hälften av 1300-talet.

Västra kyrkogårdsporten
Mot Västra Kyrkogatan fanns en port, som framförallt begagnades av eleverna i den närbelägna skolan. därför även kallad Skolporten. Historieforskaren Brunius omtalar, att porten hade en yttre och en inre rundbågig omfattning, den förra av huggen, den senare av tuktad kalksten. Den yttre omfattningen var mindre än den inre och bildade anslag för en dörr. Porten skymtar på en teckning av P A Säve från 1851 och är då rakt avslutad upptill med ett kransliknande krön.

Kaplansluckan
I hörnet mot Biskopsgatan stod den minsta porten, Kaplansluckan. Den var byggd av tuktad kalksten och »Var tvivelsutan en nyare uppbrytning». På en osignerad och odaterad akvarell från mitten av 1800-talet återges porten med sadeltak och rakt avslutad dörröppning.

Likporten
Där den nuvarande porten vid Ryska gränd finns låg kyrkogårdens åkport, ibland även kallad likporten. Om den är uppgifterna mycket sparsamma. År 1688 lagades den, eftersom den »ville med kransen falla in». Att döma av Bäckmans kyrkogårdsritning var det en relativt stor portbyggnad av inemot 6 m:s längd . I det lägre av de två medeltida husen, som går under namnet Johan Målares hus, ingår i nordvästra hörnet en rest av ett ännu äldre stenhus, som kan ha varit den försvunna portbyggnaden.

Södra kyrkogårdsporten
Den nuvarande porten vid Ryska gränd stod fram till 1863 vid Södra Kyrkogatans mynning. Den hade inga trädörrar, men en rist i markplanet hindrade fyrfota djur från att ta sig in på kyrkogården. Den är byggd av numera rätt anfrätt burgsvikssandsten och rikt smyckad med beslagsornamentik. En något tryckt rundbåge täcker öppningen, som mäter 295 cm i bredd. Det kartuschartade överstycket är sedan länge utfyllt med tegel och bildar ett med plåt avtäckt cirkelsegment. Inom en lagerkrans anar man Christian IV: s krönta namnchiffer. Därunder ses ett rektangulärt fält med två av hjälmbuskar krönta vapensköldar till hörande de danska adelsätterna Hög (Höeg) och Holck. Jens Hög var länsherre på Visborgs slott 1627-1633 , och det är han som har bekostat stigluckan. Ornamentiken är nära besläktad med den, som förekommer på dopfuntarna i Öja och Fleringe kyrkor – den senare ursprungligen i slottskyrkan på Visborg och försedd med samma namnchiffer och sköldar som porten. Öjafunten har på goda grunder tillskrivits den i Burgsvik verksamme stenhuggaren Peter van Eghen, vilken i så fall också bör ha huggit kyrkogårdsporten i Visby.

Nuvarande genomgångar
Förutom norra och södra kyrkogårdsportarna finns en genomgång genom terrassmuren mitt för Södra Kyrkogatan, den bredaste av alla i väster och en i nordväst samt finns en förbindelse med Kliten via en lång stentrappa i sydost, Kyrkotrappan.

Kyrkogården

Kyrkogårdens gravar
Kyrkogården var naturligtvis i egenskap av stadens enda ordinarie begravningsplats från 1500-talet fram till 1830 fylld av gravar. Det är inte känt, om den var indelad efter något visst system. De enda som veterligen begrovs på ett bestämt område var de medellösa. »De fattigas jord» låg här som på så många andra ställen norr om kyrkan. Ordningen bland gravarna var inte alltid den bästa. Somliga underhölls ej med påföljd, att gravstenarna kom att ligga ojämnt och på olika nivåer. 1785 togs ett första steg mot avlysning av kyrkan och kyrkogården som begravningsplats, i det att förbud utfärdades mot förnyad försäljning av en gång till privatpersoner sålda gravar. 1859 anmodades samtliga gravägare styrka sin äganderätt. De som så kunde anvisades nya gravplatser på den nya kyrkogården öster om staden. Omhändertagandet av vid kyrkorestaureringar och kyrkogårdsplaneringar överblivna gravstenar vållade här som på andra kyrkogårdar problem. En rad gravstenar utlades längs insidan av kyrkogårdsmuren, andra uppställdes utmed Kyrkberget och andra åter utmed avsatsen på kyrkogårdens sydöstra del. 33 gravstenar såldes till lasarettet, när det nybyggdes 1832, medan andra kom till användning vid anläggandet av den nya kyrkogården öster om staden.

Växter
Trots mängden av gravar växte på kyrkogården åtskilliga träd. 1862 beskuggades enligt Octavia Carlen den »mindre vackra» stenmuren av åldriga kastanjer, bokar och lönnar, och på avbildningar från tiden före murens rivning gör norra och nordvästra delen av kyrkogården ett lummigt intryck. I slutet av 1600-talet angavs ibland i gravboken träd som riktmärken för gravar, tex »Västan för kyrkan vid linden», »bredvid den gamla asken».

Straffstock
En »skammestock» (straffstock) på kyrkogården omtalas 1686. 1737 beslöt man anskaffa en ny stock för ostyriga drängar och pigor.

Kyrkogården får sin nuvarande form
För kyrkogårdens planering och ordnande anlitades trädgårdsmästare May. 1885 erbjöd sig Visby planteringsgille – på förslag av rektor Carl Sprinchorn – »att förvandla planen omkring domkyrkan, vilken för närvarande närmast kan liknas vid ett sandfält, till en liten täck plats där vandraren och särskilt de kyrkobesökande kunde en stund vila ut och fröjda sig åt skugga, blommor och grönska». 70 Buskar och låga träd borde planteras bl a i form av bersåer kring utsatta sittsoffor. Kyrkorådet avstyrkte med hänsyn till de blivande underhållskostnaderna men framförallt, emedan man vid grävningarna skulle »påträffa och oroa de dödas ben». Kyrkostämman antog emellertid planteringsgillets erbjudande, och sedan dess har kyrkogården i allt väsentligt bibehållits oförändrad.

Byggnader på kyrkogården

Den gamla skolan
Idag finns det en byggnad i nordöstra hörnet av kyrkogården, som är domkyrkans värmecentral, vilken är uppförd på källarmurarna av en gammal skolbyggnad. Skolbyggnaden uppfördes på medeltiden som av av tre medeltida skolar i Visby och var uppenbarligen en stor och fin byggnad. Om den från början var avsedd som skolbyggnad går inte att fastställa, men det finns noteringar att Visby skola flyttades omkring 1550 till ett medeltida hus som först på senare tid kallats Gilda. I Gildhuset källare, som delvis finns kvar, finns det ett utrymme som kan ha varit en vinkällare. Byggnaden kan vara uppförd så tidigt som under 1200-talet, och känt är att den fanns kvar in på 1600-talet samt att skolan fungerade dåligt efter det att Gotland blivit svenskt 1645. Lärarna fick dålig lön och skolan drogs med ekonomiska problem. Förmodligen las den ner under senare halvan av 1600-talet. När denna byggnad i slutet av 1600-talet börjar förekomma i kyrkans arkivalier, benämns den gamla skolan. Den var då öde och mycket förfallen. Enligt Strelow blev skolan offer för den stora stadsbranden år 1400, då också Mariakyrkan eldhärjades och 117 hus i norra delen av staden lades i aska. Haqvin Spegel talar om stadens en gång stora och förnäma skola, »som man erkanneligen kan skönja av det kosteliga hus som därtill byggt och brukat var liggandes in under Klinten , så att docentes kunde gå ur sina kamrar ut på fältet att förlusta sig – – -». 

Kyrkan ansågs ha äganderätt till det gamla skolhuset och tomten, men visade länge ett ljumt intresse för att utnyttja dem. Grannar begärde förgäves att få arrendera eller köpa tomten, ibland med hänvisning till den skada som kunde åsamkas dem, om de höga gavlarna skulle rasa. 1732 beslöt kyrkorådet, att huset skulle förses med tak och dörrar och brukas till materialhus för kyrkans behov. Beslutet upprepades 1737 och 1739, men ingenting skedde. Jöran Wallin beklagar sig 1744 över husets tillstånd. Det står »till ett ynkeligt spektakel för allas åsyn». »Gaveln ut åt gatan», berättar han på ett annat ställe, »Står ännu hel och hållen och är under, att hon på 340 år icke anten fallit själv neder eller blivit nedbruten. » 1775 beslöt man nedbryta den höga västra gaveln och bränna kalk av stenen till den då aktuella nya sakristibyggnaden. 1782 umgicks man med planer på att bygga ett fattighus på tomten, men den tanken realiserades aldrig. I stället beslöt man 1858 på nytt att uppföra en materialbod över de ömkliga rester, som då återstod av det gamla skolhuset, egentligen bara några murar och valv inne under Kyrkberget. Från utgrävningar gjorda omkring 1980 har det framkommit att skolhuset sträckt sig ändra fram till Norra Kyrkogatan. I tomtgränsen mot Norra Kyrkogatan stod fram till 1896 en gårdsmur med inkörsport. Den ersattes då med en låg stenbarriär i likhet med den som omgav kyrkogården.

Materialbod
Förslaget till den nya boden uppgjordes av konduktören P U Stenhammar, och arbetet påbörjades 1859, en 12 x 12 meter stor byggnad. Vid upprensningen av skolhusruinen påträffades bland annat vad som benämndes vinkällarna och en inbyggd murtrappan i nordöstra hörnet från bottenvåning och upp till övervåningen. Materialboden byggdes över den östra närmast berget belägna delen av skolhuset och var betydligt mindre än detta. Å 1866 väcktes förslag om att i materialbodens vindsvåning anordna sockenstuga och andra utrymmen för församlingens behov, men de kom ej till utförande. Först 1899 inreddes vinden till vaktmästarebostad. I samband med uppförandet av byggnaden införlivades området med kyrkogården. Materialbyggnaden är uppförd av kalksten i en våning och senare inredd vind. De 145 cm tjocka väggarna är spritputsade med lisener i de främre hörnen. Rummet i den källarartade bottenvåningen delas i tre lika breda tunnvälvda skepp, åtskilda av kraftiga arkadbågar, vilka vilar på två murpelare i rummets mitt. I västra och södra väggarna ses rektangulära ljusöppningar med huggna kalkstensomfattningar i ytterlivet. Enligt en äldre uppmätning skall två sådana ha funnits också i norra väggen. Nu är där en dörröppning till en utanförliggande källare. Östra väggen saknar ljusöppningar, men den ligger också alldeles intill Kyrkberget. Där är istället en murtrappa inbyggd, som börjar i nordöstra hörnet och leder i sydlig riktning upp genom muren. Nedersta steget ligger 60 cm över nuvarande golv, vilket tyder på att golvet sänkts ungefär lika mycket. Trappan är liksom trappöppningen 70 cm bred. Till vänster om öppningen kvarsitter hakar för en dörr.

Värmecentral
Omkring år 1900 byggdes materialboden om till värmecentral för domkyrkan. En del mellanväggar tillkom i samband med ombyggnaden och en arkadbåge ersattes med järnbalkar samt murades en del ljusöppningar igen. Värmecentralens ingång ligger mitt på västra fasaden. En kort trappa leder ner till det cementerade golvet. Sammanfattningsvis kan sägas, att i domkyrkans värmecentral ingår rester av en också med visbymått mätt ovanligt intressant kulturbyggnad, ett medeltida skolhus av imponerande storlek och utförande. Vad som återstår är ju endast en starkt restaurerad del av den källarartade bottenvåningen med sin utpräglade karaktär av förvaringsutrymme.

Benhuset
1859 hölls entreprenadauktion på rivning av tre omkring kyrkan stående bodar, benhuset , vedhuset och materialboden . Benhuset eller ossuariet var ett med kyrkan hopbyggt skjul , där skelettdelar, som framkom vid gravgrävningar, förvarades. Det omtalas första gången 1674, då det fick nytt tak. 1690 lades hakarna för benhuset högre upp, så att de dödas ben, »varav det mesta mull är», icke skulle falla ut på kyrkogården. Det låg intill kyrkans nordöstra hörn.

Vedboden
Vedboden, tidigare benämnd kalkhuset, var ett skjul på norra sidan av tornet med två egna murade väggar och ett sluttande tak. Det omtalas redan 1638 som kalkhus, dvs ett ställe där kyrkans lager av kalk förvarades. Däri fanns också ingång till en trappa, som ledde upp till klocktornet. 1785 uppmurades ett nytt kalk- och sandhus på samma plats som det tidigare . Under 1800-talet övergick man till att kalla skjulet för vedbod. En kalkgrop på kyrkogården, där kalken läkades, omtalas 1781.

Materialbod
Öster om kyrkan intill Kyrkberget fanns 1738 en alldeles förruttnad materia/bod. På Klingwalls teckning av kyrkan och kyrkogården 1823 ses på detta ställe ett skjul under pulpettak.

Gravkor
Byggmästare Johan Niklas Chemnitz (f 1722, d 1786) var ofta anlitad av kyrkorådet för ombyggnads- och reparationsarbeten i kyrkan. 1783 begärde han att fä bygga ett gravkor vid kyrkogårdsmuren »lika med dem som i Stockholm brukas». Han anmodades inkomma med ritning, och sedan han företett en sådan, beviljades hans begäran 1785. Han avled emellertid redan året därpå, och något gravkor synes ej ha blivit uppfört.

Verksamhet i Visby domkyrka

Visby domkyrka är församlingskyrka för Visby domkyrkoförsamling och domkyrka för Visby stift. Alla som tillhör Svenska kyrkan och som bor och vistas i Visby utgör Visby domkyrkoförsamling.

Titta också på domkyrkoförsamlingens hemsida.

Adress till domkyrkoförsamligen: Norra Kyrkogatan 4, 621 55 Visby, telefon 0498-206800

Organisation

Verksamheten i domkyrkoförsamlingen organiseras av kyrkofullmäktige och kyrkorådet.

Kyrkofullmäktige är högsta beslutande organ i församlingen. Medlemmar i kyrkofullmäktige utses genom allmänna val. Ordförande är Karin Hjorth.

Kyrkorådet är församlingens styrelse och har till uppgift att styra församlingens arbete så att det sker i riktning mot uppsatta mål. Kyrkorådet utses av kyrkofullmäktige. Kyrkoherdens uppgift i kyrkorådet är att leda arbetet i församlingen i enlighet med målen. I en domkyrkoförsamling har domprosten motsvarande uppgift som kyrkoherden i övriga församlingar.

Visby domkyrkoförsamlig har formulerat församlingens uppdrag och mål i en Församlingsinstruktion där uppdraget upptar följande punkter.

Visby domkyrkoförsamling skall:

• vara närvarande i människors vardag
• fira gudstjänst där vi kan möta Gud i en anda av närhet och gemenskap
• vara en mötesplats i glädje och sorg
• vara samtalspart om tro och livsåskådningar
• utföras av människor i alla äldra som tillhöra Svenska kyrkan och som bor och vistas i Visby
• ge stöd för svaga och utsatta
• verka för fred, rättvisa och hållbar utveckling
• verka för mångfald och förståelse

Personal
Visby domkyrkoförsamling har en omfattande verksamhet och i församlingen finns 6 präster, 3 diakoner, 4 musiker och många personer som arbetar med barn- och ungdoms- och konfirmandsarbete, vuxenverksamhet, expedition, kansli, vaktmästeri, fastighetsförvaltning m.m.

Biskop:           Erik Eckerdal
Domprost:         Elisabeth Ström
Domkyrkoorganist: Peter Alrikson

Finansiering

Församlingens verksamhet finansieras genom medlemmars kyrkoavgift, tidigare kallad kyrkoskatt, samt kollekter, gåvor och avkastning på församlingen tillgångar. Ungefär 60 % av verksamheten finansieras av kyrkoavgiften, som alltså svenska staten tar in i samband med den vanliga inkomstbeskattningen.

Evenemang i domkyrkan

Mycket av domkyrkoförsamlingens verksamhet bedrivs i domkyrkan. Utbudet är stort och förutom gudstjänst och mässor ordnas konserter, konfirmation, bröllop, begravning, musikstunder, körsång, visningar och mycket annat. Många av evenemangen är gratis. Här visas ett flertal exempel på olika evenemang som erbjuds i domkyrkan.

OBS! En del regelbudet återkommande evenemang kan vara inställda pga Coronapanemin.

Visby domkyrkoförsamling har även verksamhet i Visborgskyrkan, Terra Nova kyrka, förskolan Sankta Maria och i församlingshuset.

Medeltidsveckan i Visby

Under medeltidsveckan i Visby ordnas flera evenemang i kyrkan, varav många fyller kyrkan med besökare.

Lyssna på psalmen 169. Fädernas kyrka.

Lyssna på psalmen 122. Dagen är kommen, O kom låt oss tillbedja.

Följ med på gudstjänst den 31 januari 2021 i Visby domkyrka (facebook). (OBS! Dra upp ljudet längst till höger).

Visby stifts biskopar

Gotland tillhörde under medeltiden Linköpings stift. Trots att Gotland kom att tillhöra Danmark efter att Valdemar Atterdag besegrat gotlänningarna 1361 förblev Gotland under Linköpings stift fram till 1527, då Gotland blev ett eget danskt stift, senare med en superintendent som ledare. Gotland blev svenskt genom freden i Brömsebro 1645 men tillhörde Danmark 1676-1679. Superintendenten fick 1772 titeln biskop.

Se rörliga bilder som presenterar Visby domkyrka. En bra sammanfattning av vad som här berättats om domkyrkan. You Tube.