S:t Lars kyrkoruin

När reformationen genomfördes under 1530-talet tvingades kyrkorna lämna ifrån sig stora förmögenheter i bl.a. kyrksilver. Säkert var det många präster som gömde undan en hel del av silvret för kyrkans framtida behov. Bra gömställen var förstås inne i de stora kyrkorna. I S:t Lars finns det gott om hemliga gångar inne i väggarna, lämpliga som gömställen. Mot denna bakgrund kan det vara intressant att läsa om vad som hände på barndopet en varm sommardag 1859 och om skatten i S:t Lars ruin, se länk i slutet av sidan, men läs först om den vackra ruinen och dessa mystiska gångar som kan öka intresset för berättelsen.

Koret är äldsta delen i kyrkan
Sankt Lars uppfördes inom det äldsta stadsområdet på mark som tidigare varit bebyggd. Under kyrkan har påträffats rester av tidiga stenhus. Kyrkan är byggd, precis som för Drotten, med kor och en utsmyckad halvrund, hästskoformad, absid. I södra delen finns en rikt utsmyckad portal med dubbla kolonnomfattningar. Korpartiet har en fint profilerad sockel. Koret är täckt av ett kryssvalv med diagonalribbor. Den ursprungligen betydligt smalare och lägre triumfbågen har vidgats till samma bredd som koret. Koret i S:t Lars är den äldsta delen i kyrkan och kan möjligen vara från 1100-talets slut. Det är byggt enligt normal Visbystil till skillnad mot långhuset.

Långhuset byggt som korskyrka
Långhuset uppfördes i början på 1200-talet, alltså senare än koret. Av allt att döma var det meningen att fullfölja bygget med ett ordinärt långhus, men när bygget kom igång var det efter en annan plan. Långhuset byggdes annorlunda än för de flesta övriga kyrkor i Visby. Planen för långhuset kan beskrivas som en kvadrat över vilket ett något större likarmat kors blivit lagt. Korsarmarna skjuter alltså utanför kvadratens sidor. I korsarmarnas skärningspunkter står fyra höga fyrsidiga pelare mellan vilka gördelbågar är slagna. På dessa och sidomurarna vilar låga kupolliknande kryssvalv. Valvet över korsmitten har dock rasat. De två pelarna i öster är något klenare än pelarna i väster. De är dessutom annorlunda murade och betydligt bättre underhållna. Ursprungligen har där funnits pelare av exakt samma storlek som i öster. I söder finns en portal som troligtvis är huvudingången.

Tornet
Den unika utformningen liknade en ortodox korskyrka med bysantinska former, byggt med ett centraltorn, medan övriga kyrkor är byggda mer med stil enligt tyska kyrkor med tornet i väster. Tornet var placerat över korsmitten, men tornet har rasat och dragit med sig vissa valv samt de två pelarna i öster. Orsaken till rasen var sannolikt en brand, rikligt med brandspår har hittats. Efter brandkatastrofen återgick man till den ursprungliga planen och ersatte under 1300-talet centraltornet med ett torn över västra korsarmen. S:t Lars kom därefter att till det yttre likna Drotten trots den tidigare avvikande planen.

System av gångar
I långhusets väggar finns ett sinnrikt system av gångar, trappor och gallerier, också med ortodoxa kyrkor som förebilder. Det sinnrika systemet kan vara spännande att utforska för den äventyrlige och de gör att man kan komma runt i nästan hela kyrkan. Här och där öppnar sig gångarna med arkader eller gluggar mot kyrkorummet. I öster mot gränsen till koret upphör plötsligt gångarna, vilket kan tolkas som att avsikten var att uppföra ett större kor som skulle bättre ansluta till långhuset.

S:t Lars byggt av gotländska yrkesmän
Det finns uppgifter om att S:t Lars skulle var en av de två ryska kyrkor som omtalas i brev från Novgorod till Visby, baserat på grund av det ortodoxa utseendet. Mot detta talar att den ryska befolkningen sannolikt inte var så stor i Visby så att två kyrkor behövdes. Mera sannolikt tror man att det är ryska eller grekiska kyrkobyggare som format kyrkan. Trots sin annorlunda form anses det att den byggts av gotländska yrkesmän, vilket framgår av murningen och stenbehandlingen.

Syskonkyrkorna
När kyrkan stod färdig omkring 1210-1220 blev den församlingskyrka för gotlänningar i den växande befolkningen i centrala Visby. Kyrkan Drotten, vars ruin alltså ligger strax intill S:t Lars, byggdes något senare och blev församlingskyrka åt den tyska befolkningen i de centrala delarna. Tillsamman brukar de kallas systerkyrkorna eller syskonkyrkorna och de hade förmodligen en gemensam kyrkogård. Sägnen om syskonkyrkorna är att två systrar, som inte tålde varandra, byggde varsin kyrka för att slippa gå till gudstjänst i samma kyrka.

Kyrkan blir till ruin
S:t Lars övergavs efter reformation omkring 1530 och började därefter förfalla. I slutet av 1500-talet överläts kyrkan och marken till Helgeandshospitalet. Under mitten av 1600-talet arrenderades marken runt ruinen ut och exploaterades. Det var stadens fattigare befolkning som byggde sina trähus på de hyrda tomterna. Under 1700-talet och i början av 1800-talet var intresset för ruinerna väldigt svalt i Visby. Växtlighet spred sig i ruiner och slog rot i fogar, användbara stenar som satt lösa togs till andra byggen varvid stenrester och bruk fick ligga kvar och skräpa. Man satt upp enkla staket och lät boskap beta i och runt ruiner. Tidens knapphet och fattigdom avspeglade sig det ointresse som fanns hos ägarna till ruinerna.

Nunnespelen i ruinen
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet spelades ruinspel med nunnetåg i bengalisk belysning i kyrkans trånga gångar.

Den tyske kejsaren Wilhelm besökte Visby sommaren 1893 och anlände med sitt sällskap med fartyget Hohenzollen. Man besökte bl.a. många av kyrkoruinerna i staden. Kejsarinnan hade hört talas om Nunnepelen i S:t Lars och ville gärna se den föreställningen. I Gotlands Allehanda 19 juli 1893 refereras besöket som här återges.

Men på särskild framställning af kejsarinnan, som hört talas om ”die Kreuz-gänge” och ”die Nonnen” i S:t Lars, beslöt sällskapet ”N.N.”, som arrangerade hela festen, att även sjunga i denna ruin. Kl. strax före ½ 10 stannade de kejserliges ekipage utanför S:t Lars, till hvilken allmänheten ej hade tillgång. Vid kejsarparets inträde, stämde sångarne upp den tyska kejsarhymnen ”Heil dir im Siegeskranz”, sjungen fyrstämmigt och uppvaktningen afhörde stående, de civila med blottadt hufvud. Kejsaren, hvilken nu, såväl som vid middagen å Hohenzollern, var iklädd svensk amiralsunifom, steg härefter fram och tackade sångarna för den vackra hyllningen. Omedelbart sedan kejsarinnan tagit plats sjöngs Josephssons stämningsfulla ”Requim”, under hvars toner nunnetåget ägde rum i murgångarna, allt medan ruinen flammade i effektfull belysning. Nu som alltid var svafvelröken från eldarne i högsta grad besvärande, och det torde vara till fullo utredt nu, att så länge man endast har bengalisk belysning att tillgå är Lars olämplig för dylika tillställningar. Så väl åskådare som sångare och agerande hålla rent af på att storkna af de obehagliga svafveldunsterna. Denna lilla privata ruinfest tog icke fullt femton minuters tid.

Vid ett annat tillfälle kommer Kungen av Sachen med drottning Karola och kronprinsessan Viktoria på besök till Visby. Då är det också aktuellt att besöka S:t Lars och Nunnespelen.

Platserna intogos och ett ögonblicks andlös tystnad uppstod. Plötsligt strålade uppifrån ett af ruinens ostliga gallerier ett bländande grönt ljus af flere bengaliska eldar. Och se, i detta flämtande sken, som fylde hela den vackra ruinen, tågade ljudlöst fram deruppe genom de täckta gångarne i muren hvita skepnader. Det var nunnor i sina dok. De stannade — och nu klingade genom det uråldriga halft förvittrade templet en högtidlig sång. Det var Vilhelm Söhrlinge vackra och anslående hymn O sanctissima. Och buren af dessa unga, friska qvinnoröster gjorde den ett mäktigt intryck, som kom månget öga att tåras. Det var som om man kände en helig bäfvan genomila lederna, man böjde hufvudet likasom i tillbedjan för något. Hvad? Kanske medeltidens heliga madonna, den rena Guds moder. Det låg en stämning öfver det hela, som man ej lätt glömmer. Så växlade ljuset. Nu kom der ett rödt och gaf det hela nya skiftningar. Sången fortfor, men man såg de hvita nunnorna långsamt skiljas åt, de försvunne i de dolda, hemlighetsfulla gångarna. Men långt efter det de försvunnit hördes inifrån de mörka murarna de sista bortdöende ackorden af den vackra hymnen. Ljusen slocknade — allt låg ånyo i mörker. Stillheten bröts endast af ett »wundersehön!» från drottning Karolas läppar. Den sachsiska furstinnan skall — berättas det — vara en konstnärssjäl. Då förstod hon helt säkert, hvad som låg i denna ruinfest, den djupa, tryckande, men ändå frigörande stämningen.

Det skulle kanske vara dags att återuppta Nunnespelen i S:t Lars under Medeltidsveckan, dock med effekter från elektrisk belysning i stället för bengalikska eldar.

Kulturevenemang och spöken
Numera används ruinen under sommaren för olika kulturevenemang.

Sägnen säger att en ledsen munk spökar där än i dag för att han aldrig hittar skatten som ska finnas någonstans i ruinen.

Läs om Den gömda skatten i S:t Lars kyrkoruin.